TRAVEL

THE TRANS-SIBERIAN TRIP PT 5: CHINA

Dags att blicka tillbaka till Transsibiriska-resan en sista gång.

Time to look back at our trans-siberian adventure one last time.

Första morgonen i Kina väcktes jag av att Sean försiktigt skakade om mig, och pekade ut genom fönstret. Utanför swischade höga berg, dalar och små kinesiska landsbygdssamhällen förbi. Då och då kunde man se boskap som helt oberörda av den dundrande slingan av tågvagnar betade i dalarna mellan bergen.

The first morning in China, I was awakened by Sean gently shaking my shoulders, pointing out the window. High mountains, valleys and small Chinese villages passed by outside. From time to time one could see sheep and cows calmly ignoring the thundering train passing through.

När vi några timmar senare anlände till Pekings tågstation möttes vi av den diametralt motsatta atmosfären: totalt kaos. Vi banade väg genom havet av människor för att nå ut till gatan. Efter några svettiga diskussioner genom olika taxifönster fick vi acceptera faktumet att inte en enda chaufför skulle gå med på att skjutsa turister som oss till hotellet på taxameter.

When we arrived at Beijing’s train station a few hours later we met the opposite atmosphere: complete chaos. We paved the way through the sea of people to reach the street. After some sweaty discussions through different taxi windows, we accepted the fact that not a single driver would agree to give tourists like us a ride to the hotel on taxameter.

På hotellet bröt jag ihop totalt. Efter att ha rest genom 6 tidszoner, bott i kalla tält och sovit på skakiga tåg-britsar sade min kropp ifrån. Första dagen spenderades således i sängen med feberfrossa, bortsett från en avstickare till apoteket och till restaurangen vi åt middag på, där inte ens soppan baserad på 80% chilifrukter från sichuan kunde väcka liv i mina förkylda smaklökar.

I broke down totally as soon as we arrived to out hotel room. After traveling through 6 time zones, living in ice cold tents in Mongolia and sleeping on shaky train-beds, my body finally gave in. The first day was spent in bed with high fever, apart from a short visit to the pharmacy and to the restaurant we had dinner at, where not even the soup based on 80% chili fruit from sichuan could bring life into my sick taste buds.

Det första vi fick se av peking var alltså insidan av hotellrummet. Vi roade oss med att titta på Kinesisk TV som (trots att vi inte förstod ett skvatt) visade sig extremt underhållande med sina sjuka specialeffekter, kostymer och minspel.

In the beginning, we spent most of our time in the hotel room. We enjoyed watching Chinese TV, which (although we did not understand a thing) proved extremely entertaining with it’s crazy special effects, costumes and facial expressions.

När jag till slut klarade av att lämna hotellet, eftermiddagen dag två, var jag såhär glad. Hotellet låg i ett gammalt hutong-område i centrala Peking. Dessa områden är som ett parallellt universum där bruset från de större gatorna inte når in och solens strålar plötsligt får konturer där de silar in i dammet mellan husen. Det är lätt att gå vilse i de trånga gränderna där man får ducka under tvättlinor som ibland hänger tvärs över gatan och akta sig för knäpptysta el-mopeder som viner förbi.

When I finally managed to leave the hotel, afternoon day two, I was this happy.
The hotel was located in an old hutong area in central Beijing. These areas are like a parallel universes, where noise from the larger streets can’t reach you and the sun’s rays suddenly get contours in the dust-filled air between the houses. It’s easy to get lost in the extremely narrow streets where you get to duck under the clothesline hanging across the street and watch out for the tiny, completely quiet electric mopeds passing by.

Vi firade mitt tillfrisknande med att äta något jag saknat ända sedan jag jobbade i Peking 2011: ”jianbing” – pannkakor man kan köpa för någon krona på var och varannan gata, fyllda med koriander, lök, sallad och ägg. Tydligen ska detta vara en av kinas populäraste frukostar, och det är inte svårt att förstå varför. Något som är svårare att förstå är varför de inte finns i Europa ännu.

We celebrated my recovery with eating something I had missed ever since I worked in Beijing 2011: ”Jianbing” – Pancakes you can buy for some cents on each and every street, filled with coriander, onion, salad and eggs. Apparently, this is one of China’s most popular breakfasts, and it’s not hard to understand why. Something that is harder to understand though is why it’s not common in Europe yet.

Att röra sig på gatorna utanför hutong-gränderna kändes som att stå i en ström flod. Det enda sättet att inte tappa balansen eller tappa bort varandra var att glida med.

Moving on the streets outside the hutongs felt like standing in a strong streaming river. The only way to avoid losing your balance or each other was to follow the stream.

