TRAVEL

SUMMER DIARIES 2018 PART 2 (+ 5 Amsterdam tips!)

Låt oss bläddra tillbaka i våra mentala kalendrar till de sista dagarna i Juli 2018. Då Sean och jag hade lämnat min familj i Umeå för att spendera dagen på en flygplats och sedan landa i Amsterdam precis som solen nådde horisonten.

Let’s turn back time to the last days of July 2018. When Sean and I had left my family in Umeå, spent the day at a airport and finally landed in Amsterdam just as the sun reached the horizon.

G-star, som jag ju är Ambassadör för, hade bokat in mig på en shoot. Tidigt på morgonen lämnade jag motvilligt Sean och sängen för att möta upp resten av teamet på G-stars pampiga HQ.

G-star, for whom I’m an Ambassador, had booked me on a shoot. I reluctantly left Sean and the bed early in the morning to meet up with the rest of the team at the G-star HQ.

Till min förvåning ville stylistkillen klippa lugg på mig efter att ha sett dagens moodboard. KUL, tyckte jag! Känner mig alltid så fin i lugg (tills jag får för mig att låta den växa ut och bittert går omkring med hår i ögonen i två månader, hehe).

To my surprise, the stylist wanted cut bangs on me after seeing the moodboard for the shoot. So he did! I always feel so pretty in bangs (until I decide to let it grow out and bitterly live with hair in my eyes for two months, hehe).

G-stars HQ är så fett att vi bestämde oss för att denna gång plåta alla bilder på plats istället för att åka ut till location. I två dagar fotade vi i detta enorma glasrum (som jag tror egentligen var en överdimensionerad rökruta), samt i en hiss.

Must be nice to have such a cool HQ that you don’t even have to go to other locations to shoot. For two days we were in this huge glass room (which I actually think was a big smoking area), and in a really cool elevator.

Fikade, plåtade, plåtade fikade.

We were shooting, drinking coffee, shooting some more and having more coffee.

När jobbdagarna var över så stannade vi ett par nätter extra för att få lite fritid i stan. Tony passade också på att flyga över från Berlin för att göra oss sällskap. Okej, låt mig tipsa er om mina favvo-ställen i Amsterdam:

When the work days were over, we stayed in town a couple of nights to get some free time in town. Tony also came there from Berlin to make us company. Let me tell you about my favorite places in Amsterdam:

Vi råkade pricka av sommarens absolut hetaste dagar, vi var tre svettpölar som liksom rann längs med gatorna. Kanske var det därför det var så fantastiskt att av ren slump snubbla över butiken Daily Paper, där AC-n svalkade himmelskt när vi kikade på de fina kläderna och änglarna i personalen bjöd på kall juice och kokosvatten. Gjorde några riktiga fynd på rean, kolla in deras webbshop så förstår ni min hype.

Mest spännande matupplevelsen var definitivt ”roti” på Meos Colosseum, ett riktigt genuint Surinamesiskt hak. Vi snackar liksom en totalt oförståelig meny, märkliga lukter, såser så starka att endast en droppe får munnen att brinna och supervänlig personal som inte talade ett ord engelska. Surinam är nämligen en gammal Nederländsk koloni, så man ska passa på att testa äta riktig surinamesisk mat när man är i Amsterdam.

These must have been the absolute hottest days of the summer, my skin was constantly covered in sweat. Perhaps that’s why it felt so amazing to stumble across the Daily Paper shop, where the AC cooled us down while looking at all the nice clothes, and the staff gave us cold juice and coconut water. I made some real catches on the sale, check out their online store and you’ll understand my hype.

The most exciting dining experience was definitely eating ”roti” at Meos Colosseum, a really genuinely Surinamese restaurant. The food was SO GOOD! Surinam is an old Dutch colony so take the opportunity to try some real Surinamese food while you’re in Amsterdam.

Min favoritrestaurang i Amsterdam är Mossel & Gin i Westerpark, där hela menyn består av olika moules frites, ostron och gin tonics (vet att jag kommer få mail om detta nu- men om jag ändå inte beställer helvegetariskt på restaurang känns det bra att äta musslor, som varken har komplext nervsystem eller hjärna som kan uppleva smärta och dessutom går att odla relativt klimatvänligt).

