TRAVEL

THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 3- LAKE BAIKAL

Hej och välkomna till det tredje delen av min lilla transsibiriska-recap! Nu ska jag berätta om vårt första stopp, efter fyra dygn på järnvägen.

Hi and welcome to the third part of my little Trans-Siberian recap! Today I’ll tell you about our first stop after four days on the railroad.

En tidig morgon vaknade vi av att tågvärdarna bankade på dörren till vår kupé. Halvt i sömnen och med kisande ögon klev vi av tåget för att ta oss till Listvyanka, en fiskeby vid Baikalsjön där vi skulle spendera natten i en stuga.

One early morning we woke up by the trainers knocking on the door of our cabin. Almost still sleeping, we left the train to go to Listvyanka, a fishing village by Lake Baikal where we would spend the night in a cabin.

Baikalsjön är världens djupaste sjö. Den innehåller mer sötvatten är alla andra sjöar på hela jorden tillsammans. Hur sjukt är inte det?

Lake Baikal is the deepest lake in the world. It contains more fresh water than all other lakes in the whole world together. How sick is that?

Listvyanka var inte riktigt den pittoreska fiskebyn vi läst om på förhand- snarare ett litet samhälle vid en motorväg som till hälften bestod av turistverksamhet och till hälften av skjul och gamla skeva hus som dök upp så fort man svängde in på någon av de mindre gatorna. Jag tyckte trots allt att det var en minst lika fascinerande upplevelse i sig.

Listvyanka wasn’t exactly the picturesque fishing village we had red about in advance – rather a small community on a highway that was 50% tourist businesses, and 50% old houses that appeared as soon as you walked one of the smaller streets. But that was an equally fascinating experience, in a way.

Listvyankas stolthet och främsta handelsvara är den blinda fisken Omul som lever på botten av Baikalsjön. Vid var och vartannat hus kunde man köpa nyrökt hel Omul för några kronor, för att sedan äta den direkt med fingrarna. Vi stod bredvid ett raffigt gäng ryska damer som vant pillade ut benfria bitar ur sina fiskar när vi bestämde oss för att prova. Det såg lättare ut än vad det var.

Listvyanko’s pride is the blind fish Omul who lives on the bottom of the Baikal lAKE. At each and every house you could buy freshly SMOKED whole Omul, then eat it directly with your fingers. We stood next to a group of Russian ladies who easily ate the fish without the bones with their hands when we decided to try it. It looked easier than it was.

Vi klättrade upp på ett närliggande berg för att titta på utsikten. Även fast vi befann oss i en liten vik av sjön var andra sidan bara ett streck i horisonten.

We climbed up on a nearby mountain to look at the view. Even though we were in a small bay of the lake, the other side was just a line on the horizon.

Gissa vad som såldes i de flesta stånd på stora marknaden? Omul såklart. När vi stod och försökte förstå vad godbitarna i ett stånd med sötsaker innehöll så kom inte en, utan TVÅ, snälla ryssar helt oberoende av varandra fram till oss och köpte godis åt oss för att vi skulle få smaka. Generellt tycker jag att alla ryssar vi hade att göra med var mycket vänligare än vad fördomarna fått en att vänta sig.

Guess what they sold on the most tables on the big market? Omul of course. When we stood and tried to figured what some candies contained, not one, but TWO, kind Russians totally independent of each other came up to us and bought candy for us to taste. In general, I think that all Russians we dealt with were much friendlier than our prejudices had made us expect.

Dag två spenderade vi i Irkutsk- ”Rysslands Paris”. Hit deporterades de officerare och adelsmän som under 1800-talet försökte störta tsaren, och tack vara detta (inte minst för de otroliga fruarna som följde med sina partners ut i ödemarken) skapades ett nytt community med universitet, konst och kultur här mitt i Sibirien.

We spent day two in Irkutsk – ”Russia’s Paris”. The officers and nobles who in the 18th century tried to defeat the Tsar were deported here, and thanks to this (not least to the incredible wives accompanying their partners out to ”nowhere”), a new community of universities, arts and culture was created here in the middle of Siberia.