Av en slump sammanföll vårt Peking-besök med den årliga Månfesten (då fullmånen sägs vara som allra klarast). Under denna högtid får Kinas befolkning betald ledighet, vilken många väljer att spendera i Peking. Detta förklarade det överväldigande kaoset vid tågstationen och de omöjligt fulla gatorna. Istället för att trängas med hundra tusentals kineser på semester valde vi bort utflykten till kinesiska muren, klättrade upp på en höjd i en närliggande park för att se Förbjudna staden ovanifrån istället för att försöka få tag i inträdesbiljetter.

Our visit to Beijing happened to be the same week as the annual Moon Festival (when the full moon is said to be the clearest). During this festival, China’s population get paid holidays, which many choose to spend in Beijing. This explained the overwhelming chaos at the train station and the extremely crowded streets. Instead of crowding up with hundreds of thousands of Chineses people on vacation, we skipped the the trip to the Chinese Wall, and climbed up at a height in a nearby park to see the Forbidden City from above instead of trying to get entrance tickets to get inside it.

Mest höll vi oss i hutongerna- där jag personligen trivdes bäst. Vi provade märklig streetfood, besökte mindre tempel, letade upp de hippa haken för att spana på kinesiska inne-kids. Det visade sig att man med lite research kunde hitta barer, cafén och restauranger som lika gärna kunnat ligga i Kreuzberg i Berlin som i centrala Peking. Det är alltid spännande att hitta vattenhål där de jämngamla invånarna hänger, och inte bara är en fasad gjord för att underhålla turister.

Mostly we stayed in the hutongs – where I personally felt the most comfortable. We tried strange streetfood, visited small temples, looked up the some hip bars and restaurants to see some Chinese hipster kids. It turned out that with some research you could find bars, cafes and restaurants that might as well could have been located in Kreuzberg, Berlin, as in central Beijing. I always think it’s fascinating to find urban water holes where the real habitants in my own age are hanging out, and not just a facade made for entertaining tourists.

Efter fyra nätter tog vi våra väskor och reste vidare till Bankok. Det kändes märkligt att resa med flygplan efter två veckors tåg-äventyr. Det blev så tydligt att en flygresa inte är något annat än en transportsträcka från A till B, när en tågresa är en slags upplevelse i sig och en mjukare övergång från en kultur till en annan.

Detta var mitt sista inlägg i följetången om vår transsibiriska resa. Hoppas att ni gillat den! Har ni frågor och funderingar är det bara att säga iväg en kommentar. Slutligen vill jag VARMT rekommendera alla med någon slags nyfikenhet på världen att resa med transsibiriska järnvägen, bristen på solbränna och paraplydrinkar vägs upp hundra falt av unika upplevelser och livslärdomar. Jag är så glad att jag gjorde detta.

After four nights, we said goodbye t Beijing and went on to Bankok. It felt strange to travel by airplane after two weeks of train adventures. It became so clear to me that a flight is nothing but a transport from A to B, when a train journey is an experience in itself and a softer transition from one culture to another.

This was my last post in the series about our trans-Siberian trip. Hope you liked it! If you have any questions, just leave a comment and I’ll answer it as good as I can. Lastly, I would HIGHLY recommend anyone with some kind of curiosity on the world to travel with the Trans-Siberian railways, the lack of tan and pina coladas was more than compensated by unique experiences and life lessons. I am so glad I did this.

Read my other posts about the transsiberian trip here:
PT 1- MOSCOW
PT 2- LIFE ON THE TRAIN
PT 3- LAKE BAIKAL
PT 4- MONGOLIA

THE TRANS-SIBIRIAN TRIP PT 4- MONGOLIA

Hörni. Äntligen ska jag få berätta för er om något av det bästa jag gjort.

Guys. Finally I gett to tell you about one of the best things I’ve ever experienced.

Vi hade besökt Moskva, levt i fyra dygn på tåget och övernattat i Irkutsk och fiskebyn Listvyanka. Efter en flera timmar lång passage längs med Baikalsjön stannades tåget och genomsöktes av mongolisk gränsbevakning. Det är märkligt hur nervös man blir varje gång man ska ”granskas” av polis, även om alla pass och visum är på plats.

We had visited Moscow, lived for four days on the train and spent a night in Irkutsk. After a several hours long passage along Baikal Lake, the train was stopped and searched through by Mongolian border guards. It’s strange how nervous you get every time you are to be checked by the police, even though your passports and visas are in place.

I gryningen morgonen därpå var vi framme i Ulan Bator. Trötta och förväntansfulla tog vi oss in till stan.

At dawn the following morning we arrived in Ulan Bator, tired but excited.