Min favoritbar i Amsterdam är naturvinshaket Glou Glou. Gå dit om ni har chansen, gör det bara.

My favorite restaurant in Amsterdam is Mossel & Gin in Westerpark, where the whole menu consists of various moules frites, oysters and gin tonics (I know that I’ll receive messages about this topic – but I think it feels good to eat mussels when I decide to not et completely vegetarian when I eat out, since they lack a complex nervous system and brain that can experience pain, and they’re also easy to grow in a relatively climate-friendly way).

My favorite bar in Amsterdam is the natural wine-bar Glou Glou. Go there if you have the chance, just do it.

När vi skulle åka vidare till Stockholm blev planet vi bokat så pass försenat att vi missade vårt anslutningsflyg i Riga. Sean och Tony skulle giga på en klubb samma kväll, så när vi till slut lyckades ordna två platser på dagens sista flyg till Stockholm  (efter en eftermiddags hektiska diskussioner med personal, förhandlande med medpassagerare och väntan) fick jag stanna ensam i Riga över natten.

When it was time to leave Amsterdam to go to Stockholm, the plane we booked was so late that we missed our connecting flight in Riga. Sean and Tony had a gig at the pride festival that evening, so when we finally managed to arrange two seats on the last flight to Stockholm the same day (after an afternoon’s hectic discussions with staff, negotiating with fellow passengers and waiting) I had to stay alone in Riga over the night.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag tog detta med zen (speciellt efter att jag fått reda på att planet faktiskt haft flera tomma säten när det lyfte trots att värdinnan hävdat att det var fullt). Men då jag slutligen valde att acceptera min öde och tog en lång kvällspromenad i Rigas ”gamla stan” kunde jag ändå känna mig lite glad. WOW vad fint det är i Riga. Dagen därpå kom jag äntligen till Stockholm, men allt som hände där ska jag berätta om i ett annat inlägg. PUSS.

I would lie if I said I handled the situation with zen (especially after I found out that the plane actually had several empty seats when it took off, even though they said it was full). But when I decided to make the most of the situation and have a long evening walk, I had to admit that it could have been a lot worse. WOW, Riga is such a beautiful city. The next day I finally arrived to Stockholm, but I’ll tell you about everything that happened there in another post. KISSES.

Read my summer diary pt 1 HERE

WHAT I DID IN AMSTERDAM

Okej, då spolar vi tillbaka tiden en vecka igen. Förra torsdagen tog jag nämligen ett tidigt morgon-flyg till Amsterdam och landade rakt ner i sminkstolen hos G-star.

Okay, let’s turn back time one week again. Last Thursday, I took an early morning flight to Amsterdam and landed straight into a make-up chair at the G-star HQ.

Där var även Michele, Rianne, Kevin och de andra i G star-gänget. Trivs alltid i stämningen i sminket innan en plåtning, chit-chattandet mellan stolarna, stylister som diskuterar sin vision med klienten, någon som pillar en i håret samtidigt som man försöker slurpa i sig sitt morgonkaffe utan att spilla.

Michele, Rianne, Kevin and the other G star ambassadors were also there. I always like the atmosphere in the makeup room before a shoot: the chit chat across the chairs, stylists discussing their vision with the client, someone combing your hair while you’re trying to sip on your morning coffee.

När alla var redo lämnade vi G-star HQ (ursäkta mig, men HUR fet byggnad?) för att ta oss till dagens location…

When everyone was ready we left the huuuge G-star HQ (just…wowo!) to go to the location of the day …

… ett gammalt industriområde som tagits över av diverse kulturella aktörer och pimpats av streetart-konstnärer. Ett ganska bekant koncept för någon som kommer från Berlin, haha.

… an old industrial area taken over by various cultural actors and pimped by streetart artists. A pretty familiar concept for someone living in Berlin, haha.