Liknelsen med Paris hade kanske passat bättre på den tiden, dagens Irkutsk kunde inte heller leva upp till guideböckernas beskrivningar- precis som i fiskebyn var det en märklig blandning av turistifierade, polerade områden och sedan stadsdelar som lämnats vind för våg, fem-filiga motorvägar och industri.

The comparison with Paris might have been more accurate back then, today’s Irkutsk couldn’t really live up to the descriptions in the guidebooks – just like in the fishing village, it was a strange mix of touristy, polished areas and then districts of windswept old houses, five-lane highways and industry.

Efter tre dagar hoppade vi på det rykande, visslande transsibiriska tåget igen för att ta oss till vad som på många sätt blev resans höjdpunkt- vistelsen i Mongoliet. Berättar mer om den snart!! Puss!!

After three days we jumped on the smoking, whistling Trans-Siberian train again to get to what in many aspects became the highlight of the trip- Mongolia. I’ll tell you more about that soon!! xx!!

Klick here to read…
THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 1- MOSCOW
THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 2- LIFE ON THE TRAIN

THE TRANS-SIBERIAN TRIP PT 2: LIVING ON THE TRAIN

Att bo på tåg var nog den del av resan jag romantiserat allra mest på förhand.
Jag längtade efter ett sätt att pausa livet totalt en liten stund, och att sitta i en vagn som stadigt glider fram genom ett öde Sibirien utan någon som helst kontakt med omvärlden var det mest avkopplande jag kunde tänka mig. I detta inlägg tänker jag berätta lite om hur det var att bo på tåget, och förhoppningsvis lyckas svara på några av era frågor på samma gång:

Staying on the train was (strangely) the part of the trip I had romanticized most in advance.
I longed for a way to press ”pause” on life for a little while, and to sit on a train through a quiet Siberia without any contact with the outside world was the most relaxing thing I could imagine. In this post, I’ll tell you a little about how it was to live on the train, and hopefully answer some of your questions at the same time:

Den längsta sträckan vi åkte var mellan Moskva och Irkutsk, totalt reste vi i fyra dygn och genom sex tidszoner. Under dessa dygn spenderar man all tid på tåget, förutom under kortare stopp i de samhällen som då och då dök upp längs med järnvägen.

The longest distance we traveled was between Moscow and Irkutsk. We traveled for four days and through six time zones. During these days, we spent all our time on the train, except for the short stops in small villages and cities that occasionally appeared along the railroad.

Vi bokade vår resa genom en resebyrå (Östresor) och valde att stanna på de ställen som de rekommenderat, eftersom vi själva inte hade någon aning om vad vi kunde förvänta oss (I efterhand skulle jag nog ha valt att hoppa av ett dygn eller två i ett av de märkliga, mindre samhällen vi passerade på vägen. Mest för att man aldrig någonsin hade fått chansen att besöka ett sådant ställe om man inte tagit sig dit med järnvägen, och för att befinna sig på en plats mitt ute i ingenstans som inte sockrats med turist-shopar och där ingen pratar något annat än ryska. Tänk er det!)

We booked our trip through a travel agency (Östresor) and chose to make stops at they places they recommended us since we didn’t have any idea what to expect (If I would get to do it again, I would probably have chosen to get off a day or two in one of the strange small communities we passed. Mostly because I’d never ever have the chance to visit such a place if I didn’t go there by rail. A place in the middle of nowhere without tourist shops and where no one speaks anything but Russian. Imagine that!)

Okej: välkommen in i vår kupé! Vi bokade första klass-biljetter för den längsta sträckan, ett snäppet dyrare alternativ där man bor i 2bädds-kupeer med delad dusch istället för fyrabäddskupéer utan dusch. Även om en del av resan verkligen är att interagera med alla spännande medresenärer kändes det otroligt värt att investera i att få lite privacy också.

