BUBBLEGUM

Här är två bilder vi tog för Seidenfelt’s senaste kampanj för någon vecka sedan. Jag har aldrig varit en handväsk-tjej, men det finns få saker som kan få en att känna sig så… girl-bossig som en riktigt fin handväska (till skillnad från ryggsäckar som mest av allt får en att känna sig so en unge på väg hem från fritids). Haha.

Jag kom precis hem från skolan. Det var min sista dag för i år (nästa kurs börjar i januari) så vi har mest fikat och pratat. Det känns till och med lite vemodigt att ta en paus. Denna månad av intensiv-plugg har verkligen gått SÅ mycket bättre än jag trodde att det skulle gå.
Hursom. Innan jag slår ihop laptopen för att ta en promenad i solen vill jag bara tacka för era kommentarer till mitt senaste inlägg. Älskar att läsa era åsikter! XX

Here’s two pictures we shot for a campaign for Seidenfelt some time ago. I’ve never been a ”handbag girl”, but there are few things that make one feel like a … girl-boss like a really nice handbag (unlike backpacks, which most of all make one one feel like a kid on her way to kindergarden).

Anyway! I just got home from school. It was my last day for this year (next course starts in January) so we had cakes and talked most of the day. I actually realized that I’ll be missing going to school. This month of intense studies has really gone SO much better than I thought it would.
Before I’ll shut down the laptop to go for a walk in the sun, I just want to say thanks for your comments on the post I made two days ago. It’s really nice to read your opinions! XX

YES, I’M AN INFLUENCER

Måste bara få skriva av mig om något jag tänkt på väldigt länge. Nämligen ordet ”influencer”.
Något Sean reagerade starkt på redan i början av vårt förhållande var att jag har otroligt svårt att prata om vad jag jobbar med. Han ifrågasatte varför jag tassade runt ämnet när jag träffade nya människor istället för att förklara mitt yrke (något som jag själv inte direkt reflekterat över). För att göra det så enkelt som möjligt brukade jag säga att jag pluggade (vilket jag ju också gjorde) eller jobbade med ”sociala medier”. Detta beror inte alls på att jag skäms för mitt jobb (jag är verkligen stolt och glad för allt jag åstadkommit!) men att jag till varje pris vill undvika de frågor, fördomar och förutfattade meningar som så gott som alltid följer när jag kallar mig influencer.

Men vem ska stå upp för influencer-yrket om inte ens vi själva orkar med att identifiera oss med det? Jag lyssnade på influencerpodden med Lisa Olsson häromdagen (en väldigt givande podd för alla med intresse för branschen), och blev lite ledsen när inte ens Lisa, som jag anser vara otroligt proffsig och medveten, hellre kallar sig för ”digital content creator” än ”influencer”. Jag förstår inte varför ordet har fått en så negativ klang.

Även om jag är väldigt mycket bättre på att prata om mitt jobb idag måste jag fortfarande påminna mig själv om att hålla huvudet högt. Jag är tjugotvå och har sedan många år tillbaka haft en verksamhet där jag mer eller mindre helt själv sköter alla företagets delar (vilket tillsammans blir ett heltidsjobb). Jag har tack vare detta fått lära mig om allt ifrån fotografi och mode till bildrättigheter, företagsekonomi och marknadsföringsstrategi. Ändå finns det en liten röst i mig som tycker att allt hade varit enklare om jag bara varit fotograf, copywriter, modell eller agent. Att inte riktigt kunna prata om något man lägger ner så stor del av sin själ i äter upp en inifrån, det är helt enkelt inte värt det.
Jag tycker att ordet Influencer passar yrket utmärkt, att influera människor genom att uttrycka sin personliga stil är exakt vad det går ut på. Det är absolut inte ytligare eller mindre krävande än något annat jobb, och det är inte förrän vi börjar prata om det som vissa människor kommer sluta fråga ”så du har egentligen inget arbete?” eller droppa kommentarer som ”det måste vara chill att bara få ta selfies hela dagarna!”.