Sedan plåtade vi oavbrutet i några timmar! Jag tycker att det är så kul att plåta i grupp, att få förhålla sig till andra personer när man poserar.

Then we were shooting the newt few hours! I love doing group shoots, posing together with other people is much more fun!

När sista bilden var tagen och alla var nådigt trötta fick vi klättra in i Raw-färjan, som skulle skjutsa oss tillbaka. (Inte nog med att de har ett enormt, glansigt HQ fyllt av kreativa designstudios och öppna kulturlandskap, de har också en egen färga att skjutsa runt sina besökare i. What!?)

When the last picture was taken, we got on board the Raw Ferry, which would take us back (not only do they have a huge, glossy HQ filled with creative design studios and open office landscapes, they also have their own ferry to drive around their visitors in. Wow!).

Den timme det tog att färdas tillbaka på Amsterdams kanaler i skymningen, genom hela stadskärnan med chill musik i högtalarna var absolut resans höjdpunkt.

The hour it took us to travel back to the HQ on Amsterdam’s canals in the sunset, throug the city center with chill music in the speakers was definitely the highlight of the trip.

Dagen avslutades med en svinfin middag med gänget och en snabb sväng på stan innan vi alla däckade på hotellet. Det är mysigt att vi alla lärt känna varandra nu, efter att ha gjort ett par shoots tillsammans.

The day ended with a super yummy dinner with the gang. It’s so nice that we know each other better now, after doing a couple of shoots together.

Dagen därpå vaknade jag på mitt hotellrum och spenderade någon timme med jobb innan jag packade ihop datorn, flög hem till Berlin där en efterlängtad Sean och minst lika efterlängtad HELG väntade.

The next day I woke up in my hotel room, and spent some hours working before I packed my computer and took a flight home to Berlin where Sean and a lovely weekend were waiting for me.

A WEEKEND IN COPENHAGEN

I skrivande stund var det prick en vecka sedan jag befann mig på ett flygplan på väg mot Köpenhamn med Sean vid min sida. Det är sjukt vad vi efter att ha levt tillsammans i ett år har blivit bra på att resa tillsammans: Jag tar alla vätskor i min plastpåse. Sean håller koll på mina boadingpass och bagagelappar eftersom jag alltid tappar bort dem. Han får alltid fönsterplatsen för jag kommer ändå somna på hans axel så fort vi lämnat marken.

When I’m writing this, exactly one week has passed since I found myself on an airplane heading to Copenhagen with Sean by my side. After living together for one year, we have become so good at traveling together: I take all the liquids in my plastic bag. Sean keeps track of my boading pass and luggage because I always lose them. He always gets the window seat since I’ll fall asleep on his shoulder as soon as we’re in the air anyway.

Hur som haver: Vid lunchtid landade vi i ett regnigt Köpenhamn. De färgglada husen vägde upp för den betong-grå himlen.

However: we landed in a rainy Copenhagen around lunchtime. The colorful buildings made up for the gray skies.

Efter att ha velat fram och tillbaka vid garderoben hade jag till slut valt komfort och värme framför fashion, och vid det här laget var jag ganska tacksam för den varma hoodien och kepsen som skyddade mot regnet.

When I decided what to wear before we left home, I went for comfort and warmth before fashion. At this point I was really happy for my cap and hoodie protecting me from the rain.

Jag, Sophie och Sandra på väg till lunchdestinationen.

Sandra, Sophie and me on our way to the lunch destination.

Nämligen Apollo Bar! Det är en asfin restaurang som ligger i anslutning till Chalottenborgs konsthall vid Kongens Nytorv. Blev totalt blown away av burratan, kombutchan och surdegsbrödet. Rekommenderas.

 Apollo Bar! Highly. Recommended. I was totally blown away by the burrata, kombutchan and sourdough bread. 

Som av en händelse hade vi lyckats matcha varandra (och omgivningarna) med olika nyanser av grönt.

Green team! Haha. 

Resten av dagen spenderade vi med att mingla runt på modeveckan och spana på Vagabonds och Pilgrims senaste kollektioner. När resten av gänget reste hem till Berlin på kvällen stannade Sean och jag kvar i stan.