Okay: welcome to our cabin! We booked first-class tickets for the first part of the trip. That’s a little bit more expensive version of the standard ticket where you live in 2-bed compartments with shared showers instead of non-shower 4-bed compartments. Although interacting with all the exciting fellow travelers is an important part of the experience, it felt like a good choice to invest in getting some privacy as well.

När man reser med transsibiriska järnvägen kan man antingen hamna på kinesiska eller ryska tåg. Det råder delade meningar om vilket alternativ som är bäst (kinesiska sägs ha bättre mat- ryska sägs vara fräschare), men vi trivdes bra på vårt kinesiska tåg. Det bästa av allt var våra otroliga tågvärdar, som alltid med glatt humör gjorde sig förstådda med teckenspråk och enstaka engelska ord när vi kom med frågor.

When traveling with the trans-Siberian railway, you can either go with Chinese or Russian trains. There are divided sentences about which option is the best (Chinese is said to have better food while Russian is said to be fresher), but we enjoyed our Chinese train. The best thing about our train was our amazing train hosts, who always were in a good mood and always communicated with charades and a few English words with big smiles when we came with questions.

I ärlighetens namn var jag lite orolig för vad som skulle hända med mitt psyke under dessa fyra dagar utan stimulans, men på ett eller annat sätt passerade timmarna helt utan att rastlösheten började krypa under huden. Jag läste böcker, småpratade med våra kupé-grannar, skrev dagbok, löste korsord, pratade med Sean. Ibland satt vi bara tysta och tittade ut genom fönstren.

To be honest, I was a little worried about what would happen to my mental state during these four days without stimulus, but somehow the hours passed completely without restlessness itching under my skin. I red books, wrote diary, chatted with our cabin neighbors, solved crosswords, talked to Sean. Sometimes we just sat quiet and looked out the windows.

Jag läste Spelaren av Fjodor Dostojevskij (passade på när jag var i Ryssland). Tyckte väldigt mycket om den. Karaktärerna fastnade verkligen, medan handlingen kändes mindre betydelsefull för mig.

I read The Gambler of Fjodor Dostojevskij (since I was in Russia). I liked it a lot. I felt that I got really close to the characters, while the story made less of an impression on me.

Tåget hade en fantastiskt fin restaurangvagn. Maten var tyvärr både tråkig och dyr, så vi spenderade knappt någon tid här. Istället köpte vi nybakade piroger och blinis av Babushkorna som sålde mat på stationerna. Ibland var stoppen så korta att vi fick rusa tillbaka till det tjutande tåget med de rykande varma matbitarna i händerna:

The train had a super pretty restaurant. Unfortunately, the food was both boring and expensive, so we hardly spent any time there. Instead, we bought freshly baked pirogues and blinis from the Babushkas who sold food at the stations. Sometimes the stops were so short that we had to rush back to the roaring train with the still smoking hot bites in our hands:

Det spännande med piroger är att man aldrig vet vad som är inuti, eftersom Babushkorna inte talade engelska och vi inte talade ryska. Det var alltid som att öppna ett påskägg: ibland var de fyllda med marmelad och ibland med kålstuvning. Värst var den gången Sean tog en tugga av sin pirog och upptäckte en hel hamburgare där i.

The thing with pirogues is that you never know what’s inside, since the Babushkas didn’t speak English and we didn’t speak Russian. It was always like opening an Easter egg: sometimes they were filled with marmalade and sometimes with cabbage stew. Once Sean took a bite of his pirogue and discovered a whole burger inside.

I varje vagn finns en samovar med kokande vatten, det blev flera vändor fram och tillbaka varje dag. Dels för mitt vitala dagliga kaffe-intag, men även för miso-soppa jag tagit med från Moskva (och senare på resan för en fantastisk havtorns-dryck vi köpte i Mongoliet).

In each cart there was a samovar with boiling water. I walked between the samovar and our compartment many times every day; partly for my daily coffee intake, but also for the miso-soup I brought from Moscow (and later on the trip for a fantastic sea buckthorn drink we bought in Mongolia).

Dricka te, äta plommon och läsa. Kludda töntiga meddelanden på ryska på insidan av dagboken.

