THOUGHTS

Idag vill jag resonera med er om något så snårigt som kroppsideal och självbild. Ett ämne som jag av många anledningar valt att inte ta upp så mycket här, trots att det är något som påverkar mig och er unga kvinnor som läser min blogg i allra högsta grad.

Största anledningarna till detta har nog varit att jag dels inte riktigt vetat vad jag ska säga mer än: ja, det påverkar mig också. Ja, det suger. Men jag jag har liksom inga tips på hur du blir mindre självkritisk genom att tala till din spegelbild eller sluta med smink för att du är vacker som du är. Jag är ju lika fast i det som alla andra.
Dessutom är kroppsideal så subjektivt. Många skulle påstå att jag ligger för “nära” idealet för att få uttala mig (några skulle garanterat säga att jag är för platt och androgyn för att kalla mig “nära idealet” också) men låt mig berätta en sak: vi är sedan barnsben programmerade att hitta fel och brister på oss själva till en mycket högre grad än hos andra. Mängden fel du ser hos dig själv handlar mer om din självbild än hur nära du faktiskt ligger något av idealen fysiskt.

I mina svaga stunder kan jag inte acceptera att mina höfter och ryggrad är sneda på grund av min skolios, faktumet att jag är mer än en decimeter längre än de flesta andra tjejer, och att mina bröst i bästa fall skulle kunna jämföras med clementiner (haha). Jag slår vad om att var och en av er som läser detta också har en rad issues.
De mentala verktyg och tankesätt jag funnit mest effektiva i att bekämpa självkritik är att försöka genomskåda hela industrin som tjänar på vårt missnöje. Att inse att denna känsla bara är en kugge i någon annans feta maskineri. När jag tänker på alla 14-åringar som köper sina första push-up bh:s på olika H&M just i detta nu, hur många tighta jeans som håller in magen på ett snyggt sätt på olika kroppar, hur många tidningar med diet- och självhjälpsrubriker som slinker ned i kvinnors kundvagnar världen över. När man lyckas genomskåda detta är det lättare att ta avstånd från alltsammans, och känna sig som någon slags upplyst rebell som minsann inte tänker gå med på dessa villkor (ända tills nästa förtroendesvacka slukar en). Vi förtjänar mer än att välvilligt ro någon annans båt genom att läsa fler må bra-artiklar, spendera våra sista slantar på serum och ändå i slutet av dagen inte känna oss till freds med vad vi möter i spegeln om kvällarna.

Ett annat tankesätt som hjälper är hur begreppet “ful” och “snygg” inte är något annat än en social konstruktion. Alltså, normer har alltid funnits för att tydliggöra en hierarki bland människor, det verkar bara vara så vi fungerar. Men detta har sett SÅ olika ut genom åren, att thigh-gap och perfekt BHA-syrad hy råkar vara hett just nu är liksom bara en slump (eller en väl uttänkt marknadsföringsstrategi). Hade vi levt på 1500-talet, då man uttryckte sin status genom att visa att man hade råd med mat i överflöd och att man inte behövde arbeta i solen om dagarna, hade alla instagrambilder visat “snygga” blek-feta kroppar.
Våra kroppar är våra. Vi förtjänar bättre än att bli ägda av några slumpmässiga utseendemässiga pekpinnar?

Signaturen “R” frågade mig om hur idealen och kraven ändrat sig sedan jag gav mig in i modellandet, och för att avsluta detta inlägg på ett något mer upplyftande vis vill jag berätta att det faktiskt har skett en stor förändring i branschen sedan jag gjorde mina första agentur-besök. Jag menar, förändring i jätte-industrier som denna tar såklart m-e-g-a-lång tid, men att jag vid 14 års ålder anställdes på grund av mina mått och att jag idag främst anställs på grund av min person (och min publik) är det inga tvivel om. De flesta stora företag går mot en mer personlig, influencer-inriktad marknadsföring där man använder sig av riktiga personer istället för formstöpta ideal för att nå ut. Det är så häftigt för mig att få vara en del av det. Rätten till sin egen kropp har varit (och är) ett av de hetaste ämnena samhällsdebatten på sistone, nu mer än någonsin vågar vi väl tro att utvecklingen, i alla fall på vissa plan, går åt rätt håll? Vi måste det.

Today, I’d like to write about something so complicated as body ideals and self-image. A subject I for many reasons have chosen not to write about much so far, even though it’s something that affects me and all the young women who’s reading my blog.