We spent the rest of the day mingling on fashion week, looking at Vagabonds and Pilgrim’s latest collections. When the rest of the group traveled home to Berlin in the evening, Sean and I stayed in town.

Morgonen därpå vaknade vi utvilade och PEPPADE på vårt sviiiinfina hotellrum på Scandic Palace. Älskar hotellrum med bra ljusinsläpp, blir galen på ställen med minimala fönster och heltäckningsmattor som för tankarna till isoleringsceller. Ya feel me?

The following morning we woke up refreshed and excited at our suuuper nice hotel room at Scandic Palace. I really love hotel rooms with lots of daylight, I find it hard to feel comfortable in rooms with minimal windows and carpet covered floors that makes you think of isolation cells. Ya feel me?

Mjukstartade dagen i hotellets matsal med yoghurt, kaffe och bröd. Efter gårdagens möten var vi riktigt redo för en ledig dag på stan.

We got a nice start to the day in the hotel’s breakfast restaurant with yogurt, coffee and bread. After yesterday’s meetings we were ready for a free day in Copenhagen.

Vi promenerade från city till Norrebro där vi bland annat gick på Acne Archives och Wood Wood Museum. Vi fyndade SÅ fina saker! Det var länge sedan jag fick ett sådant tillfredställande rus av shopping, haha.

We walked from the city centre to Norrebro where went to the Acne Archives and Wood Wood Museum. We found SO nice clothes! It was a long time since I got such a satisfying rush from shopping, haha.

Bejb <3 Vi firade med att äta middag på Gaden & Garden, en naturvinsbar och restaurang en vän rekommenderat. Kan varmt passa vidare rekommendationen till er- nästa gång ni vill äta en nice middag i Köpenhamn vet ni vart ni ska gå.

Boo <3 We celebrated with having dinner at Gaden & Garden, a nature wine bar and restaurang a friend had recommended. I can whole-heartedly pass that recommendation on to you guys- the next time you’re in Copenhagen and want a nice dinner, you have to go here.

Efter middagen mötte vi upp Ebba, Linnea, Axel och Oscar som jag lockat över från Malmö. Dagen avslutades med bärs, snack och daaans daaans daaans. På söndagen reste vi hem trötta och glada. Det är verkligen sällan man känner att man hinner bocka av så många bra saker på samma helg.

After dinner we met up with Ebba, Linnea, Axel and Oscar, which I had persuaded to come over from Malmö. The day ended with beers, talking and daaance daaance daance. We were super tired and happy when we left Copenhagen and Scandic Palace the day after. It’s rare to get to do so many good things on such a short amount of time.

LÄS OCKSÅ: MORE ON COPENHAGEN:
Copenhagen according to Ebba and Sara
DO Copenhagen
TRAVEL TIPS COPENHAGEN

THE TRANS-SIBERIAN TRIP PT 5: CHINA

Dags att blicka tillbaka till Transsibiriska-resan en sista gång.

Time to look back at our trans-siberian adventure one last time.

Första morgonen i Kina väcktes jag av att Sean försiktigt skakade om mig, och pekade ut genom fönstret. Utanför swischade höga berg, dalar och små kinesiska landsbygdssamhällen förbi. Då och då kunde man se boskap som helt oberörda av den dundrande slingan av tågvagnar betade i dalarna mellan bergen.

The first morning in China, I was awakened by Sean gently shaking my shoulders, pointing out the window. High mountains, valleys and small Chinese villages passed by outside. From time to time one could see sheep and cows calmly ignoring the thundering train passing through.

När vi några timmar senare anlände till Pekings tågstation möttes vi av den diametralt motsatta atmosfären: totalt kaos. Vi banade väg genom havet av människor för att nå ut till gatan. Efter några svettiga diskussioner genom olika taxifönster fick vi acceptera faktumet att inte en enda chaufför skulle gå med på att skjutsa turister som oss till hotellet på taxameter.