Drink tea, eat plums and read. Make silly doodles in Russian on the inside of the diary.

Sceneriet utanför tågets fönster såg ungefär likadant ut alla fyra dagar. De oändligt stora, kompakta björkskogarna byttes ibland ut av enstaka livstecken; en bonde på en åker, en övergiven fabrik, en datcha. Ibland en liten stad. Men mest av allt: tystnad och skog.

The scenery outside the train’s windows looked more or less the same. The infinitely large, compact birch forest which sometimes was replaced by small life signs; a farmer on a field, a deserted factory, a datcha. Sometimes a town. But most of all: silence and forest.

Vi hade bestämt oss för att försöka oss på att resa ”the Russian way”, och som i guiderna vi läst på nätet köpa med oss kaviar och vodka från Moskva. Konceptet var bra, även om vi inte riktigt lyckades löpa linan ut. Det slutade med att vi fick lämna en nästan full vodkaflaska i Kina någon vecka senare.

We had decided to try to travel ”the Russian way”, and like the guides recommended buy caviar and vodka from Moscow to bring on the railroad. The concept was good, although it turned out to be too hardcore for us. We ended up leaving a nearly full vodka bottle in China a week later.

Efter att ha rest i fyra dygn, och genom 6 tidszoner, klev vi av tåget i Irkutsk en tidig morgon. I nästa inlägg ska jag berätta mer om Irkutsk, och fiskebyn Listvyanka. Hojta om ni har några frågor, så svarar jag i kommentarerna. Puss!

After traveling for four days, and through 6 time zones, we left the train in Irkutsk an early morning. More about our experiences in Irkutsk, and the fishing village Listvyanka, in the next post! Just let me know if you have any questions and I’ll answer in the comments. xx

READ ”THE TRANS-SIBERIAN TRIP PT 1: MOSCOW” HERE

THE TRANS-SIBERIAN TRIP PT 1- MOSCOW

Hörni. Nu är det dags för mig att berätta om första stoppet på vår transsibiriska resa. Okej:
Vi landade i ett dunkelt och kyligt Moskva en söndagskväll. Vi hann egentligen inte se något av staden förutom den pampiga tunnelbanestationen vi klev av på, den där första kvällen.

Hi. Now it’s time for me to tell you about the first stop on our trans-Siberian trip. Okay:
We landed in a dark and cool Moscow on a Sunday night. We didn’t really see anything of the city besides the (breathtaking) subway station we got off at that first evening.

Morgonen därpå badade Moskva i ljus och vi låg kvar i sängen extra länge för att planera upp dagen.

The next morning, Moscow was filled with crisp sunlight. We planned the day, still in our bed.

Dessa morgontimmar var några av de absolut bästa stunderna på resan- känslan av att fortfarande ha allting framför sig. Grusiga ögon, prasslande papperskartor och en hel stad att upptäcka.

These morning hours were some of the best moments during the trip- the feeling of still having a whole city to discover.

Vi började med att promenera till Röda Torget och beundra St Basil’s katedral, som ser ut som ett pepparkaks-slott från en Disneyfilm.

We walked to the Red Square and admired St Basil’s Cathedral, which most of all looks like a gingerbread castle from a Disney movie.

På röda torget besökte vi även Lenins grav, där man såklart inte får fota. Det var verkligen en bisarr syn; Mest av allt såg han liten och butter ut där han låg, balsamerad mot sin vilja (han själv ville begravas i St Petersburg med sin mamma). Långt ifrån den Lenin man föreställde sig då man läste historieböckerna på gymnasiet.

In the red square, we also visited Lenin’s grave (where we, of course, weren’t allowed to take pictures). It was a bizarre sight; Most of all, he looked small and grumpy, conserved against his will (he wanted to be buried in St. Petersburg with his mother). Far from the Lenin I imagined reading the history books in high school.

Vi testade den mest ”ryska” streetfood vi kunde hitta- Blinis med rysk kaviar, haha.

We tried the most ”Russian” street food we could find – Blinis with Russian caviar, haha.