Trots den tidiga timman och jetlagen som ständigt gjorde sig påmind åkte vi till Gandan-templet för att bevittna morgoncermonin.

Despite the early hour and our jetlag, we went to the Gandan Temple to witness the morning ceremony.

Ljudet av mumlande, nynnande och knarrande golv studsade mellan väggarna när templets besökare gick runt den stora guldstatyn i mitten.

The sound of mumbling, humming and creaking floors bounced between the walls when the temple visitors walked around the great gold statue in the middle.

Vi stannade på området i någon timme och fick bevittna många olika slags ceremonier i de olika byggnaderna. Precis innan vi lämnade smög vi in i en sal där de allra yngsta munkarna höll hus. De sjöng, drog varandra i kläderna och hade lika svårt att sitta still som barn alltid har. Att två nyfikna turister kikade in hjälpte inte precis koncentrationsförmågan, så vi gled därifrån ganska snabbt för att inte störa.

We stayed in the area for an hour and witnessed different kinds of ceremonies in the different buildings. Just before we left, we entered a hall where the youngest monks had gathered. They sang, pulled each other’s clothes and had just as big problems to sit still as children always have. The fact that two curious tourists peeked in didn’t just help the concentration level, so we left quite quickly to not disturb.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om besöket i Ulan Bator, men för att undvika att göra detta inlägg till en roman väljer jag att att sammanfatta det kort: Jag gillade Ulan Bator väldigt mycket. Det är en märklig stad, många intryck påminde mig om peking, men utan trängseln och med mycket mer amerikanska influenser. Även om klyftorna i levnadsstandard var stora bland invånarna fick man ett generellt intryck av att människor var till freds och vänliga.

I could write much more about the visit in Ulan Bator, but in order to avoid making this post into a novel, I choose to summarize it like this: I liked Ulan Bator very much. It is a strange city, many impressions reminded me of Beijing, but not as crowded and with much more American influences. Although the gap in living standards was high among the inhabitants, I had a general impression that people were at peace and very friendly.

Efter en natt i Ulan Bator hämtades vi upp av Zero, en Mongolisk kille i min ålder som skulle guida oss i naturreservatet Gun Galuut de kommande dagarna. När vi körde ut ur staden passerade vi enorma förorter av skjul och nomad-tält, Zero berättade att urbaniseringen lett till att 1,2 miljoner av landets totalt 3 miljoner invånare nu bodde eller jobbade i Ulan Bator och att det i sin tur lett till att de som inte lyckats få en bostad i stan fått flytta hit ut.
Hela bilresan bestod av berättelser om livet i Mongoliet, nomaderna och inte minst historier om Djingis Kahn, som fått ett enormt monument utanför stan.

After one night in Ulan Bator we were picked up by Zero, a Mongolian guy in my age who would guide us in the nature reserve Gun Galuut in the coming days. As we drove out of the city, we passed huge suburbs of shelters and nomad tents. Zero said that the urbanization had led to the fact that 1.2 million of the country’s total 3 million inhabitants now lived or worked in Ulan Bator, and that those who failed to get an apartment in the city had moved here.
The whole car journey consisted of stories about life in Mongolia, the nomads and stories about Djingis Kahn, who had a huge monument outside the city.

Vi fick bo i en Ger i ett Nomad-camp som låg helt avskilt i en stor dal, utan grannar så långt ögat nådde.

We got to live in a Ger in a Nomad camp in a large valley, without neighbors as far as the eye reached.

Vi trivdes så bra här (förutom när man vaknade av att kaminens eld slocknade mitt i natten natten så att temperaturerna sjönk under noll-strecket och man huttrande fick dra på sig täckjacka och mössa och sedan försöka krama varandra till normal kroppstemperatur igen).

We loved staying in our Ger (except from the times we woke up when the fire went out in the middle of the night so the temperatures dropped below zero, and we had to put on our jacket and then try to hug each other to normal body temperature again under the covers).

En dag tog Zero med oss på en tur för att försöka se vilda får i solnedgången.

One day Zero brought us to look for wild sheep in the sunset.

Men resans absoluta höjdpunkt var när ”grann”-nomaden besökte oss med några av sina hästar.

But the best day of the trip was when our ”neighbor” nomad visited us with some of his horses.

Han tog med oss på en ridtur, över ett berg och ner i dalen där han hade sin egen Ger. När man tog sig genom naturreservatets stepper möttes man ofta av häst-, får- eller ko-flockar. Alla boskap vandrade fritt omkring i naturen, under uppsikt av sin ägare. Relationen mellan nomad och djur kändes ömsesidig på ett sätt man sällan får se här, det var så fint.