When we arrived at Beijing’s train station a few hours later we met the opposite atmosphere: complete chaos. We paved the way through the sea of people to reach the street. After some sweaty discussions through different taxi windows, we accepted the fact that not a single driver would agree to give tourists like us a ride to the hotel on taxameter.

På hotellet bröt jag ihop totalt. Efter att ha rest genom 6 tidszoner, bott i kalla tält och sovit på skakiga tåg-britsar sade min kropp ifrån. Första dagen spenderades således i sängen med feberfrossa, bortsett från en avstickare till apoteket och till restaurangen vi åt middag på, där inte ens soppan baserad på 80% chilifrukter från sichuan kunde väcka liv i mina förkylda smaklökar.

I broke down totally as soon as we arrived to out hotel room. After traveling through 6 time zones, living in ice cold tents in Mongolia and sleeping on shaky train-beds, my body finally gave in. The first day was spent in bed with high fever, apart from a short visit to the pharmacy and to the restaurant we had dinner at, where not even the soup based on 80% chili fruit from sichuan could bring life into my sick taste buds.

Det första vi fick se av peking var alltså insidan av hotellrummet. Vi roade oss med att titta på Kinesisk TV som (trots att vi inte förstod ett skvatt) visade sig extremt underhållande med sina sjuka specialeffekter, kostymer och minspel.

In the beginning, we spent most of our time in the hotel room. We enjoyed watching Chinese TV, which (although we did not understand a thing) proved extremely entertaining with it’s crazy special effects, costumes and facial expressions.

När jag till slut klarade av att lämna hotellet, eftermiddagen dag två, var jag såhär glad. Hotellet låg i ett gammalt hutong-område i centrala Peking. Dessa områden är som ett parallellt universum där bruset från de större gatorna inte når in och solens strålar plötsligt får konturer där de silar in i dammet mellan husen. Det är lätt att gå vilse i de trånga gränderna där man får ducka under tvättlinor som ibland hänger tvärs över gatan och akta sig för knäpptysta el-mopeder som viner förbi.

When I finally managed to leave the hotel, afternoon day two, I was this happy.
The hotel was located in an old hutong area in central Beijing. These areas are like a parallel universes, where noise from the larger streets can’t reach you and the sun’s rays suddenly get contours in the dust-filled air between the houses. It’s easy to get lost in the extremely narrow streets where you get to duck under the clothesline hanging across the street and watch out for the tiny, completely quiet electric mopeds passing by.

Vi firade mitt tillfrisknande med att äta något jag saknat ända sedan jag jobbade i Peking 2011: ”jianbing” – pannkakor man kan köpa för någon krona på var och varannan gata, fyllda med koriander, lök, sallad och ägg. Tydligen ska detta vara en av kinas populäraste frukostar, och det är inte svårt att förstå varför. Något som är svårare att förstå är varför de inte finns i Europa ännu.

We celebrated my recovery with eating something I had missed ever since I worked in Beijing 2011: ”Jianbing” – Pancakes you can buy for some cents on each and every street, filled with coriander, onion, salad and eggs. Apparently, this is one of China’s most popular breakfasts, and it’s not hard to understand why. Something that is harder to understand though is why it’s not common in Europe yet.

Att röra sig på gatorna utanför hutong-gränderna kändes som att stå i en ström flod. Det enda sättet att inte tappa balansen eller tappa bort varandra var att glida med.

Moving on the streets outside the hutongs felt like standing in a strong streaming river. The only way to avoid losing your balance or each other was to follow the stream.

Av en slump sammanföll vårt Peking-besök med den årliga Månfesten (då fullmånen sägs vara som allra klarast). Under denna högtid får Kinas befolkning betald ledighet, vilken många väljer att spendera i Peking. Detta förklarade det överväldigande kaoset vid tågstationen och de omöjligt fulla gatorna. Istället för att trängas med hundra tusentals kineser på semester valde vi bort utflykten till kinesiska muren, klättrade upp på en höjd i en närliggande park för att se Förbjudna staden ovanifrån istället för att försöka få tag i inträdesbiljetter.