The biggest reason have probably been that I didn’t really know what to say more than: yes, it affects me too. Yes, it sucks. But, I don’t have any tips on how to become less self-critical by speaking to your reflection in the mirror or stop using make up because you’re beautiful just the way you are.
In addition, body images are so subjective. Many would probably say that I’m “too close to” the ideal to be entitled to say anything about this (some would definitely say that my body is too flat and androgynous to be “close the ideal” too) but let me tell you something: we have since been childbirth been programmed to find errors in ourselves to a much greater extent than we do in others. The amount of errors you find in yourself depends more on your self-image than how close you objectively are to the ideals.

In my weak moments, I can not accept that my hips and spine are skewed because of my scoliosis or the fact that I’m over a decimeter taller than most other girls, and that my breasts size-wise are far from comparable with melons, or even oranges, haha. I bet that each and every one of you also has a number of issues with your own bodies.
The mental tools I’ve found the most effective in overcoming this self-criticism are to try seeing through the entire industry that benefits from our dissatisfaction. To realize that this feeling is just a cogwheel in someone else’s machinery. When I think of all the 14-year-olds who are buying their first push-up bra’s at H&M’s all over the world right now, how many tight jeans that’s holding in women’s bellies, how many articles with diet tips getting clicks right now.
When you realize all of this, it’s easier to distance yourself from it, and feel like an enlightened rebel refusing to agree to these cruel terms (at least until your next self-esteem dip).
Another way of thinking is how the terms “ugly” and “pretty” are nothing but a social construct. Norms have always existed to strengthen a hierarchy among people, it just seems to be how we humans work. But these norms have looked so different over the years: the fact that thigh-gap and perfect BHA-acidified faces are trendy right now is just a coincidence (or a well-though out marketing plan). If we would have lived in the 16th century, all instagram images would have shown pictures of trendy pale, fat bodies, showcasing our abundant wealth keeping us well fed and not having to work in the sun along the peasants.
My body is MINE, and I certainly deserve better than being owned by some seemingly random “beauty rules”?

“R” asked me how the ideals have changed since I started with modeling, and to finish this post on a positive note, I want to tell you that there actually has been a major change in the industry since I did my first agency visit. I mean, changes in giant industries takes aaaages, but the fact that I, at the age of 14, was employed because of my measurements and that I today am employed today mainly because of my persona (and following), is undeniable. Most major companies are going toward a more personal, influencer-focused marketing (with a little more diversity in appearance). I’m happy to be a part of that. Finally, the topic of owning your own body is more current and alive than for as long as I can remember in debates all over the world. Now more than ever, I dare to believe that the industry is going in the right direction. I have to believe that.

Ingenting är såklart svart eller vitt och jag tar gärna emot alla era tankar och åsikter. Det skulle vara spännande att få bolla ämnet med er i kommentarsfältet.

Slutligen vill jag dela några bra länkar på ämnet, där mer upplysta personer än mig diskuterar vår syn på våra kroppar och ideal:
The sexy Lie at TEDxYouths
Boken Kära liv och Caroline diskuterar skönhetsindustrin och begreppen “ful” och “snygg” på ett roligt och vettigt sätt.
Venus- SVT play – En dansk dokumentär om kvinnor och sexualitet.
Puss och kram, kärlek till er alla! <3

Of course, nothing is black or white and I would happily read all your thoughts and opinions. It would be intressant to discuss this topic with you in the comments below.
Finally, I’d like to recommend you to watch the TED talk “The Sexy Lie” if you haven’t already done that. Caroline Heldman does an amazing job clarifying the industry I’m writing about above.
Big hugs and lots of love to all of you <3

Igårkväll fastnade jag åter igen i arkivet här på bloggen. Kalla det navelskåderi, men jag kunde inte sluta scrolla igenom inlägg efter inlägg. Sedan jag kom tillbaka till Berlin och flyttade ihop med Sean har liksom mina svajiga, spännande men slitsamma år bleknat lite så det blev lite av en chock för mig att påminna mig om allt jag gått igenom. Såhär har mina Decembrar sett ut de senaste fem åren:

Last night I went back in the archive here on the blog again. I was hypnotized, I couldn’t stop scrolling through post after post. My life feels so settled now that everything that I’ve been through has faded a little, it was kind of a chock for me to remind myself of it. This is how my Decembers have been the last five years:

2013. Min sista december i Umeå. Jag skrev väldigt få personliga inlägg på bloggen på den tiden (så glad att jag fått en starkare relation till er på det planet nuförtiden), eventuellt för att jag också var ganska bekymmersfri. När jag ser dessa bilder minns jag exakt hur det var att gå omkring i en stad som börjat kännas mindre och mindre, med en känsla av att någonting måste hända i hela kroppen.

