THOUGHTS

THE STORM

Swosh! Mitt huvud är minst sagt en storm just nu, diverse projekt och planer snurrar runt, runt. Igår plåtade vi från morgon till kväll (det var så kul! Spana in behind the scenes i min insta-story!) och idag plåtar jag och Sean en serie bilder för helt annan kampanj. Samtidigt pusslar jag ihop det praktiska inför projektet jag plötsligt blev ansvarig för. Ni hör ju- jag är helt uppslukad, haha. Annat var det en morgon för två veckor sedan när jag vaknade utan alarm i Portugal och tillsammans med Sean gick ner till havet utan att ens kasta en blick i spegeln för att hinna se vågorna på nära håll innan den lilla remsa av stranden som fanns kvar slukades av tidvattnet. Salta vindar som väckte liv i grusiga ögon och tovigt hår.

Jag gillar att ha det så. Att låta intensiteten i mitt liv gå i vågor gör att stressiga perioder som denna känns mer välkomna, samtidigt som man kan ge sig hän åt tristess och sysslolöshet på ett annat sätt när man har möjlighet till det.

Swosh! There’s a storm inside my head right now, projects and plans are spinning around and around. Yesterday I was on set from morning to evening with G-Star (it was so much fun! Check out some bts in my insta story!) and today Sean and I will shoot a series of pictures for a completely different campaign. At the same time, I’m putting together the practical parts for the project I suddenly became responsible for.  My hands and head are full, haha. Just two weeks ago, my life looked completely different: I woke up without an alarm in Portugal and went down to the sea along with Sean without even a glance in the mirror to see the waves before the little strip of the beach that was left was swallowed of the tide. The salty winds met my tired eyes and messy hair.

I like to have it like this. Letting the intensity of my life come and go like waves makes stressful periods like this feel more welcome, while at the same time it’s easier to just let everything go in the calmer periods, when it is possible.

Body from Intimissimi

MY MOST EFFICIENT WAYS TO LEARN A LANGUAGE

Kan vi snacka lite om att plugga språk? Bra. Jag har nämligen förstått att många av er pluggar eller har pluggat språk, så jag tror vi har en del att prata om.
Jag har pluggat tyska tre timmar om dagen sedan november, men för två veckor sedan var min lärare tvungen att sluta med undervisningen till förmån för sina andra projekt, så sedan dess har jag tagit en paus och försökt plugga lite på min fritid istället. Det känns tomt att inte ha någon som pushar och svarar på frågor, samtidigt känner jag att det är otroligt skönt att få tillbaka den hälft av min arbetstid som gått åt till tyskastudierna på sistone.

Min plan är att hoppa på en konversationskurs, och kanske hitta en tandempartner (om jag vågar). Jag har alltid gillat att plugga och haft lätt för mig i skolan, men språk kräver en helt annan studieteknik än ekvationer som man ska klura ut, historiska årtal som ska bankas in i huvudet eller logiska, biologiska kretslopp som man ska förstå. För mig är det mycket svårare.
Språk handlar om att förstå sig på en kultur och socialt sätt, att få ”känsla” och flyt, och självförtroendet att våga använda de ord man lärt sig. Det otacksamma med att plugga språk är ju också att man ofta förstår precis hur hackigt och konstigt man talar ju bättre man blir på att förstå språket.

Can we talk about learning a language? Good. I’ve realized that many of you are studying or have studied languages, so I think we have a lot to talk about.
I’ve been studying German three hours a day since November, but two weeks ago my teacher had to stop teaching to focus on her other projects, so since then I’ve taken a break and tried to study alone on my spare time instead.
It feels empty not having someone pushing me and answering my questions, but at the same time it’s an incredible relief to get back the half of my working time that has gone to the German studies lately.

My plan is to start a conversation course, and maybe find a tandem partner (if I dare). I’ve always liked studying and have never had problems in school, but language requires a completely different study technique than solving equations, remembering historical names and years or understanding biological cycles. To me, language is much more difficult.
Language is about gaining a social an cultural understanding, getting a conversational flow and the confidence to dare to use the words you’ve learned. The worst thing about studying languages ​​is also that you understand just how awkwardly strange you speak, the better you get at understanding the language.