Our visit to Beijing happened to be the same week as the annual Moon Festival (when the full moon is said to be the clearest). During this festival, China’s population get paid holidays, which many choose to spend in Beijing. This explained the overwhelming chaos at the train station and the extremely crowded streets. Instead of crowding up with hundreds of thousands of Chineses people on vacation, we skipped the the trip to the Chinese Wall, and climbed up at a height in a nearby park to see the Forbidden City from above instead of trying to get entrance tickets to get inside it.

Mest höll vi oss i hutongerna- där jag personligen trivdes bäst. Vi provade märklig streetfood, besökte mindre tempel, letade upp de hippa haken för att spana på kinesiska inne-kids. Det visade sig att man med lite research kunde hitta barer, cafén och restauranger som lika gärna kunnat ligga i Kreuzberg i Berlin som i centrala Peking. Det är alltid spännande att hitta vattenhål där de jämngamla invånarna hänger, och inte bara är en fasad gjord för att underhålla turister.

Mostly we stayed in the hutongs – where I personally felt the most comfortable. We tried strange streetfood, visited small temples, looked up the some hip bars and restaurants to see some Chinese hipster kids. It turned out that with some research you could find bars, cafes and restaurants that might as well could have been located in Kreuzberg, Berlin, as in central Beijing. I always think it’s fascinating to find urban water holes where the real habitants in my own age are hanging out, and not just a facade made for entertaining tourists.

Efter fyra nätter tog vi våra väskor och reste vidare till Bankok. Det kändes märkligt att resa med flygplan efter två veckors tåg-äventyr. Det blev så tydligt att en flygresa inte är något annat än en transportsträcka från A till B, när en tågresa är en slags upplevelse i sig och en mjukare övergång från en kultur till en annan.

Detta var mitt sista inlägg i följetången om vår transsibiriska resa. Hoppas att ni gillat den! Har ni frågor och funderingar är det bara att säga iväg en kommentar. Slutligen vill jag VARMT rekommendera alla med någon slags nyfikenhet på världen att resa med transsibiriska järnvägen, bristen på solbränna och paraplydrinkar vägs upp hundra falt av unika upplevelser och livslärdomar. Jag är så glad att jag gjorde detta.

After four nights, we said goodbye t Beijing and went on to Bankok. It felt strange to travel by airplane after two weeks of train adventures. It became so clear to me that a flight is nothing but a transport from A to B, when a train journey is an experience in itself and a softer transition from one culture to another.

This was my last post in the series about our trans-Siberian trip. Hope you liked it! If you have any questions, just leave a comment and I’ll answer it as good as I can. Lastly, I would HIGHLY recommend anyone with some kind of curiosity on the world to travel with the Trans-Siberian railways, the lack of tan and pina coladas was more than compensated by unique experiences and life lessons. I am so glad I did this.

Read my other posts about the transsiberian trip here:
PT 1- MOSCOW
PT 2- LIFE ON THE TRAIN
PT 3- LAKE BAIKAL
PT 4- MONGOLIA

THE TRANS-SIBIRIAN TRIP PT 4- MONGOLIA

Hörni. Äntligen ska jag få berätta för er om något av det bästa jag gjort.

Guys. Finally I gett to tell you about one of the best things I’ve ever experienced.

Vi hade besökt Moskva, levt i fyra dygn på tåget och övernattat i Irkutsk och fiskebyn Listvyanka. Efter en flera timmar lång passage längs med Baikalsjön stannades tåget och genomsöktes av mongolisk gränsbevakning. Det är märkligt hur nervös man blir varje gång man ska ”granskas” av polis, även om alla pass och visum är på plats.

We had visited Moscow, lived for four days on the train and spent a night in Irkutsk. After a several hours long passage along Baikal Lake, the train was stopped and searched through by Mongolian border guards. It’s strange how nervous you get every time you are to be checked by the police, even though your passports and visas are in place.

I gryningen morgonen därpå var vi framme i Ulan Bator. Trötta och förväntansfulla tog vi oss in till stan.

At dawn the following morning we arrived in Ulan Bator, tired but excited.

Trots den tidiga timman och jetlagen som ständigt gjorde sig påmind åkte vi till Gandan-templet för att bevittna morgoncermonin.

