WEEKLY UPDATE- CURLS/NOSEBLEED/RUNNING

Hej på er! I skrivande stund sitter jag i skolan. Gav veckan en härlig kickstart med att spilla kaffe i väskan och ovetandes spendera hela första lektionen med näsblod i ansiktet. Stabilt. I övrigt känns det faktiskt inte ens jobbigt att det är måndag, det är skönt att känna tiden passera nu. Det är så mycket jag går runt och väntar på: vårsolen och finbesök från Berlin, till exempel. Nu kör vi veckans lista:

Heyo! While writing this, I’m sitting in school. I started the week powerfully with spilling coffee in my backpack and then discover that I had nose bleed in my face after a 60 minute lesson. Lol. Besides from that, I actually don’t have any Monday anxiety this week. It’s just nice to feel the time passing by. There’s so much I’m waiting for now: the spring sun and a belonged visit from Berlin, for example. Anyway. Here’s the week’s list:

Veckans look: Lockigt hår och torra läppar. Hade glömt bort hur bra jag trivs i fluffiga lockar, synd bara att det tar så lång tid att göra. Ger mig å andra sidan en legitim anledning att duscha håret mer sällan, hehe. Plus minus noll tidsmässigt, alltså.

Look of the Week: Curly hair and dry lips. I had forgotten how comfortable I feel in fluffy curls, it’s just a shame that it takes so much time to make.On the other hand, it gives me a legitimate reason to shower my hair less often, hehe.

Veckans pepp: NI! Har sagt det förut men fan vad jag uppskattar alla fina, välskrivna kommentarer jag fått på sistone. Älskar när bloggen känns som en tvåvägskommunikation, ett pågående samtal mellan mig och er.

The week’s motivation: YOU! I’ve said it before and will say it again, but I truly, deeply appreciate your well-written comments and messages lately. I just love when the blog feels like a two-way communication, an ongoing conversation between me and you.

Sammanfatta helgen: / Recap the weekend:


Tycker detta kollage av bilder från min och vänners kameror sammanfattar ganska bra. Boule-spel, karaoke och Josefins feta neonutställning. Gjorde mycket roliga saker men har känt mig lite off i helgen, inte riktigt närvarande psykiskt. Skönt att ta nya tag nu.

I think this collage of images from my friends’ and my phones and summarizes the weekend quite well. Boule games, karaoke and Josefin’s super nice neon exhibition. Looking back at it, I did a lot of fun things, but have felt a little off this weekend. Not really present physically. Nice to begin a fresh new week now.

Veckans inköp: Gjorde ett besök hos optikern förra veckan, så nu ska jag beställa nya bågar! Visar sen!

The week’s purchase: Made a visit to the optician last week, so now I’ll order some new frames! I’ll show you when they arrive!

Veckans planz: Blir att fokusera på skolan i veckan, vi har en tenta i webbstrategi på G. Det är med skräckblandad förtjusning jag hugger in på uppgiften, har ingen aning om hur svårt det kommer vara.

The week’s plans: I’ll try to focus on school this week, we have an exam on web strategy coming up.



Veckans print screens:
Blev bara två, ovanligt få för att vara mig. En estetiskt tilltalande och en emotionellt tilltalande.

My weekly print screens: I only print screened two pics last week, veery few to be me. An aesthetically appealing one and an emotionally appealing one.

Veckans upptäckt: Har återupptäckt löpning! Herregud vad skönt det är att komma ut lite när man spenderat nästan ett halvår inomhus. Det är även en väldigt bra mental medicin när det kryper i kroppen.

Weekly discovery: I’ve rediscovered running! My God what a relief it is to just get out a little when you’ve spent nearly half a year indoors. It is also theee beeest when you feel strange or restless inside.

Veckans inlägg: Tänkte svara på era frågor, tipsa om bra lunchlådor att ta med till skolan, visa någon outfit. Fler önskemål?

The posts I’m planning this week: I thought I’d answer your questions, recommend good lunch boxes to take to school, show you an outfit. More suggestions?