Jag är ju totalt insyltad i detta eftersom jag själv arbetar med det och tar allting högst personligt. Därför skulle det vara väldigt intressant att få höra eran uppfattning om ordet ”Influencer”, och influencer-yrket i sig. Har ni samma känsla som mig eller håller ni inte alls med?

<3<3<3

I just have to write about something I’ve been thinking about for a very long time now: The word ”influencer”.
Something Sean reacted strongly to already in the beginning of our relationship was that I have a hard time talking about what I’m working with. He questioned why I avoided the subject when I met new people instead of explaining my profession (something that I really hadn’t thought about myself). To make it as easy as possible, I used to say that I was studying (which I did) or working with ”social media”. This is not because I’m ashamed of my job (I’m really proud and happy for everything I’ve accomplished!) but I wanted to avoid the questions and prejudices that almost always follows when I call myself ”influencer” .

But who will stand up for the influencer profession if we don’t even want identify with it ourselves? I listened to the ”influencer podcast” with Lisa Olsson the other day and got a little sad when Lisa, who I consider to be incredibly professional and conscious, rather called herself a ”digital content creator” than ” influencer ”. I do not understand why the word has got such a negative vibe.

Although I’m much better at talking about my job today, I still need to remind myself of keeping my head high. I’m twenty-two and have had my own business for many years, where I more or less take care of all the parts of the company. Thanks to this I’ve learned about everything from photography and fashion to image rights, business economics and marketing strategy. Nevertheless, there’s a voice in me saying that everything had been easier if I only had been just a photographer, copywriter, model or agent. Not being able to really talk about something you put som much soul in is really eating you from within, it’s simply not worth it.
I think the word Influencer suits the profession very well, influencing people by expressing your personal style is exactly what it’s all about. It’s definitely not more superficial or less demanding than any other job, and it’s not until we start talking about it some people will quit asking ”…so you don’t really have a real job?” or dropping comments like ”It must be chill to just get to snap selfies all day!”.

It would be very interesting to hear your opinion about the word ”Influencer”, and the influencer profession itself. Do you agree with me or do you have another point of view?

<3<3<3

WEEKLY UPDATE- COLOGNE, THANKFULNESS AND SELF PITY

Hoppas ni fått en bra start på den nya veckan. Här kommer min weekly update:

Hope you’ve had a great start to the week! Here’s the weekly update:

Veckans start: Började min vecka på exakt samma sätt som jag börjar varje morgon- sköljer ansiktet i iskallt vatten och lyssnar på ekots 14 minuter långa morgonsändning medan jag borstar håret och tänderna, klär på mig och sminkar mig. När sportnyheterna börjar stänger jag av och trampar iväg mot skolan på min cykel.

Start of the week:I began my week in exactly the same way as I start every morning – splashing my face in ice cold water and then listening to a 14-minute morning news report while brushing my hair and teeth, getting dressed and putting on some make-up. When the sports news starts, I turn it off to bike to school.

Veckans känsla: Att skapa en högtid som kretsar kring tacksamhet är väl ändå ett genidrag? När jag firade thanksgiving förra veckan fick jag ännu en gång tillfälle att påminna mig själv om vad jag bör vara tacksam över. Jag tror faktiskt att mycket av min vardags-depp mynnar ut i att jag tycker synd om mig själv (ocharmigt, jag vet!!), men det finns inget bättre sätt att tvinga bort den känslan än att låta sig fyllas av tacksamhet över vad man faktiskt har.

This week’s Feeling: Thankfulness. When I celebrated Thanksgiving last week, I had the opportunity to remind myself of what I should be grateful for. In fact, I think that my ”bad days” often result in self pity (which is such an unattractive feeling), but there’s no better cure for that feeling than taking some time to appreciate what I actually have.

Förra veckan: Last week:

Mötte upp tjejerna för att käka middag tillsammans och snacka skit en kväll mitt i veckan.

Had dinner with the girls some night in the middle of the week.