He took us on a horseback ride, across a mountain and down the valley where he had his own ger. As we traveled through the nature reserve steppes, we often met horse, sheep or cow herds. All the animals walked freely around in nature, under the supervision of their owners. The relationship between nomad and animal felt mutual in a way that we rarely see here.

När vi kom till hans ger blev vi bjudna på mongoliskt te (mjölkigt te med salt i) och bröd. Trots bristen på engelska-kunskaper förvånades jag av hur bra vi lyckades kommunicera. ”Tänk att det finns människor som spenderar sina liv så, i en Ger på en mongolisk stepp tillsammans med sina djur. Eller snarare, tänk att det finns människor som inte lever så”, skrev jag i min dagbok på kvällen. För en liten stund såg jag framför mig hur Sean och jag flyttade ut i ett naturreservat och lämnade city-livet bakom oss, haha.

When we came to his ger, we were invited to have Mongolian tea and bread. Despite the lack of English skills, I was surprised by how well we managed to communicate. Afterwards, I wrote this in my diary: ”Imagine that there are people who spend their lives in one of the Mongolian steppes along with their animals. Or rather, imagine that there are people who doesn’t live like that”. For a moment I imagined how Sean and I moved into a nature reserve and left the city life behind, haha.

Familjen hade skaffat en ny hund, som skulle få hjälpa till att valla kor och får så fort han vuxit sig stor och stark.

The family had a new dog, who would help to herd cows and sheep as soon as he had grown big enough.

Efter att vi sagt hejdå och åkt tillbaka till vårt camp kunde vi inte sluta tänka på vad vi just varit med om, så vi övertalade Zero att fråga nomaden (som jag tyvärr inte minns namnet på) om vi kunde få låna två hästar igen. Han gick med på det förutsatt att han skulle lyckas fånga in dem, eftersom han precis släppt ut dem i flocken igen.
Eftersom han själv behövde arbeta, fick vi rida iväg själva. Hästarna hade mer egen vilja än de väldresserade ridskoleponnys jag är van vid (då de större delen av sina liv lever vilt i flock), och istället för smacka lyssnade de endast om man ropade ”tjo!”. Jag var rakt igenom lycklig den eftermiddagen.

After saying goodbye to the family, we couldn’t stop thinking about what we just had experienced, so we persuaded Zero to ask the nomad if we could borrow two of his horses again. Luckily he agreed.
Since he had to work, we got to ride off by ourselves. The horses had a stronger own will than the well-trained riding school ponies I’m used to (probably since they live most of their life wild), and the only word they listened to was when we shouted ”tjo!”. I was completely overwhelmed by happiness, that afternoon.

När vår tid i Campet närmade sig sitt slut ville Zero visa oss en sista sak; ”turtle rock”. Det var precis vad det lät som- en (jättestor) sten som såg ut som en sköldpadda. En lokal stolthet.

When our time in the camp reached its end, Zero wanted to show us one last thing; the ”turtle rock”. Thats right, a giant rock that looked like a turtle. Apparently a local pride, haha.

Vi fick klättra upp och sätta oss på sköldpaddans rygg för att blicka ut över landskapet.

We got to climb up on the back of the turtle to look out over the landscape.

Magiskt.

Breathtaking.

Någon dag senare befann vi oss på tåget åter igen. Denna gången på vår mot Peking.

Some day later we found ourselves on the train again. This time on our way to Beijing.

Read my other posts about the transsiberian trip here:
PT 1- MOSCOW
PT 2- LIFE ON THE TRAIN
PT 3- LAKE BAIKAL

THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 3- LAKE BAIKAL

Hej och välkomna till det tredje delen av min lilla transsibiriska-recap! Nu ska jag berätta om vårt första stopp, efter fyra dygn på järnvägen.

Hi and welcome to the third part of my little Trans-Siberian recap! Today I’ll tell you about our first stop after four days on the railroad.

En tidig morgon vaknade vi av att tågvärdarna bankade på dörren till vår kupé. Halvt i sömnen och med kisande ögon klev vi av tåget för att ta oss till Listvyanka, en fiskeby vid Baikalsjön där vi skulle spendera natten i en stuga.

One early morning we woke up by the trainers knocking on the door of our cabin. Almost still sleeping, we left the train to go to Listvyanka, a fishing village by Lake Baikal where we would spend the night in a cabin.

Baikalsjön är världens djupaste sjö. Den innehåller mer sötvatten är alla andra sjöar på hela jorden tillsammans. Hur sjukt är inte det?

Lake Baikal is the deepest lake in the world. It contains more fresh water than all other lakes in the whole world together. How sick is that?