DEALING WITH BEING A VERY TALL GIRL

Jag har velat skriva om min längd väldigt länge, men inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig eftersom det är något väldigt komplext för mig. Först och främst riktar jag detta inlägg till alla långa tjejer där ute, för att jag själv alltid känt att jag behövt fler röster att relatera till, som dagligen går igenom samma saker och förstår hur det är. Men jag skriver också detta till er som inte behöver böja er ner på gruppselfies, knöla in era långa ben bakom sätet framför i flygplan och sällan hittar jeans som inte ser ut som någon slags piratbyxor. Förhoppningsvis kan detta inlägg skapa lite förståelse hos er med.

Jag är 180 cm och har fram till för några år sedan alltid varit längst i klassen, på festen, i gänget. Min längd är en del av mig och har definitivt format mig som person, på gott och ont.

Det är något med just längd som av någon anledning anses helt okej att kommentera, till skillnad från andra kroppsliga features (hur ofta kommenterar någon storleken på andra människors näsor, till exempel?). Jag får svara på frågan om min längd minst en gång i veckan, jag har ”på skoj” fått ställa mig rygg mot rygg med snubbar som vill jämföra sin längd med min på krogen oräkneliga gånger. Fått kommentarer om hur jag borde börja spela basket eller modella, och hur svårt det måste vara för mig att hitta en pojkvän med min längd. För det mesta sker alla dessa reaktioner av genuin välvilja, eller i alla fall utan ont uppsåt, men att ständigt behöva förhålla sig till sin längd och bli påmind om att man sticker ut från normen är påfrestande. Att inte kunna välja att smälta in i massan en grå dag när man helst av allt bara vill glida obemärkt förbi.

De allra flesta dagar älskar jag min längd. Jag har alltid levt efter mottot att det är bortkastad tid att låta sig dras ned av något man ändå inte kan ändra på. Dessutom har jag både karriär och karaktär att tacka mina 180 centimeter för. Men det som får det att klia i fingrarna av frustration är tanken på hur många gånger jag känt en önskan att bara få vara den ”lilla tjejen” i andras ögon. Att jag känner mig så bekväm bredvid mina längre familjemedlemmar eller kompisar i GBG, trots att jag klart och tydligt ser den direkta korrelationen mellan denna känsla och samhällets könsnormer. Det gör mig rasande att något så banalt ska få sluka värdefull energi från mig och tusentals andra långa tjejer. Att jag var SÅ nära att inte låta en av de finaste, smartaste och varmaste personerna jag träffat (och kärat ner mig i) komma mig nära bara för att mitt huvud är ett par centimeter längre från marken än hans. Det är svindlande.  Visst händer det ibland att jag måste googla långa kändisar för att muntra upp mig själv, att jag då och då väljer bort skor med för hög klack eller att jag ibland tycker att det är jobbigt att vara längre än min kille. Det är liksom något jag fortfarande kämpar med. Men för det mesta mår jag bra i min längd, och det är något som har blivit lättare och lättare med åren. Jag vill egentligen bara förmedla en känsla av gemenskap och igenkänning med detta inlägg, inte vara en av alla befallande ”sträck på dig!”-uppmaningar, men kanske en påminnelse om hur mycket man kan missa om man låter normerna ta över. KRAM <3

I’ve been wanting to write a post about my height for a very long time, but just not quite known how to express myself since it’s something very complicated for me. First and foremost, I am writing this post for all the tall girls out there, because I’ve always felt a lack of other girls to relate to, who goes through the same things ad I do every day, and understand how it is. But I also write this to those of you who don’t need to bend in group selfies, to tuck in your long legs behind the seat in front of you at the aircraft and rarely find jeans that doesn’t look like some kind of capri trousers. Hopefully this post can help you understand us tallies too.

I am 180 cm tall and have until a few years ago always been the tallest one in the class, at the party, in the gang. My height is a part of me and has definitely shaped me as a person, both in good and bad ways.

By some reason, people seem to think it’s totally okay to comment on people’s length, unlike other bodily features (how often does people comment the size of other people’s noses, for example?). I get to answer to questions about my height several times a week, having guys placing themselves back to back with me to compare their length with mine countless times. Received comments on how I should start playing basketball or model, and how difficult it must be for me to find a boyfriend. Mostly, I know people doesn’t mean to be rude, but constantly having to talk about my length and to be reminded that it stands out from the norm is stressful. Not being able to blend in with the mass a gray day when all you want is to slip by unnoticed.