Eftersom språkplugg kräver andra metoder än många andra ämnen tänkte jag dela med mig av de som funkar bäst för mig, nu när jag inte längre har någon lärare som guidar mig genom ord- och grammatikdjungeln:

– Befinn dig där språket talas (duh). Om du inte råkar bo i landet kanske du kan unna dig en resa dit? Eller söka dig till ”tyska”/”spanska” etc. communityn. Att överhöra olika verkliga konversationer från bordet brevid på ett café, eller paret som sitter bakom en på bussen ger en mycket större förståelse för hur språket faktiskt används till vardags än en förinspelad cd-skiva från läroboken.

– Om du inte kan vara på plats: Lyssna på podcasts och läs böcker. Det finns massor av bra språk-poddar, jag brukar till exempel lyssna på coffee break german för att repetera små grammatik-delar jag glömt samtidigt som jag diskar, promenerar eller tränar. De flesta podcast-appar har ju också den finfina funktionen som låter en sakta ner talet till halva hastigheten om man upplever att det går för fort i en podcast på ett främmande språk.
Om det känns övermäktigt att läsa en bok så rekommenderar jag att läsa en bok du kan utan och innan på svenska (jag kämpar på med Harry Potter) eller en barnbok.

– Lär dig ord och fraser i situationer. Det är mycket lättare att komma ihåg en fras om du kan placera den i ett sammanhang i ditt huvud, jag lovar. Dessutom känns det naturligare att använda dem i just set sammanhanget sedan.

– Play with it. Lär dig roliga uttryck och knäppa ord, ha en avslappnad attityd till det. En kul grej med tyskan är att man kan sätta ihop ord nästan helt fritt för att bilda nya ord; som kopfkino, glühbirne, zeitgeist. Om man vågar vara lite lekfull är det rätt lätt att kommunicera trots ett begränsat ordförråd.

– VÅGA. Ignorera personer som beter sig förminskande mot dig bara för att du inte kan språket flytande, och se varje konversation som en vinst.

– Repetera svensk grammatik. Om jag till exempel inte vet vad ett subjekt är i svenskan kommer det ta mycket längre tid för mig att förstå meningsuppbyggnaden i tyskan.

– Använd en glos-app där du fyller i alla ord du stöter på som inte kan, men som känns nyttiga (eller roliga). Utnyttja all dötid till att repetera orden- vid busshållplatsen, på flyget (välj en app med offline-läge), i väntrummet, på toan (om du som mig älskar att sitta med telefonen på toan).

Vilka är era bästa tips? Hur lär ni er språk mest effektivt? Skulle vara SÅ kul att få lite tips från er! <3

Since language studies requires different methods than many other topics, I thought I’d share the ones that work the best for me, now that I no longer have a teacher who guides me through the word and grammar jungle:

– Be where the language is spoken (duh). If you don’t live in the country, maybe you can make a visit? Or search for ”German”/”Spanish” etc. communities. To hear ”real” conversations from the guys at table next to yours at a cafe or the couple sitting behind you on the bus gives a much better understanding of how the language actually is used for everyday purposes than a pre-recorded CD from the textbook.


– If you can’t be there in person: Listen to podcasts and read books. There are lots of good language podcasts, for example, I usually listen to ”coffee break German” to repeat parts of the grammar I forgot while I wash dishes, walk or exercise. Most podcasts also have the nice feature that lets you slow down the speech to half the speed if you find it hard to understand a podcast in a foreign language.
And if it seems overwhelming to read a book, I recommend reading a book you’ve red before in your own language (I’m working my way through Harry Potter) or a children’s book.

– Learn words and phrases in situations. I guarantee you that it’s much easier to remember a phrase if you can place it in a context in your mind. In addition, it also makes it easier to find opportunities to use it.

– Play with it. Learn fun expressions and words, have a relaxed attitude to it. A fun thing about German is that you can put together words almost however you want to form new words; like kopfkino, glühbirne, zeitgeist. If you dare to be a little playful, it is quite easy to communicate despite a limited vocabulary.

– DARE. Ignore people who looks down at you just because you can’t speak fluently, and see each conversation as a small victory.

– Repeat the grammar you already know from school. If I wouldn’t know what a modal verb or a subject is in Swedish, it’d take much longer for me to learn what it is in German.