Trillade in på det enorma gum-shoppincentret och kände oss lite malplacerade med våra gympadojjor och stora ryggsäckar bland de lyxiga märkes-butikerna.

Wandered into the huge GUM shopping mall and felt like outsiders with our sneakers and big backpacks among all the luxury brand stores.

Vi besökte något som enligt guideböckerna skulle vara ett hippt kulturcentrum i ett industriområde (Red October), men tyckte mest att det kändes rätt dött och icke-genuint. Men så är man ju rätt bortskämd i den kategorin när man bor i en stad som Berlin. Eftersom till och med det galleri vi sett fram emot att besöka hade flyttat därifrån var det tur att jag hade mitt alldeles egna artpiece att vila ögonen på.

We visited something that, according to the guidebooks, would be a hip cultural center in an industrial area (Red October), but we thought it felt pretty abandoned and commercial (but then we’re quite spoiled in that category living in a city like Berlin). Since even the gallery we were had planned visiting had moved from there, I was lucky to have my very own art piece to admire ;).

En eftermiddag spenderade vi med att strosa runt i Kreml, Rysslands maktcentrum.

We spent one afternoon strolling around the Kremlin, Russia’s power center.

Härifrån styrs Ryssland än idag, det är alltså här Putin har sin bas. Vetskapen om vad som pågick inuti vissa av husen på området ingav en märklig känsla när vi gick mellan de olika katedralerna.

This is from where Russia is ruled still today, in other words where Putin has his base. The knowledge of what was going on inside some of the buildings in the area gave a strange feeling when we walked between the different cathedrals.

Vi åt fan-tas-tisk rysk mat på en restaurang vid namn dr chebago. Beställde in massor av ryska piroger, dumplings och blinis och njöt (lyckligt ovetandes om hur otroligt trötta vi skulle bli på samma rätter senare under resan, när dieten sett ungefär likadan ut sedan vi anlänt till Ryssland).

We ate fan-tas-tic Russian food at a restaurant called dr Chebago. We ordered lots of Russian pirogis, dumplings and blinis and enjoyed (happily unaware of how incredibly tired we would of having the same dishes over and over again later during the trip, when the diet had looked about the same since we arrived in Russia).

Promenerade i gorkiparken i skymningen en sen eftermiddag, med tågbiljetterna brännande i fickan. Någon timme senare begav vi oss till hotellet för att hämta våra tillhörigheter.

Walked in the Gorki park at dawn, with the train tickets burning in my pocket. An hour later we went to the hotel to pick up our belongings.

Och sedan var det äntligen dags att kliva på tåget (kunde såklart inte hjälpa att tyst i huvudet dra paralleller med Harry Potter som klev på hogwartsexpressen när jag klev ombord på det bullrande, kol-luktande tåget).

And then it was finally time to get on the train (of course, I couldn’t help secretly thinking about Harry Potter getting on the Hogwarts express when I boarded the noisy, coal-smelling train).

Det sista jag gjorde innan vi somnade den kvällen var att ta detta foto i spegeln i vår kupé. På ett nästan vetenskapligt vis ville jag dokumentera stunden med en klassisk ”före”-bild. Frysa ögonblicket då resan började på riktigt, känslan av bubblande förväntningar, nervositet och nyfikenhet.

The last thing I did before we fell asleep that night was to take this photo in the mirror in our cabin. In an almost scientific way, I wanted to document the moment with a classic ”before”-picture. Freezing the second when the journey started for real, capturing the feeling of bubbling expectations, nervousness and curiosity.