Most days I love my height. I have always lived by the motto that it’s a waste of time allowing yourself to be dragged down by something you can’t change anyway. Also, I have my 180 cm’s to thank for both both career and character. However, what makes my fingers of frustration is the thought of how many times I’ve felt the desire to just be the ”little cute girl” in the eyes of others. I feel soo comfortable next to my taller family members or friends in Gothenburg even though I clearly see the direct correlation between that feeling and society’s gender norms. It makes me furious that something so banal steals so much valuable energy from me, and thousands of other tall girls. I was so close to not let one of the nicest, smartest and warmest people I’ve met (and fallen in love with) come close to me just because my head is a couple of centimeters further from the ground than his. Sure,  it happens that I sometimes have to cheer myself up by googling tall celebrities, that I occasionally opt out shoes with high heels or that I sometimes find it hard to be taller then my boyfriend. It’s something I’m still struggeling with. But for the most part, I feel good being tall, and it’s actually getting easier and easier over the years. I really just want to make you feel solidarity and recognition with this post, and give you a friendly reminder of how much you can miss out on if you let norms and gender roles take over. HUGS <3


(when I didn’t get to wear heels on set haha)

YOU’LL BE ON YOUR OWN


 Hoodie- Junkyard
 Shoes- Sarenza
 Jeans- &Other stories

Hej bejbs! Det är lördag och jag har suttit inne och jobbat hela dagen, med säkert! som soundtrack och kaffekoppen vid min sida. Hängde spontant med kompisar på karaoke igår, och vad som skulle blivit en superchill kväll blev plötsligt rätt sen. Idag är det på´t igen- utställning och fest står på schemat. Då kör vi då.

Hi babes! It’s Saturday and I’ve been inside working all day, with säkert! as soundtrack and the coffee cup by my side. I spontaneously decided to join my friends at a karaoke yesterday, so even though I had planned to have an early night, it ended up getting very late. Tonight I’m off on a exhibition and then a party. Let’s do this.

a friday afternoon update

(Postar en fredagseftermiddags-update med dessa två år gamla bilder på vad som känns som en litten oskyldig Ebba första vintern i Berlin.)
Jag började dagen med tidig redovisning i skolan efter en natt med alldeles för lite sömn (andra gången den här veckan som jag helt försvinner in i ett nattligt skypesamtal och liksom ignorerar dygnsrytmen för att slippa behöva lägga på) och är därmed, helt förståeligt, väldigt seg idag. Har lyssnat igenom säkerts nya platta sjuttioelva gånger och skrotat runt i mjukisbrallor. Jobbat lite, planterat lite växter och haft en lite märklig känsla av att befinna mig i ett vacuum inuti. Sticker nog ut på en springtur och ser om jag kan springa ifrån det. Puss.

(just posting a lil Friday afternoon-update with these two old pictures of what feels like a super young and innocent Ebba her first winter in Berlin.)
I started the day with holding an early presentation in school after a night of too little sleep (it’s the second time this week that I completely loose myself in a nightly Skype call and ignore the circadian rhythm in order to avoid having to hang up) and therefore I am, quite understandable, very tired today. I’ve listened through hello saferide’s new album countless times and walked around in pyjama pants. Been working a little, planting some plants and having a little strange feeling of having a vacuum inside. I’ll probably go out on a run and see if I can run away from that feeling. Hugs.

A FIRST LOOK OF MY NEW APARTMENT!

Här är en första titt på min nya lägga! Skruvade ihop hyllorna (VITTSJÖ från Ikea) med Krille i söndags. Bestämde mig för att använda dem som en rum-avdelare för att få lite avskärmning mellan sänghörna och matplats, eftersom jag inte gillar känslan av att sova där jag äter. Jag är supernöjd! Ska visa er resten när jag är klar med resten och jag har möjlighet att fota med lite mer dagsljus utanför- men redan nu är jag förvånad över hur bra det känns i denna 22-kvadrat stora (lilla) gamla lägenheten. Det har verkligen blivit ett litet hem trots allt.

Here’s a first look of my new place! Krille and I put together the shelves (VITTSJÖ from Ikea) last Sunday. I decided to use them as room dividers to get some screening between the bed area and a dining area since I don’t like the feeling of sleeping where I eat. I’m super happy with the result! I’ll show you the rest when I’m done but even now, I’m amazed how good it feels in this 22-sqm old apartment. It actually turned out to become a home after all.