Despite the early hour and our jetlag, we went to the Gandan Temple to witness the morning ceremony.

Ljudet av mumlande, nynnande och knarrande golv studsade mellan väggarna när templets besökare gick runt den stora guldstatyn i mitten.

The sound of mumbling, humming and creaking floors bounced between the walls when the temple visitors walked around the great gold statue in the middle.

Vi stannade på området i någon timme och fick bevittna många olika slags ceremonier i de olika byggnaderna. Precis innan vi lämnade smög vi in i en sal där de allra yngsta munkarna höll hus. De sjöng, drog varandra i kläderna och hade lika svårt att sitta still som barn alltid har. Att två nyfikna turister kikade in hjälpte inte precis koncentrationsförmågan, så vi gled därifrån ganska snabbt för att inte störa.

We stayed in the area for an hour and witnessed different kinds of ceremonies in the different buildings. Just before we left, we entered a hall where the youngest monks had gathered. They sang, pulled each other’s clothes and had just as big problems to sit still as children always have. The fact that two curious tourists peeked in didn’t just help the concentration level, so we left quite quickly to not disturb.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om besöket i Ulan Bator, men för att undvika att göra detta inlägg till en roman väljer jag att att sammanfatta det kort: Jag gillade Ulan Bator väldigt mycket. Det är en märklig stad, många intryck påminde mig om peking, men utan trängseln och med mycket mer amerikanska influenser. Även om klyftorna i levnadsstandard var stora bland invånarna fick man ett generellt intryck av att människor var till freds och vänliga.

I could write much more about the visit in Ulan Bator, but in order to avoid making this post into a novel, I choose to summarize it like this: I liked Ulan Bator very much. It is a strange city, many impressions reminded me of Beijing, but not as crowded and with much more American influences. Although the gap in living standards was high among the inhabitants, I had a general impression that people were at peace and very friendly.

Efter en natt i Ulan Bator hämtades vi upp av Zero, en Mongolisk kille i min ålder som skulle guida oss i naturreservatet Gun Galuut de kommande dagarna. När vi körde ut ur staden passerade vi enorma förorter av skjul och nomad-tält, Zero berättade att urbaniseringen lett till att 1,2 miljoner av landets totalt 3 miljoner invånare nu bodde eller jobbade i Ulan Bator och att det i sin tur lett till att de som inte lyckats få en bostad i stan fått flytta hit ut.
Hela bilresan bestod av berättelser om livet i Mongoliet, nomaderna och inte minst historier om Djingis Kahn, som fått ett enormt monument utanför stan.

After one night in Ulan Bator we were picked up by Zero, a Mongolian guy in my age who would guide us in the nature reserve Gun Galuut in the coming days. As we drove out of the city, we passed huge suburbs of shelters and nomad tents. Zero said that the urbanization had led to the fact that 1.2 million of the country’s total 3 million inhabitants now lived or worked in Ulan Bator, and that those who failed to get an apartment in the city had moved here.
The whole car journey consisted of stories about life in Mongolia, the nomads and stories about Djingis Kahn, who had a huge monument outside the city.

Vi fick bo i en Ger i ett Nomad-camp som låg helt avskilt i en stor dal, utan grannar så långt ögat nådde.

We got to live in a Ger in a Nomad camp in a large valley, without neighbors as far as the eye reached.

Vi trivdes så bra här (förutom när man vaknade av att kaminens eld slocknade mitt i natten natten så att temperaturerna sjönk under noll-strecket och man huttrande fick dra på sig täckjacka och mössa och sedan försöka krama varandra till normal kroppstemperatur igen).

We loved staying in our Ger (except from the times we woke up when the fire went out in the middle of the night so the temperatures dropped below zero, and we had to put on our jacket and then try to hug each other to normal body temperature again under the covers).

En dag tog Zero med oss på en tur för att försöka se vilda får i solnedgången.

One day Zero brought us to look for wild sheep in the sunset.

Men resans absoluta höjdpunkt var när ”grann”-nomaden besökte oss med några av sina hästar.