– Use a word app where you enter all the words you encounter that feel useful. Take advantage of your spare time to repeat the words you’ve picked up at the bus stop, on the flight (choose an app with offline mode), in the waiting room, in the bathroom (if you like me always bring your phone to the bathroom).

What are your best tips for learning a language effectively? Would be sooo nice to get some tips from you! <3

BODY IMAGE

Idag vill jag resonera med er om något så snårigt som kroppsideal och självbild. Ett ämne som jag av många anledningar valt att inte ta upp så mycket här, trots att det är något som påverkar mig och er unga kvinnor som läser min blogg i allra högsta grad.

Största anledningarna till detta har nog varit att jag dels inte riktigt vetat vad jag ska säga mer än: ja, det påverkar mig också. Ja, det suger. Men jag jag har liksom inga tips på hur du blir mindre självkritisk genom att tala till din spegelbild eller sluta med smink för att du är vacker som du är. Jag är ju lika fast i det som alla andra.
Dessutom är kroppsideal så subjektivt. Många skulle påstå att jag ligger för ”nära” idealet för att få uttala mig (några skulle garanterat säga att jag är för platt och androgyn för att kalla mig ”nära idealet” också) men låt mig berätta en sak: vi är sedan barnsben programmerade att hitta fel och brister på oss själva till en mycket högre grad än hos andra. Mängden fel du ser hos dig själv handlar mer om din självbild än hur nära du faktiskt ligger något av idealen fysiskt.

I mina svaga stunder kan jag inte acceptera att mina höfter och ryggrad är sneda på grund av min skolios, faktumet att jag är mer än en decimeter längre än de flesta andra tjejer, och att mina bröst i bästa fall skulle kunna jämföras med clementiner (haha). Jag slår vad om att var och en av er som läser detta också har en rad issues.
De mentala verktyg och tankesätt jag funnit mest effektiva i att bekämpa självkritik är att försöka genomskåda hela industrin som tjänar på vårt missnöje. Att inse att denna känsla bara är en kugge i någon annans feta maskineri. När jag tänker på alla 14-åringar som köper sina första push-up bh:s på olika H&M just i detta nu, hur många tighta jeans som håller in magen på ett snyggt sätt på olika kroppar, hur många tidningar med diet- och självhjälpsrubriker som slinker ned i kvinnors kundvagnar världen över. När man lyckas genomskåda detta är det lättare att ta avstånd från alltsammans, och känna sig som någon slags upplyst rebell som minsann inte tänker gå med på dessa villkor (ända tills nästa förtroendesvacka slukar en). Vi förtjänar mer än att välvilligt ro någon annans båt genom att läsa fler må bra-artiklar, spendera våra sista slantar på serum och ändå i slutet av dagen inte känna oss till freds med vad vi möter i spegeln om kvällarna.

Ett annat tankesätt som hjälper är hur begreppet ”ful” och ”snygg” inte är något annat än en social konstruktion. Alltså, normer har alltid funnits för att tydliggöra en hierarki bland människor, det verkar bara vara så vi fungerar. Men detta har sett SÅ olika ut genom åren, att thigh-gap och perfekt BHA-syrad hy råkar vara hett just nu är liksom bara en slump (eller en väl uttänkt marknadsföringsstrategi). Hade vi levt på 1500-talet, då man uttryckte sin status genom att visa att man hade råd med mat i överflöd och att man inte behövde arbeta i solen om dagarna, hade alla instagrambilder visat ”snygga” blek-feta kroppar.
Våra kroppar är våra. Vi förtjänar bättre än att bli ägda av några slumpmässiga utseendemässiga pekpinnar?

Signaturen ”R” frågade mig om hur idealen och kraven ändrat sig sedan jag gav mig in i modellandet, och för att avsluta detta inlägg på ett något mer upplyftande vis vill jag berätta att det faktiskt har skett en stor förändring i branschen sedan jag gjorde mina första agentur-besök. Jag menar, förändring i jätte-industrier som denna tar såklart m-e-g-a-lång tid, men att jag vid 14 års ålder anställdes på grund av mina mått och att jag idag främst anställs på grund av min person (och min publik) är det inga tvivel om. De flesta stora företag går mot en mer personlig, influencer-inriktad marknadsföring där man använder sig av riktiga personer istället för formstöpta ideal för att nå ut. Det är så häftigt för mig att få vara en del av det. Rätten till sin egen kropp har varit (och är) ett av de hetaste ämnena samhällsdebatten på sistone, nu mer än någonsin vågar vi väl tro att utvecklingen, i alla fall på vissa plan, går åt rätt håll? Vi måste det.