THE TRANS-SIBERIAN RAILWAY

Dessa veckor på resande fot är något jag kommer bära med mig inombords en lång lång tid. Jag lämnade verkligen allt grubbel kring jobb, relationer, ekonomi och hemmet i Berlin, i samma stund som vi klev av planet i Moskva klev vi också in i ett parallellt universum där de enda två saker som betydde något var 1: Här, och 2: Nu.
För en gångs skull kände jag att varje ny upplevelse kunde få min odelade uppmärksamhet, läsa varje rysk skylt för att till slut kunna memorera nästan hela alfabetet, upptäcka de mongoliska stäpperna till häst, springa av tåget och tillbaka under de korta stoppen för att hinna köpa märkliga piroger av babuchkorna, bonda över vår Haruki Murakami-bok med Japanen som delade vår kupé, gå vilse bland hutongerna i Peking, vaggas till sömns av de upprepande dunsarna från rälsen och vakna upp på en helt ny plats.

De kommande veckorna tänkte jag ta er med på vår resa från Moskva, till Irkutsk, Bajkalsjön, Ulan Bator och Peking med den Transmongoliska järnvägen i en serie inlägg. Om det är något speciellt ni skulle vilja att jag skrev om eller några frågor ni vill att jag svarar på är det bara att hojta, så fixar jag det. KRAM!

I will carry these last few weeks within me for a long long time. I really left all the thoughts about my job, relationships, economy and household work in Berlin, the moment we left the plane in Moscow we also entered a parallel universe where the only two things that mattered was 1: Here and 2: Now.
For once, I felt that every new experience could get my undivided attention, to read every Russian sign to finally memorize almost the entire alphabet, discover the Mongolian steppes by horse, run from the train and back during the short stops to buy strange pirogis of the babuschkas, getting lost in the hutongs in Beijing, falling asleep by the repeated bounces from the rails and waking up in a whole new place.

In the coming weeks, I’m planning on taking you guys with me on our journey from Moscow to Irkutsk, Lake Baikal, Ulan Bator and Beijing with the Transmongolian Railroad in a series of posts. If there’s something special you would like me to write about or any questions you want me to answer, just let me know. HUGS!

SUMMER DIARIES- PT 1

Jag har funderat fram och tillbaka på hur jag på bästa sätt ska kunna berätta för er om mitt sommarlov. Jag har så mycket intryck jag vill dela med mig av, men vill liksom inte tvinga er att läsa en hel roman heller. Därför har jag valt att dela upp det i korta stunder som på något vis fastnade i mig. Här, från vår allra första semestervecka, har vi nio små vykort från Öland:

I’ve been thinking about how to tell you about my summer vacation in the best way possible. I have so many impressions I want to share with you, but I don’t want to bore you with an entire novel either. Therefore, I’ve chosen to divide it in short moments that somehow stuck with me after the trip. Here’s nine moments from our very first vacation week spent on Öland:

Semesterns första dag spenderades på flygplan och flygplatser. Vi försökte slumra mot varandras axlar och i varandras knän i olika skeva konstellationer, men jag lyckades aldrig zona ut tillräckligt mycket för att somna. Satt och funderade på hur de kommande veckorna skulle te sig, hur det skulle vara att bo tillsammans med Seans familj, jobbet jag lämnat bakom mig och vilka vänner vi skulle anförtro vattnandet av våra plantor åt.

We spent the first day of the holiday on airplanes and airports. We tried to sleep on each other’s shoulders and in each other’s knees in different skewed constellations, but I never managed to relax enough to fall asleep. Reflected on how the coming weeks would be, how it would be to live with Sean’s family, the work I left behind me and which friends we should entrust with the watering of our plants.

Han visade mig skogen på Ölands norra spets, där vinden format trädstammarna till slingrande bläckfisk-armar och vrak från båtar som gått på grund spolats upp på stränderna. Samma stigar som han sprungit på som barn och ”alltid haft en pinne i handen”.

He showed me the forest on the northern tip of Öland, where the wind has shaped the trees to winding octopus arms and wrecks from ships had flushed onto the beaches. We walked on the same paths he sprung on as a child ”always had a stick in his hand”.

De första mornarna vaknade jag med en dunkande huvudvärk och försämrad syn. Som någon slags baksmälla efter det senaste halvårets jobb och plugg, läkaren jag besökte misstänkte migrän. Tack och lov hann värken försvinna innan jag hann få tag på värktabletterna jag fick utskrivna.