Gick på en späti-fest som Wrangler anordnat. Alla som bott eller hängt mycket i Berlin och tagit del av den starka späti-kulturen här kan föreställa sig vilken hit konceptet var.
En annan kväll åt jag, Sean och Tony supergenuin thanksgiving-middag på Nalu Diner. Mina två starkaste intryck var 1: som sagt, tacksamhet är min bästa känsla. Finns så mycket att uppskatta. 2. Föredrar svensk julmat alla dagar i veckan.

Went on a späti-party arranged by Wrangler. Everyone who have lived or hanged out a lot in Berlin and knows the späti culture here can imagine what a good concept it was.
Another night Sean, Tony and I had a really genuine thanksgiving dinner at Nalu Diner (my first thanksgiving dinner ever!).

I lördags hoppade jag, Alva, Tilda, nya och Sean på tåget till Köln för att vara med på release-eventet för Yeay x Asics-videon jag var med i (remember?). Älskar att åka tåg!!

Went to Colonge to celebrate the video I did with Asics and Yeah with Alva, Linnea, Tilda and Sean.

Jag fick min första dos julstämning för året. Detta var vad som mötte oss precis när vi klivit av tåget, men det var liksom SÅ FINT pyntat med ljusslingor och lyktor i heeela stan.

I got my first dose of Christmas-feelings of the year. This was what met us just when we got off the train, but there was Christmas lights and lanterns in the entire town.

Eventet var SÅ KUL. Motsatsen till alla sjukt satsiga och uttänkta fester i Berlin, men ibland är gott sällskap och bra stämning allt som behövs. Är så glad att dessa människor finns i mitt liv. På festen visades också hela videon där jag fick gå in i boxar-mode och ge mig på en boxningssäck i studio. Hahaha. Det såg lite ut såhär:

Had SO much fun. I’m so happy to have these people in my life. At the party we got to see the entire video where I got to attack a boxing bag in a studio. Hahaha. Here’s a short taste of that:

Veckans planer: Har nästan inga planer, vilket känns så skönt. Ska gå min sista vecka i skola för terminen, mysa hemma och jobba. Skriva något lite personligare här på bloggen och visa någon outfit, som vanligt. PUSS!

The week’s plans: I actually have almost no plans, which feels so nice. This is my last week of school for this semester, so I’ll just focus on the studies, chill at home and work. Maybe write something a bit more personal here on the blog and show you some outfit, as usual. HUGS!

THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 3- LAKE BAIKAL

Hej och välkomna till det tredje delen av min lilla transsibiriska-recap! Nu ska jag berätta om vårt första stopp, efter fyra dygn på järnvägen.

Hi and welcome to the third part of my little Trans-Siberian recap! Today I’ll tell you about our first stop after four days on the railroad.

En tidig morgon vaknade vi av att tågvärdarna bankade på dörren till vår kupé. Halvt i sömnen och med kisande ögon klev vi av tåget för att ta oss till Listvyanka, en fiskeby vid Baikalsjön där vi skulle spendera natten i en stuga.

One early morning we woke up by the trainers knocking on the door of our cabin. Almost still sleeping, we left the train to go to Listvyanka, a fishing village by Lake Baikal where we would spend the night in a cabin.

Baikalsjön är världens djupaste sjö. Den innehåller mer sötvatten är alla andra sjöar på hela jorden tillsammans. Hur sjukt är inte det?

Lake Baikal is the deepest lake in the world. It contains more fresh water than all other lakes in the whole world together. How sick is that?

Listvyanka var inte riktigt den pittoreska fiskebyn vi läst om på förhand- snarare ett litet samhälle vid en motorväg som till hälften bestod av turistverksamhet och till hälften av skjul och gamla skeva hus som dök upp så fort man svängde in på någon av de mindre gatorna. Jag tyckte trots allt att det var en minst lika fascinerande upplevelse i sig.