2013. My last December in Umeå. I wrote very few personal posts on the blog back then (I’m so glad I got a stronger relationship with you in that way nowadays), possibly also because I didn’t have that many concerns. When I see these pictures I remember exactly what it was to walk around in a city that started to seem smaller and smaller, with the feeling of that something big was about to happen.

2014. Klipp till ett år senare. Jag och Siri delade på ett 12 kvadratmeter stort rum i Berlin, livet var allt annat än bekvämt men allt var nytt och stort och spännande. Vi hittade på våra egna sätt att göra jobbiga element i livet roliga. En av våra mindre briljanta idéer var att skapa hashtagen “aldrigvilainnan18december” och sedan festa varje dag tills vi skulle hem och fira jul, för att fördriva tiden. Första kvällen kom vår granne och klagade på musiken och sedan lade vi ner den idén. (Några veckor senara firade jag min första hemvändar-jul,och berättade för alla där hemma om de otroliga människorna vi träffat i storstan.)

2014. A year later, Siri and I shared a 12 square meter room in Berlin, life was anything but comfortable but everything was new and big and exciting. We found our own ways of making the hard aspects of life fun. One of our less brilliant ideas was to create the hashtag “nostupuntildecember18th”, and then party every day until the 18th when were going home to celebrate Christmas. The first night our neighbor noted on our door and complained about the music, and then we gave up that idea.

2015. “Tiden sedan flytten till Berlin har varit ett jävla äventyr men det känns som att jag liksom fastnat emellan två av livets perioder och nu svävar i vakuumet som uppstår efter att en period slutat men nästa inte ännu tagit vid”…”jag kan på riktigt göra vad jag vill med det kommande året. Resa, satsa på jobbet, flytta hem till bästisarna, stanna i Berlin. Problemet är att frihet också kan vara en last om man inte vet vad man vill. Jag har ingen fucking aning om vad jag vill göra härnäst och jag känner mig så rädd för att ångra mina val i efterhand” *
Jag ÖMMAR för den Ebba som skrev detta. December 2015 var en av de tyngsta jag upplevt i mitt 21-åriga liv, jag var totalt hjärtekrossad och velig inför det kommande året, kände någon slags press på att “ta tag i livet”. I efterhand kan jag känna att “vakuumet” jag upplevde inte var något att oroa sig för. Livet är inte uppdelat i “barndom > ungdom > vuxenliv”, och man kan byta spår och riktning när som helst även efter att man gjort sitt “galna år efter gymnasiet”. Dessa små mellanrum uppstår varje gång förändringar sker, de är en naturlig och ofrånkomlig del av livet.

2015.”I feel like I’m stuck in between two of life’s periods and now I’m hovering in the vacuum that appears when one period has ended but the next one hasn’t started just yet.”…”I can really do whatever I want to do the coming year. Travel, focus on work, move back to my best friends, stay in Berlin. The problem is that freedom also gives you pressure if you don’t know what you want to do with it. Cause I don’t know: I have no idea, not even a clue, of what I want to do next and I feel so afraid to regret my choices looking back at this period of life in a few years.” *
December 2015 was one of the heaviest I experienced in my 21-year-old life, I was totally heartbroken and worried about the coming year, feeling some kind of pressure to “do something with my life”. In retrospect, I know that the “vacuum” I experienced then was just something I came up with in my head, life is not divided into “childhood > youth > adult life” and you can change track and direction at any time even after doing your “crazy years abroad after high school”. These small vacuums occur every time life-changes occur, they are a natural and inescapable part of life.