Today, I’d like to write about something so complicated as body ideals and self-image. A subject I for many reasons have chosen not to write about much so far, even though it’s something that affects me and all the young women who’s reading my blog.


The biggest reason have probably been that I didn’t really know what to say more than: yes, it affects me too. Yes, it sucks. But, I don’t have any tips on how to become less self-critical by speaking to your reflection in the mirror or stop using make up because you’re beautiful just the way you are.
In addition, body images are so subjective. Many would probably say that I’m ”too close to” the ideal to be entitled to say anything about this (some would definitely say that my body is too flat and androgynous to be ”close the ideal” too) but let me tell you something: we have since been childbirth been programmed to find errors in ourselves to a much greater extent than we do in others. The amount of errors you find in yourself depends more on your self-image than how close you objectively are to the ideals.


In my weak moments, I can not accept that my hips and spine are skewed because of my scoliosis or the fact that I’m over a decimeter taller than most other girls, and that my breasts size-wise are far from comparable with melons, or even oranges, haha. I bet that each and every one of you also has a number of issues with your own bodies.
The mental tools I’ve found the most effective in overcoming this self-criticism are to try seeing through the entire industry that benefits from our dissatisfaction. To realize that this feeling is just a cogwheel in someone else’s machinery. When I think of all the 14-year-olds who are buying their first push-up bra’s at H&M’s all over the world right now, how many tight jeans that’s holding in women’s bellies, how many articles with diet tips getting clicks right now.
When you realize all of this, it’s easier to distance yourself from it, and feel like an enlightened rebel refusing to agree to these cruel terms (at least until your next self-esteem dip).
Another way of thinking is how the terms ”ugly” and ”pretty” are nothing but a social construct. Norms have always existed to strengthen a hierarchy among people, it just seems to be how we humans work. But these norms have looked so different over the years: the fact that thigh-gap and perfect BHA-acidified faces are trendy right now is just a coincidence (or a well-though out marketing plan). If we would have lived in the 16th century, all instagram images would have shown pictures of trendy pale, fat bodies, showcasing our abundant wealth keeping us well fed and not having to work in the sun along the peasants.
My body is MINE, and I certainly deserve better than being owned by some seemingly random ”beauty rules”?

”R” asked me how the ideals have changed since I started with modeling, and to finish this post on a positive note, I want to tell you that there actually has been a major change in the industry since I did my first agency visit. I mean, changes in giant industries takes aaaages, but the fact that I, at the age of 14, was employed because of my measurements and that I today am employed today mainly because of my persona (and following), is undeniable. Most major companies are going toward a more personal, influencer-focused marketing (with a little more diversity in appearance). I’m happy to be a part of that. Finally, the topic of owning your own body is more current and alive than for as long as I can remember in debates all over the world. Now more than ever, I dare to believe that the industry is going in the right direction. I have to believe that.

Ingenting är såklart svart eller vitt och jag tar gärna emot alla era tankar och åsikter. Det skulle vara spännande att få bolla ämnet med er i kommentarsfältet.

Slutligen vill jag dela några bra länkar på ämnet, där mer upplysta personer än mig diskuterar vår syn på våra kroppar och ideal:
The sexy Lie at TEDxYouths
Boken Kära liv och Caroline diskuterar skönhetsindustrin och begreppen ”ful” och ”snygg” på ett roligt och vettigt sätt.
Venus- SVT play – En dansk dokumentär om kvinnor och sexualitet.
Puss och kram, kärlek till er alla! <3

Of course, nothing is black or white and I would happily read all your thoughts and opinions. It would be intressant to discuss this topic with you in the comments below.
Finally, I’d like to recommend you to watch the TED talk ”The Sexy Lie” if you haven’t already done that. Caroline Heldman does an amazing job clarifying the industry I’m writing about above.
Big hugs and lots of love to all of you <3