Listvyanka var inte riktigt den pittoreska fiskebyn vi läst om på förhand- snarare ett litet samhälle vid en motorväg som till hälften bestod av turistverksamhet och till hälften av skjul och gamla skeva hus som dök upp så fort man svängde in på någon av de mindre gatorna. Jag tyckte trots allt att det var en minst lika fascinerande upplevelse i sig.

Listvyanka wasn’t exactly the picturesque fishing village we had red about in advance – rather a small community on a highway that was 50% tourist businesses, and 50% old houses that appeared as soon as you walked one of the smaller streets. But that was an equally fascinating experience, in a way.

Listvyankas stolthet och främsta handelsvara är den blinda fisken Omul som lever på botten av Baikalsjön. Vid var och vartannat hus kunde man köpa nyrökt hel Omul för några kronor, för att sedan äta den direkt med fingrarna. Vi stod bredvid ett raffigt gäng ryska damer som vant pillade ut benfria bitar ur sina fiskar när vi bestämde oss för att prova. Det såg lättare ut än vad det var.

Listvyanko’s pride is the blind fish Omul who lives on the bottom of the Baikal lAKE. At each and every house you could buy freshly SMOKED whole Omul, then eat it directly with your fingers. We stood next to a group of Russian ladies who easily ate the fish without the bones with their hands when we decided to try it. It looked easier than it was.

Vi klättrade upp på ett närliggande berg för att titta på utsikten. Även fast vi befann oss i en liten vik av sjön var andra sidan bara ett streck i horisonten.

We climbed up on a nearby mountain to look at the view. Even though we were in a small bay of the lake, the other side was just a line on the horizon.

Gissa vad som såldes i de flesta stånd på stora marknaden? Omul såklart. När vi stod och försökte förstå vad godbitarna i ett stånd med sötsaker innehöll så kom inte en, utan TVÅ, snälla ryssar helt oberoende av varandra fram till oss och köpte godis åt oss för att vi skulle få smaka. Generellt tycker jag att alla ryssar vi hade att göra med var mycket vänligare än vad fördomarna fått en att vänta sig.

Guess what they sold on the most tables on the big market? Omul of course. When we stood and tried to figured what some candies contained, not one, but TWO, kind Russians totally independent of each other came up to us and bought candy for us to taste. In general, I think that all Russians we dealt with were much friendlier than our prejudices had made us expect.

Dag två spenderade vi i Irkutsk- ”Rysslands Paris”. Hit deporterades de officerare och adelsmän som under 1800-talet försökte störta tsaren, och tack vara detta (inte minst för de otroliga fruarna som följde med sina partners ut i ödemarken) skapades ett nytt community med universitet, konst och kultur här mitt i Sibirien.

We spent day two in Irkutsk – ”Russia’s Paris”. The officers and nobles who in the 18th century tried to defeat the Tsar were deported here, and thanks to this (not least to the incredible wives accompanying their partners out to ”nowhere”), a new community of universities, arts and culture was created here in the middle of Siberia.

Liknelsen med Paris hade kanske passat bättre på den tiden, dagens Irkutsk kunde inte heller leva upp till guideböckernas beskrivningar- precis som i fiskebyn var det en märklig blandning av turistifierade, polerade områden och sedan stadsdelar som lämnats vind för våg, fem-filiga motorvägar och industri.

The comparison with Paris might have been more accurate back then, today’s Irkutsk couldn’t really live up to the descriptions in the guidebooks – just like in the fishing village, it was a strange mix of touristy, polished areas and then districts of windswept old houses, five-lane highways and industry.

Efter tre dagar hoppade vi på det rykande, visslande transsibiriska tåget igen för att ta oss till vad som på många sätt blev resans höjdpunkt- vistelsen i Mongoliet. Berättar mer om den snart!! Puss!!

After three days we jumped on the smoking, whistling Trans-Siberian train again to get to what in many aspects became the highlight of the trip- Mongolia. I’ll tell you more about that soon!! xx!!

Klick here to read…
THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 1- MOSCOW
THE TRANSSIBERIAN TRIP PT 2- LIFE ON THE TRAIN

THE TRANS-SIBERIAN TRIP PT 2: LIVING ON THE TRAIN

Att bo på tåg var nog den del av resan jag romantiserat allra mest på förhand.
Jag längtade efter ett sätt att pausa livet totalt en liten stund, och att sitta i en vagn som stadigt glider fram genom ett öde Sibirien utan någon som helst kontakt med omvärlden var det mest avkopplande jag kunde tänka mig. I detta inlägg tänker jag berätta lite om hur det var att bo på tåget, och förhoppningsvis lyckas svara på några av era frågor på samma gång:

Staying on the train was (strangely) the part of the trip I had romanticized most in advance.
I longed for a way to press ”pause” on life for a little while, and to sit on a train through a quiet Siberia without any contact with the outside world was the most relaxing thing I could imagine. In this post, I’ll tell you a little about how it was to live on the train, and hopefully answer some of your questions at the same time:

Den längsta sträckan vi åkte var mellan Moskva och Irkutsk, totalt reste vi i fyra dygn och genom sex tidszoner. Under dessa dygn spenderar man all tid på tåget, förutom under kortare stopp i de samhällen som då och då dök upp längs med järnvägen.