Listvyanka wasn’t exactly the picturesque fishing village we had red about in advance – rather a small community on a highway that was 50% tourist businesses, and 50% old houses that appeared as soon as you walked one of the smaller streets. But that was an equally fascinating experience, in a way.

Listvyankas stolthet och främsta handelsvara är den blinda fisken Omul som lever på botten av Baikalsjön. Vid var och vartannat hus kunde man köpa nyrökt hel Omul för några kronor, för att sedan äta den direkt med fingrarna. Vi stod bredvid ett raffigt gäng ryska damer som vant pillade ut benfria bitar ur sina fiskar när vi bestämde oss för att prova. Det såg lättare ut än vad det var.

Listvyanko’s pride is the blind fish Omul who lives on the bottom of the Baikal lAKE. At each and every house you could buy freshly SMOKED whole Omul, then eat it directly with your fingers. We stood next to a group of Russian ladies who easily ate the fish without the bones with their hands when we decided to try it. It looked easier than it was.

Vi klättrade upp på ett närliggande berg för att titta på utsikten. Även fast vi befann oss i en liten vik av sjön var andra sidan bara ett streck i horisonten.

We climbed up on a nearby mountain to look at the view. Even though we were in a small bay of the lake, the other side was just a line on the horizon.

Gissa vad som såldes i de flesta stånd på stora marknaden? Omul såklart. När vi stod och försökte förstå vad godbitarna i ett stånd med sötsaker innehöll så kom inte en, utan TVÅ, snälla ryssar helt oberoende av varandra fram till oss och köpte godis åt oss för att vi skulle få smaka. Generellt tycker jag att alla ryssar vi hade att göra med var mycket vänligare än vad fördomarna fått en att vänta sig.

Guess what they sold on the most tables on the big market? Omul of course. When we stood and tried to figured what some candies contained, not one, but TWO, kind Russians totally independent of each other came up to us and bought candy for us to taste. In general, I think that all Russians we dealt with were much friendlier than our prejudices had made us expect.

Dag två spenderade vi i Irkutsk- ”Rysslands Paris”. Hit deporterades de officerare och adelsmän som under 1800-talet försökte störta tsaren, och tack vara detta (inte minst för de otroliga fruarna som följde med sina partners ut i ödemarken) skapades ett nytt community med universitet, konst och kultur här mitt i Sibirien.

We spent day two in Irkutsk – ”Russia’s Paris”. The officers and nobles who in the 18th century tried to defeat the Tsar were deported here, and thanks to this (not least to the incredible wives accompanying their partners out to ”nowhere”), a new community of universities, arts and culture was created here in the middle of Siberia.

Liknelsen med Paris hade kanske passat bättre på den tiden, dagens Irkutsk kunde inte heller leva upp till guideböckernas beskrivningar- precis som i fiskebyn var det en märklig blandning av turistifierade, polerade områden och sedan stadsdelar som lämnats vind för våg, fem-filiga motorvägar och industri.

The comparison with Paris might have been more accurate back then, today’s Irkutsk couldn’t really live up to the descriptions in the guidebooks – just like in the fishing village, it was a strange mix of touristy, polished areas and then districts of windswept old houses, five-lane highways and industry.

Efter tre dagar hoppade vi på det rykande, visslande transsibiriska tåget igen för att ta oss till vad som på många sätt blev resans höjdpunkt- vistelsen i Mongoliet. Berättar mer om den snart!! Puss!!

After three days we jumped on the smoking, whistling Trans-Siberian train again to get to what in many aspects became the highlight of the trip- Mongolia. I’ll tell you more about that soon!! xx!!

Klick here to read…
THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 1- MOSCOW
THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 2- LIFE ON THE TRAIN

12 x WINTER JACKETS

Blev ombedd att göra ett inlägg om snygga, inte allt för dyra, vinterjackor för ett par dagar sedan. Det är klart jag kan! Som born n raised norrlänning skulle jag vilja påstå att jag är något av en expert på detta område. Tyvärr vet jag också av egen erfarenhet att pris ofta är något som har en stark korelation till värme, men jag har försökt plocka ut jackor som förhoppningsvis varken lämnar plånboken tom eller lillkroppen frusen. Alla jackor som kostar under 1000-lappen är fetstilta. Flera av länkarna är adlinks!