FIVE DECEMBERS OF LIFE CHANGES, HEARTBREAK AND ADVENTURES

Igårkväll fastnade jag åter igen i arkivet här på bloggen. Kalla det navelskåderi, men jag kunde inte sluta scrolla igenom inlägg efter inlägg. Sedan jag kom tillbaka till Berlin och flyttade ihop med Sean har liksom mina svajiga, spännande men slitsamma år bleknat lite så det blev lite av en chock för mig att påminna mig om allt jag gått igenom. Såhär har mina Decembrar sett ut de senaste fem åren:

Last night I went back in the archive here on the blog again. I was hypnotized, I couldn’t stop scrolling through post after post. My life feels so settled now that everything that I’ve been through has faded a little, it was kind of a chock for me to remind myself of it. This is how my Decembers have been the last five years:

2013. Min sista december i Umeå. Jag skrev väldigt få personliga inlägg på bloggen på den tiden (så glad att jag fått en starkare relation till er på det planet nuförtiden), eventuellt för att jag också var ganska bekymmersfri. När jag ser dessa bilder minns jag exakt hur det var att gå omkring i en stad som börjat kännas mindre och mindre, med en känsla av att någonting måste hända i hela kroppen.

2013. My last December in Umeå. I wrote very few personal posts on the blog back then (I’m so glad I got a stronger relationship with you in that way nowadays), possibly also because I didn’t have that many concerns. When I see these pictures I remember exactly what it was to walk around in a city that started to seem smaller and smaller, with the feeling of that something big was about to happen.

2014. Klipp till ett år senare. Jag och Siri delade på ett 12 kvadratmeter stort rum i Berlin, livet var allt annat än bekvämt men allt var nytt och stort och spännande. Vi hittade på våra egna sätt att göra jobbiga element i livet roliga. En av våra mindre briljanta idéer var att skapa hashtagen ”aldrigvilainnan18december” och sedan festa varje dag tills vi skulle hem och fira jul, för att fördriva tiden. Första kvällen kom vår granne och klagade på musiken och sedan lade vi ner den idén. (Några veckor senara firade jag min första hemvändar-jul,och berättade för alla där hemma om de otroliga människorna vi träffat i storstan.)

2014. A year later, Siri and I shared a 12 square meter room in Berlin, life was anything but comfortable but everything was new and big and exciting. We found our own ways of making the hard aspects of life fun. One of our less brilliant ideas was to create the hashtag ”nostupuntildecember18th”, and then party every day until the 18th when were going home to celebrate Christmas. The first night our neighbor noted on our door and complained about the music, and then we gave up that idea.

2015. ”Tiden sedan flytten till Berlin har varit ett jävla äventyr men det känns som att jag liksom fastnat emellan två av livets perioder och nu svävar i vakuumet som uppstår efter att en period slutat men nästa inte ännu tagit vid”…”jag kan på riktigt göra vad jag vill med det kommande året. Resa, satsa på jobbet, flytta hem till bästisarna, stanna i Berlin. Problemet är att frihet också kan vara en last om man inte vet vad man vill. Jag har ingen fucking aning om vad jag vill göra härnäst och jag känner mig så rädd för att ångra mina val i efterhand” *
Jag ÖMMAR för den Ebba som skrev detta. December 2015 var en av de tyngsta jag upplevt i mitt 21-åriga liv, jag var totalt hjärtekrossad och velig inför det kommande året, kände någon slags press på att ”ta tag i livet”. I efterhand kan jag känna att ”vakuumet” jag upplevde inte var något att oroa sig för. Livet är inte uppdelat i ”barndom > ungdom > vuxenliv”, och man kan byta spår och riktning när som helst även efter att man gjort sitt ”galna år efter gymnasiet”. Dessa små mellanrum uppstår varje gång förändringar sker, de är en naturlig och ofrånkomlig del av livet.

2015.”I feel like I’m stuck in between two of life’s periods and now I’m hovering in the vacuum that appears when one period has ended but the next one hasn’t started just yet.”…”I can really do whatever I want to do the coming year. Travel, focus on work, move back to my best friends, stay in Berlin. The problem is that freedom also gives you pressure if you don’t know what you want to do with it. Cause I don’t know: I have no idea, not even a clue, of what I want to do next and I feel so afraid to regret my choices looking back at this period of life in a few years.” *
December 2015 was one of the heaviest I experienced in my 21-year-old life, I was totally heartbroken and worried about the coming year, feeling some kind of pressure to ”do something with my life”. In retrospect, I know that the ”vacuum” I experienced then was just something I came up with in my head, life is not divided into ”childhood > youth > adult life” and you can change track and direction at any time even after doing your ”crazy years abroad after high school”. These small vacuums occur every time life-changes occur, they are a natural and inescapable part of life.