The longest distance we traveled was between Moscow and Irkutsk. We traveled for four days and through six time zones. During these days, we spent all our time on the train, except for the short stops in small villages and cities that occasionally appeared along the railroad.

Vi bokade vår resa genom en resebyrå (Östresor) och valde att stanna på de ställen som de rekommenderat, eftersom vi själva inte hade någon aning om vad vi kunde förvänta oss (I efterhand skulle jag nog ha valt att hoppa av ett dygn eller två i ett av de märkliga, mindre samhällen vi passerade på vägen. Mest för att man aldrig någonsin hade fått chansen att besöka ett sådant ställe om man inte tagit sig dit med järnvägen, och för att befinna sig på en plats mitt ute i ingenstans som inte sockrats med turist-shopar och där ingen pratar något annat än ryska. Tänk er det!)

We booked our trip through a travel agency (Östresor) and chose to make stops at they places they recommended us since we didn’t have any idea what to expect (If I would get to do it again, I would probably have chosen to get off a day or two in one of the strange small communities we passed. Mostly because I’d never ever have the chance to visit such a place if I didn’t go there by rail. A place in the middle of nowhere without tourist shops and where no one speaks anything but Russian. Imagine that!)

Okej: välkommen in i vår kupé! Vi bokade första klass-biljetter för den längsta sträckan, ett snäppet dyrare alternativ där man bor i 2bädds-kupeer med delad dusch istället för fyrabäddskupéer utan dusch. Även om en del av resan verkligen är att interagera med alla spännande medresenärer kändes det otroligt värt att investera i att få lite privacy också.

Okay: welcome to our cabin! We booked first-class tickets for the first part of the trip. That’s a little bit more expensive version of the standard ticket where you live in 2-bed compartments with shared showers instead of non-shower 4-bed compartments. Although interacting with all the exciting fellow travelers is an important part of the experience, it felt like a good choice to invest in getting some privacy as well.

När man reser med transsibiriska järnvägen kan man antingen hamna på kinesiska eller ryska tåg. Det råder delade meningar om vilket alternativ som är bäst (kinesiska sägs ha bättre mat- ryska sägs vara fräschare), men vi trivdes bra på vårt kinesiska tåg. Det bästa av allt var våra otroliga tågvärdar, som alltid med glatt humör gjorde sig förstådda med teckenspråk och enstaka engelska ord när vi kom med frågor.

When traveling with the trans-Siberian railway, you can either go with Chinese or Russian trains. There are divided sentences about which option is the best (Chinese is said to have better food while Russian is said to be fresher), but we enjoyed our Chinese train. The best thing about our train was our amazing train hosts, who always were in a good mood and always communicated with charades and a few English words with big smiles when we came with questions.

I ärlighetens namn var jag lite orolig för vad som skulle hända med mitt psyke under dessa fyra dagar utan stimulans, men på ett eller annat sätt passerade timmarna helt utan att rastlösheten började krypa under huden. Jag läste böcker, småpratade med våra kupé-grannar, skrev dagbok, löste korsord, pratade med Sean. Ibland satt vi bara tysta och tittade ut genom fönstren.

To be honest, I was a little worried about what would happen to my mental state during these four days without stimulus, but somehow the hours passed completely without restlessness itching under my skin. I red books, wrote diary, chatted with our cabin neighbors, solved crosswords, talked to Sean. Sometimes we just sat quiet and looked out the windows.

Jag läste Spelaren av Fjodor Dostojevskij (passade på när jag var i Ryssland). Tyckte väldigt mycket om den. Karaktärerna fastnade verkligen, medan handlingen kändes mindre betydelsefull för mig.

I read The Gambler of Fjodor Dostojevskij (since I was in Russia). I liked it a lot. I felt that I got really close to the characters, while the story made less of an impression on me.