A few days ago, one of you guys asked me to make a post with nice, not to expensive, winter jackets. Sure I can! As a born and raised northern swede, I would like to say that I’m some kind of expert in this area. Unfortunately, I also know from my own experience that price is often something that has a strong correlation to warmth, but I’ve tried to pick out jackets which hopefully neither will leave you the wallet empty nor your body frozen. All jackets that cost less than 100 EUR are marked with bold text. Most of the links are adlinks.

1. Pinterest. 2. Brixtol, HERE. 3. Weekday, HERE. 4. ASOS, HERE, 5. Monki, HERE, 6. Pinterest.

Det självklara valet för en frusen själ är såklart puffer-jackan. Jag är SJUKT sugen på att skaffa en riktigt lång puffer, som monkish-varianten ovan (tänk er att få vandra omkring i ett duntäcke i decemberkylan!). Sean och jag har satsat på varsin Brixtol-puffer i år, han i färgen ”silver moss” och jag i blekrosa (silver moss är SÅ snygg! Rekommenderar!).

The puffer jacket is the obvious choice for a frozen person. I’m thinking about getting a long padded jacket, like the monki jacket above (imagine walking around feeling like you’re wrapped in down covers!). Sean and I have got ourselves two of the Brixtol puffers this year, his in the color ”silver moss” and mine in dusty pink (silver moss is soo pretty IRL!).


1. Pinterest. 2. Stories, HERE, 3. UO, HERE, 4. NELLY, HERE, 5. Story of Lola, HERE, 6. Pinterest

Jag har alltid haft en thing för luddiga plagg. Skulle påstå att 80% av mina vinterjackor hittills har haft någon form av ludd eller lurv. Story Of Lola-jackorna har länge varit favoriter, är besatt av de enorma luvorna och långa ärmarna. Denna gröna variant har legat på min önskelista ända sedan jag såg den tidigare i höstas! Generellt gillar jag tanken på gröna, luddiga jackor.

I’ve always had a thing for fluffy clothes. Would say that 80% of my winter jackets have some kind of faux fur or teddy material. I’ve always loved the Story Of Lola Jackets, I’m just obsessed with the huge hoods and super long sleeves. This green one has been on my wish list since I first saw it earlier this fall! Generally, I like the idea of green, fuzzy jackets.


1. Missguided, HERE. 2. Pinterest, 3. Weekday, HERE, 4. Pinterest, 5. NA-KD, HERE, 6. NA-KD, HERE

Min största utmaning den här hösten har varit att hitta en fin skinnkappa. Har varit BESATT av att hitta en riktigt nice kappa att glida omkring i, men det har varit HELT omöjligt. När jag gjorde detta inlägg fick jag anledning att gräva fram de bästa alternativen på nätet, men den tålmodiga gör nog rätt i att försöka hitta en vintage-variant på second hand istället. Något annat jag varit riktigt sugen på i kapp-väg är en riktigt lång trenchcoat. Jag har ju min beiga, men denna svarta från Weekday har en riktigt nice form, även om den kommer kräva en och annan tjocktröja under för att bli vinter-vänlig.

My biggest challenge this fall has been to find a nice leather coat. I’ve been searching and searching, but never found something. When I made this post, I got the perfect opportunity to search once again- and find the best (of the few) options online, but if you’re patient, trying to find a vintage second-hand alternative instead is probably much better. Something else I’ve been craving is a really long trench coat (I mean REALLY long). I’ve got my beige one, but this black one from Weekday has a really nice shape, though it will require some warm sweaters underneath to be winter-friendly.

Hoppas detta underlättade sökandet i jack-djungeln i alla fall lite! Puss <3

Hope this helped you in the search for winter jackets! xx <3