The first mornings I woke up with a throbbing headache. Almost like some kind of hungoverness from the last six months of work and studies, the doctor I visited suspected migraines. Thankfully the pain disappeared before I got hold of the painkillers I got prescripted.

Det var svårt att anpassa sig efter den nya livsrytmen, inte kolla mailen varje kvart och inte se sina omgivningar som ”potentiellt content”. Då humöret sjönk och det kliade i fingrarna som mest smet jag iväg på springturer längs med kusten och genom det närliggande samhället. Stannade till och blev kompis med ett gäng kossor som spenderade sitt allra första sommarbete med att i lugn och ro avverka gräset som växte vid vattenbrynet. Jag kände den klassiska löpar-euforin precis då himlen öppnade sig och det började regna. När jag kom tillbaka till gården sprang jag rakt ut i havet istället för in i huset eftersom jag ändå var helt genomvåt. ”Du blir så himla lugn och glad varje gång du sprungit” sa Sean senare på kvällen.

Sometimes it was hard to adapt to the new rhythm of life, not check the mail every ten minutes and not see my surroundings as ”potential content”. When the mood dropped and the restlessness stroke me the hardest, I went out running along the coast and through the nearby community. Stopped and became friends with a bunch of cows who spent their very first summer outside calmly eating the grass growing by the waterline. I felt the classic runner’s high just as the sky opened and it began to rain. When I got back to the yard I ran straight into the ocean instead of entering the house since I was completely soaked anyway.
”You always get so calm and happy after a run,” Sean said later that evening.

Vi klättrade på raukarna och studerade fossiler från utdöda djurarter i kalkstenen. På vissa av dem hade svarta och lila glittrande kristaller bildats.

We climbed the rauks and studied fossils from extinct animal species in the limestone. On some of them, black and purple sparkling crystals had formed.

En eftermiddag virvlade Susanna, Lou och Ellen in på gården. Efter flera dagars lugnt semester-liv blev vi omtumlade av det nya tempot. Vi badade, pratade, lagade mat och morgonen därpå försvann de iväg i fina klänningar för att gå på det bröllop de egentligen besökt ön för att gå på- och lämnade gården lika tyst och lugn som innan.

One afternoon, Susanna, Lou and Ellen swirled into the yard. After several days of peaceful vacation life, we were overwhelmed by the new pace. We bathed, talked, cooked food and the morning after they disappeared in nice dresses to go to the wedding they in the first hand visited the island to attend, and left the yard as quiet and calmly as it was before.

En kväll hörde Seans mamma någonting krafsa inne i kaminen. Där inne låg en sotig fladdermusbebis som ramlat ner från boet uppe vid skorstenen på taket. Jag fick akut hjärtkramp av att titta på den förvirrade krabaten som klamrade sig fast på Seans tygklädda händer, jag hade aldrig sett något liknande.

One night, Sean’s mom heard something strange inside the stove. When Sean opened, there was a sooty baby bat that had fallen down from the roof through the chimney. I heart cramped just by looking at the cute and confused little creature clinging to Sean’s fabric covered hands. I had never seen anything like that.

Sista kvällen gjorde Krille oss sällskap. Vi pratade om livet, åt chips och kvällsbadade bland alla maneter i havet (även dessa varelser var en helt ny bekantskap för mig, men som istället för något i stil med moderskänslor fick mig att känna en märklig blandning av fascination och obehag).

Our last night, Krille made us company. We talked about life, ate chips and swam among all the jellyfish in the ocean (also these creatures were a totally new acquaintance for me, an acquaintance which made me feel a strange mixture of fascination and discomfort).

Det kändes lite vemodigt att lämna Öland, tio dagar efter att vi först landat. Framför allt landskapet på ön var så mycket häftigare än jag föreställt mig. Alvaret, de enorma majsfälten, raukarna och fornlämningarna.

It felt a bit sad to leave Öland ten days after our arrival. Especially the landscape on the island was so much more exciting than I could have imagined beforehand. ”Alvaret”, the huge cornfields, the rauks and all the ancient remains.