Tåget hade en fantastiskt fin restaurangvagn. Maten var tyvärr både tråkig och dyr, så vi spenderade knappt någon tid här. Istället köpte vi nybakade piroger och blinis av Babushkorna som sålde mat på stationerna. Ibland var stoppen så korta att vi fick rusa tillbaka till det tjutande tåget med de rykande varma matbitarna i händerna:

The train had a super pretty restaurant. Unfortunately, the food was both boring and expensive, so we hardly spent any time there. Instead, we bought freshly baked pirogues and blinis from the Babushkas who sold food at the stations. Sometimes the stops were so short that we had to rush back to the roaring train with the still smoking hot bites in our hands:

Det spännande med piroger är att man aldrig vet vad som är inuti, eftersom Babushkorna inte talade engelska och vi inte talade ryska. Det var alltid som att öppna ett påskägg: ibland var de fyllda med marmelad och ibland med kålstuvning. Värst var den gången Sean tog en tugga av sin pirog och upptäckte en hel hamburgare där i.

The thing with pirogues is that you never know what’s inside, since the Babushkas didn’t speak English and we didn’t speak Russian. It was always like opening an Easter egg: sometimes they were filled with marmalade and sometimes with cabbage stew. Once Sean took a bite of his pirogue and discovered a whole burger inside.

I varje vagn finns en samovar med kokande vatten, det blev flera vändor fram och tillbaka varje dag. Dels för mitt vitala dagliga kaffe-intag, men även för miso-soppa jag tagit med från Moskva (och senare på resan för en fantastisk havtorns-dryck vi köpte i Mongoliet).

In each cart there was a samovar with boiling water. I walked between the samovar and our compartment many times every day; partly for my daily coffee intake, but also for the miso-soup I brought from Moscow (and later on the trip for a fantastic sea buckthorn drink we bought in Mongolia).

Dricka te, äta plommon och läsa. Kludda töntiga meddelanden på ryska på insidan av dagboken.

Drink tea, eat plums and read. Make silly doodles in Russian on the inside of the diary.

Sceneriet utanför tågets fönster såg ungefär likadant ut alla fyra dagar. De oändligt stora, kompakta björkskogarna byttes ibland ut av enstaka livstecken; en bonde på en åker, en övergiven fabrik, en datcha. Ibland en liten stad. Men mest av allt: tystnad och skog.

The scenery outside the train’s windows looked more or less the same. The infinitely large, compact birch forest which sometimes was replaced by small life signs; a farmer on a field, a deserted factory, a datcha. Sometimes a town. But most of all: silence and forest.

Vi hade bestämt oss för att försöka oss på att resa ”the Russian way”, och som i guiderna vi läst på nätet köpa med oss kaviar och vodka från Moskva. Konceptet var bra, även om vi inte riktigt lyckades löpa linan ut. Det slutade med att vi fick lämna en nästan full vodkaflaska i Kina någon vecka senare.

We had decided to try to travel ”the Russian way”, and like the guides recommended buy caviar and vodka from Moscow to bring on the railroad. The concept was good, although it turned out to be too hardcore for us. We ended up leaving a nearly full vodka bottle in China a week later.

Efter att ha rest i fyra dygn, och genom 6 tidszoner, klev vi av tåget i Irkutsk en tidig morgon. I nästa inlägg ska jag berätta mer om Irkutsk, och fiskebyn Listvyanka. Hojta om ni har några frågor, så svarar jag i kommentarerna. Puss!

After traveling for four days, and through 6 time zones, we left the train in Irkutsk an early morning. More about our experiences in Irkutsk, and the fishing village Listvyanka, in the next post! Just let me know if you have any questions and I’ll answer in the comments. xx

READ ”THE TRANS-SIBERIAN TRIP PT 1: MOSCOW” HERE

THE TRANS-SIBERIAN TRIP PT 1- MOSCOW

Hörni. Nu är det dags för mig att berätta om första stoppet på vår transsibiriska resa. Okej:
Vi landade i ett dunkelt och kyligt Moskva en söndagskväll. Vi hann egentligen inte se något av staden förutom den pampiga tunnelbanestationen vi klev av på, den där första kvällen.

Hi. Now it’s time for me to tell you about the first stop on our trans-Siberian trip. Okay:
We landed in a dark and cool Moscow on a Sunday night. We didn’t really see anything of the city besides the (breathtaking) subway station we got off at that first evening.

Morgonen därpå badade Moskva i ljus och vi låg kvar i sängen extra länge för att planera upp dagen.

The next morning, Moscow was filled with crisp sunlight. We planned the day, still in our bed.

Dessa morgontimmar var några av de absolut bästa stunderna på resan- känslan av att fortfarande ha allting framför sig. Grusiga ögon, prasslande papperskartor och en hel stad att upptäcka.

These morning hours were some of the best moments during the trip- the feeling of still having a whole city to discover.