2016. December 2016 hade jag flyttat till Göteborg för att göra slag i saken och ”ta tag i livet”. Detta skrev jag i det (i övrigt rätt bra) inlägget om saker jag insett sedan jag flyttade till Götet för att plugga: ”Det är okej att vara lite egoistisk i relationer. Jag har alltid haft problem med förväntningar. Många gånger har jag dragit mig tillbaka i en relation av rädsla för att göra någon besviken eller inte kunna leva upp till vad som förväntas av mig. Detta gäller alltså både i vänskap och kärlek. Ibland måste man få ge sig hän lite, våga riskera att något spricker och någon blir sårad istället för att inte ge det en chans alls. Var människa måste ta ansvar över sina egna känslor. Ibland kanske man bara ska fokusera på om det känns bra en själv i stunden, och inte hur det kan kännas i framtiden.” **
I efterhand är detta SÅ roligt att läsa, eftersom det är så tydligt att denna lilla insikt egentligen handlar om Sean. Jag ville inte ge mig hän eftersom jag var rädd att vi inte befann oss på samma nivå känslomässigt, och att jag inte ville att någon skulle bli sårad (fortfarande rätt skör efter mitt tidigare heartbreak). Detta slutade ju väldigt bra för oss, men generellt skulle jag vilja dra tillbaka detta tips lite och höja ett varningens finger när det kommer till egoism i relationer. Visst har man ett ansvar över varandras känslor också.

2016. In December 2016, I had moved to Gothenburg to finally ”do something with my life”. I wrote this in a post about things I had realized since moving to Gothenburg to study: ”It’s okay to be a little selfish in relationships. I’ve always had problems with expectations. Many times I’ve avoided relationships of fear of disappointing someone, or not living up to what’s expected of me. This applies to both friendship and love. Sometimes you have to let go a little, dare to risk that someone gets hurt instead of not giving it a chance at all. Sometimes maybe we should just focus on if it feels good in the moment, and not how it can be felt in the future.” **
In retrospect I have to smile when I read this, as it is so obvious that it’s about Sean. I didn’t want to go all in with him since I was afraid we weren’t on the same level emotionally, and I didn’t want him to be hurt (and I was still pretty fragile after my previous heartbreak). This ended very good for us two, but generally I would like to take back this tip, and tell you to be careful when it comes to selfishness in relationships. You certainly have some responsibility for the other person’s feelings as well.

2017. Nu, december 2017, känner jag mig nog mer stabil och bekväm än vad jag gjort de senaste åren. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle hoppat av plugget och befinna mig i Berlin igen, men jag känner mig lycklig i min vardag och i mina relationer. Jag har såklart fortfarande skitdagar, social ångest och en aningen hög stressnivå, men jag känner inte att jag strävar efter något slags perfekt liv heller. Jag har kunnat sänka mina krav på perfektion och vila i någon slags grundtrygghet. Säg mig: ÄR det ett tecken på att jag börjar bli vuxen???

2017. Now, December 2017, I feel more stable and comfortable than I ever did in recent years. If you would have asked me a year ago, I’d never thought I’d quit school and go back in Berlin again, but I feel happy in my everyday life and in my relationships. Of course, I still have bad days, social anxiety and high stress levels, but I don’t feel that I’m looking for some kind of perfect life either. I have been able to lower my demands for perfection and just relax in myself in a new way. Is this a sign of that I’m becoming a grown-up???