But the best day of the trip was when our ”neighbor” nomad visited us with some of his horses.

Han tog med oss på en ridtur, över ett berg och ner i dalen där han hade sin egen Ger. När man tog sig genom naturreservatets stepper möttes man ofta av häst-, får- eller ko-flockar. Alla boskap vandrade fritt omkring i naturen, under uppsikt av sin ägare. Relationen mellan nomad och djur kändes ömsesidig på ett sätt man sällan får se här, det var så fint.

He took us on a horseback ride, across a mountain and down the valley where he had his own ger. As we traveled through the nature reserve steppes, we often met horse, sheep or cow herds. All the animals walked freely around in nature, under the supervision of their owners. The relationship between nomad and animal felt mutual in a way that we rarely see here.

När vi kom till hans ger blev vi bjudna på mongoliskt te (mjölkigt te med salt i) och bröd. Trots bristen på engelska-kunskaper förvånades jag av hur bra vi lyckades kommunicera. ”Tänk att det finns människor som spenderar sina liv så, i en Ger på en mongolisk stepp tillsammans med sina djur. Eller snarare, tänk att det finns människor som inte lever så”, skrev jag i min dagbok på kvällen. För en liten stund såg jag framför mig hur Sean och jag flyttade ut i ett naturreservat och lämnade city-livet bakom oss, haha.

When we came to his ger, we were invited to have Mongolian tea and bread. Despite the lack of English skills, I was surprised by how well we managed to communicate. Afterwards, I wrote this in my diary: ”Imagine that there are people who spend their lives in one of the Mongolian steppes along with their animals. Or rather, imagine that there are people who doesn’t live like that”. For a moment I imagined how Sean and I moved into a nature reserve and left the city life behind, haha.

Familjen hade skaffat en ny hund, som skulle få hjälpa till att valla kor och får så fort han vuxit sig stor och stark.

The family had a new dog, who would help to herd cows and sheep as soon as he had grown big enough.

Efter att vi sagt hejdå och åkt tillbaka till vårt camp kunde vi inte sluta tänka på vad vi just varit med om, så vi övertalade Zero att fråga nomaden (som jag tyvärr inte minns namnet på) om vi kunde få låna två hästar igen. Han gick med på det förutsatt att han skulle lyckas fånga in dem, eftersom han precis släppt ut dem i flocken igen.
Eftersom han själv behövde arbeta, fick vi rida iväg själva. Hästarna hade mer egen vilja än de väldresserade ridskoleponnys jag är van vid (då de större delen av sina liv lever vilt i flock), och istället för smacka lyssnade de endast om man ropade ”tjo!”. Jag var rakt igenom lycklig den eftermiddagen.

After saying goodbye to the family, we couldn’t stop thinking about what we just had experienced, so we persuaded Zero to ask the nomad if we could borrow two of his horses again. Luckily he agreed.
Since he had to work, we got to ride off by ourselves. The horses had a stronger own will than the well-trained riding school ponies I’m used to (probably since they live most of their life wild), and the only word they listened to was when we shouted ”tjo!”. I was completely overwhelmed by happiness, that afternoon.

När vår tid i Campet närmade sig sitt slut ville Zero visa oss en sista sak; ”turtle rock”. Det var precis vad det lät som- en (jättestor) sten som såg ut som en sköldpadda. En lokal stolthet.

When our time in the camp reached its end, Zero wanted to show us one last thing; the ”turtle rock”. Thats right, a giant rock that looked like a turtle. Apparently a local pride, haha.

Vi fick klättra upp och sätta oss på sköldpaddans rygg för att blicka ut över landskapet.

We got to climb up on the back of the turtle to look out over the landscape.

Magiskt.

Breathtaking.

Någon dag senare befann vi oss på tåget åter igen. Denna gången på vår mot Peking.

Some day later we found ourselves on the train again. This time on our way to Beijing.

Read my other posts about the transsiberian trip here:
PT 1- MOSCOW
PT 2- LIFE ON THE TRAIN
PT 3- LAKE BAIKAL