Vi började med att promenera till Röda Torget och beundra St Basil’s katedral, som ser ut som ett pepparkaks-slott från en Disneyfilm.

We walked to the Red Square and admired St Basil’s Cathedral, which most of all looks like a gingerbread castle from a Disney movie.

På röda torget besökte vi även Lenins grav, där man såklart inte får fota. Det var verkligen en bisarr syn; Mest av allt såg han liten och butter ut där han låg, balsamerad mot sin vilja (han själv ville begravas i St Petersburg med sin mamma). Långt ifrån den Lenin man föreställde sig då man läste historieböckerna på gymnasiet.

In the red square, we also visited Lenin’s grave (where we, of course, weren’t allowed to take pictures). It was a bizarre sight; Most of all, he looked small and grumpy, conserved against his will (he wanted to be buried in St. Petersburg with his mother). Far from the Lenin I imagined reading the history books in high school.

Vi testade den mest ”ryska” streetfood vi kunde hitta- Blinis med rysk kaviar, haha.

We tried the most ”Russian” street food we could find – Blinis with Russian caviar, haha.

Trillade in på det enorma gum-shoppincentret och kände oss lite malplacerade med våra gympadojjor och stora ryggsäckar bland de lyxiga märkes-butikerna.

Wandered into the huge GUM shopping mall and felt like outsiders with our sneakers and big backpacks among all the luxury brand stores.

Vi besökte något som enligt guideböckerna skulle vara ett hippt kulturcentrum i ett industriområde (Red October), men tyckte mest att det kändes rätt dött och icke-genuint. Men så är man ju rätt bortskämd i den kategorin när man bor i en stad som Berlin. Eftersom till och med det galleri vi sett fram emot att besöka hade flyttat därifrån var det tur att jag hade mitt alldeles egna artpiece att vila ögonen på.

We visited something that, according to the guidebooks, would be a hip cultural center in an industrial area (Red October), but we thought it felt pretty abandoned and commercial (but then we’re quite spoiled in that category living in a city like Berlin). Since even the gallery we were had planned visiting had moved from there, I was lucky to have my very own art piece to admire ;).

En eftermiddag spenderade vi med att strosa runt i Kreml, Rysslands maktcentrum.

We spent one afternoon strolling around the Kremlin, Russia’s power center.

Härifrån styrs Ryssland än idag, det är alltså här Putin har sin bas. Vetskapen om vad som pågick inuti vissa av husen på området ingav en märklig känsla när vi gick mellan de olika katedralerna.

This is from where Russia is ruled still today, in other words where Putin has his base. The knowledge of what was going on inside some of the buildings in the area gave a strange feeling when we walked between the different cathedrals.

Vi åt fan-tas-tisk rysk mat på en restaurang vid namn dr chebago. Beställde in massor av ryska piroger, dumplings och blinis och njöt (lyckligt ovetandes om hur otroligt trötta vi skulle bli på samma rätter senare under resan, när dieten sett ungefär likadan ut sedan vi anlänt till Ryssland).

We ate fan-tas-tic Russian food at a restaurant called dr Chebago. We ordered lots of Russian pirogis, dumplings and blinis and enjoyed (happily unaware of how incredibly tired we would of having the same dishes over and over again later during the trip, when the diet had looked about the same since we arrived in Russia).

Promenerade i gorkiparken i skymningen en sen eftermiddag, med tågbiljetterna brännande i fickan. Någon timme senare begav vi oss till hotellet för att hämta våra tillhörigheter.

Walked in the Gorki park at dawn, with the train tickets burning in my pocket. An hour later we went to the hotel to pick up our belongings.

Och sedan var det äntligen dags att kliva på tåget (kunde såklart inte hjälpa att tyst i huvudet dra paralleller med Harry Potter som klev på hogwartsexpressen när jag klev ombord på det bullrande, kol-luktande tåget).

And then it was finally time to get on the train (of course, I couldn’t help secretly thinking about Harry Potter getting on the Hogwarts express when I boarded the noisy, coal-smelling train).

Det sista jag gjorde innan vi somnade den kvällen var att ta detta foto i spegeln i vår kupé. På ett nästan vetenskapligt vis ville jag dokumentera stunden med en klassisk ”före”-bild. Frysa ögonblicket då resan började på riktigt, känslan av bubblande förväntningar, nervositet och nyfikenhet.

The last thing I did before we fell asleep that night was to take this photo in the mirror in our cabin. In an almost scientific way, I wanted to document the moment with a classic ”before”-picture. Freezing the second when the journey started for real, capturing the feeling of bubbling expectations, nervousness and curiosity.