*Read the full post here: Being in between
**Read the full post here: Things I’ve realized since I moved

YES, I’M AN INFLUENCER

Måste bara få skriva av mig om något jag tänkt på väldigt länge. Nämligen ordet ”influencer”.
Något Sean reagerade starkt på redan i början av vårt förhållande var att jag har otroligt svårt att prata om vad jag jobbar med. Han ifrågasatte varför jag tassade runt ämnet när jag träffade nya människor istället för att förklara mitt yrke (något som jag själv inte direkt reflekterat över). För att göra det så enkelt som möjligt brukade jag säga att jag pluggade (vilket jag ju också gjorde) eller jobbade med ”sociala medier”. Detta beror inte alls på att jag skäms för mitt jobb (jag är verkligen stolt och glad för allt jag åstadkommit!) men att jag till varje pris vill undvika de frågor, fördomar och förutfattade meningar som så gott som alltid följer när jag kallar mig influencer.

Men vem ska stå upp för influencer-yrket om inte ens vi själva orkar med att identifiera oss med det? Jag lyssnade på influencerpodden med Lisa Olsson häromdagen (en väldigt givande podd för alla med intresse för branschen), och blev lite ledsen när inte ens Lisa, som jag anser vara otroligt proffsig och medveten, hellre kallar sig för ”digital content creator” än ”influencer”. Jag förstår inte varför ordet har fått en så negativ klang.

Även om jag är väldigt mycket bättre på att prata om mitt jobb idag måste jag fortfarande påminna mig själv om att hålla huvudet högt. Jag är tjugotvå och har sedan många år tillbaka haft en verksamhet där jag mer eller mindre helt själv sköter alla företagets delar (vilket tillsammans blir ett heltidsjobb). Jag har tack vare detta fått lära mig om allt ifrån fotografi och mode till bildrättigheter, företagsekonomi och marknadsföringsstrategi. Ändå finns det en liten röst i mig som tycker att allt hade varit enklare om jag bara varit fotograf, copywriter, modell eller agent. Att inte riktigt kunna prata om något man lägger ner så stor del av sin själ i äter upp en inifrån, det är helt enkelt inte värt det.
Jag tycker att ordet Influencer passar yrket utmärkt, att influera människor genom att uttrycka sin personliga stil är exakt vad det går ut på. Det är absolut inte ytligare eller mindre krävande än något annat jobb, och det är inte förrän vi börjar prata om det som vissa människor kommer sluta fråga ”så du har egentligen inget arbete?” eller droppa kommentarer som ”det måste vara chill att bara få ta selfies hela dagarna!”.

Jag är ju totalt insyltad i detta eftersom jag själv arbetar med det och tar allting högst personligt. Därför skulle det vara väldigt intressant att få höra eran uppfattning om ordet ”Influencer”, och influencer-yrket i sig. Har ni samma känsla som mig eller håller ni inte alls med?

<3<3<3

I just have to write about something I’ve been thinking about for a very long time now: The word ”influencer”.
Something Sean reacted strongly to already in the beginning of our relationship was that I have a hard time talking about what I’m working with. He questioned why I avoided the subject when I met new people instead of explaining my profession (something that I really hadn’t thought about myself). To make it as easy as possible, I used to say that I was studying (which I did) or working with ”social media”. This is not because I’m ashamed of my job (I’m really proud and happy for everything I’ve accomplished!) but I wanted to avoid the questions and prejudices that almost always follows when I call myself ”influencer” .

But who will stand up for the influencer profession if we don’t even want identify with it ourselves? I listened to the ”influencer podcast” with Lisa Olsson the other day and got a little sad when Lisa, who I consider to be incredibly professional and conscious, rather called herself a ”digital content creator” than ” influencer ”. I do not understand why the word has got such a negative vibe.

Although I’m much better at talking about my job today, I still need to remind myself of keeping my head high. I’m twenty-two and have had my own business for many years, where I more or less take care of all the parts of the company. Thanks to this I’ve learned about everything from photography and fashion to image rights, business economics and marketing strategy. Nevertheless, there’s a voice in me saying that everything had been easier if I only had been just a photographer, copywriter, model or agent. Not being able to really talk about something you put som much soul in is really eating you from within, it’s simply not worth it.
I think the word Influencer suits the profession very well, influencing people by expressing your personal style is exactly what it’s all about. It’s definitely not more superficial or less demanding than any other job, and it’s not until we start talking about it some people will quit asking ”…so you don’t really have a real job?” or dropping comments like ”It must be chill to just get to snap selfies all day!”.

It would be very interesting to hear your opinion about the word ”Influencer”, and the influencer profession itself. Do you agree with me or do you have another point of view?

<3<3<3