2016. December 2016 hade jag flyttat till Göteborg för att göra slag i saken och “ta tag i livet”. Detta skrev jag i det (i övrigt rätt bra) inlägget om saker jag insett sedan jag flyttade till Götet för att plugga: “Det är okej att vara lite egoistisk i relationer. Jag har alltid haft problem med förväntningar. Många gånger har jag dragit mig tillbaka i en relation av rädsla för att göra någon besviken eller inte kunna leva upp till vad som förväntas av mig. Detta gäller alltså både i vänskap och kärlek. Ibland måste man få ge sig hän lite, våga riskera att något spricker och någon blir sårad istället för att inte ge det en chans alls. Var människa måste ta ansvar över sina egna känslor. Ibland kanske man bara ska fokusera på om det känns bra en själv i stunden, och inte hur det kan kännas i framtiden.” **
I efterhand är detta SÅ roligt att läsa, eftersom det är så tydligt att denna lilla insikt egentligen handlar om Sean. Jag ville inte ge mig hän eftersom jag var rädd att vi inte befann oss på samma nivå känslomässigt, och att jag inte ville att någon skulle bli sårad (fortfarande rätt skör efter mitt tidigare heartbreak). Detta slutade ju väldigt bra för oss, men generellt skulle jag vilja dra tillbaka detta tips lite och höja ett varningens finger när det kommer till egoism i relationer. Visst har man ett ansvar över varandras känslor också.

2016. In December 2016, I had moved to Gothenburg to finally “do something with my life”. I wrote this in a post about things I had realized since moving to Gothenburg to study: “It’s okay to be a little selfish in relationships. I’ve always had problems with expectations. Many times I’ve avoided relationships of fear of disappointing someone, or not living up to what’s expected of me. This applies to both friendship and love. Sometimes you have to let go a little, dare to risk that someone gets hurt instead of not giving it a chance at all. Sometimes maybe we should just focus on if it feels good in the moment, and not how it can be felt in the future.” **
In retrospect I have to smile when I read this, as it is so obvious that it’s about Sean. I didn’t want to go all in with him since I was afraid we weren’t on the same level emotionally, and I didn’t want him to be hurt (and I was still pretty fragile after my previous heartbreak). This ended very good for us two, but generally I would like to take back this tip, and tell you to be careful when it comes to selfishness in relationships. You certainly have some responsibility for the other person’s feelings as well.

2017. Nu, december 2017, känner jag mig nog mer stabil och bekväm än vad jag gjort de senaste åren. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle hoppat av plugget och befinna mig i Berlin igen, men jag känner mig lycklig i min vardag och i mina relationer. Jag har såklart fortfarande skitdagar, social ångest och en aningen hög stressnivå, men jag känner inte att jag strävar efter något slags perfekt liv heller. Jag har kunnat sänka mina krav på perfektion och vila i någon slags grundtrygghet. Säg mig: ÄR det ett tecken på att jag börjar bli vuxen???

2017. Now, December 2017, I feel more stable and comfortable than I ever did in recent years. If you would have asked me a year ago, I’d never thought I’d quit school and go back in Berlin again, but I feel happy in my everyday life and in my relationships. Of course, I still have bad days, social anxiety and high stress levels, but I don’t feel that I’m looking for some kind of perfect life either. I have been able to lower my demands for perfection and just relax in myself in a new way. Is this a sign of that I’m becoming a grown-up???

*Read the full post here: Being in between
**Read the full post here: Things I’ve realized since I moved

Måste bara få skriva av mig om något jag tänkt på väldigt länge. Nämligen ordet “influencer”.
Något Sean reagerade starkt på redan i början av vårt förhållande var att jag har otroligt svårt att prata om vad jag jobbar med. Han ifrågasatte varför jag tassade runt ämnet när jag träffade nya människor istället för att förklara mitt yrke (något som jag själv inte direkt reflekterat över). För att göra det så enkelt som möjligt brukade jag säga att jag pluggade (vilket jag ju också gjorde) eller jobbade med “sociala medier”. Detta beror inte alls på att jag skäms för mitt jobb (jag är verkligen stolt och glad för allt jag åstadkommit!) men att jag till varje pris vill undvika de frågor, fördomar och förutfattade meningar som så gott som alltid följer när jag kallar mig influencer.

Men vem ska stå upp för influencer-yrket om inte ens vi själva orkar med att identifiera oss med det? Jag lyssnade på influencerpodden med Lisa Olsson häromdagen (en väldigt givande podd för alla med intresse för branschen), och blev lite ledsen när inte ens Lisa, som jag anser vara otroligt proffsig och medveten, hellre kallar sig för “digital content creator” än “influencer”. Jag förstår inte varför ordet har fått en så negativ klang.

Även om jag är väldigt mycket bättre på att prata om mitt jobb idag måste jag fortfarande påminna mig själv om att hålla huvudet högt. Jag är tjugotvå och har sedan många år tillbaka haft en verksamhet där jag mer eller mindre helt själv sköter alla företagets delar (vilket tillsammans blir ett heltidsjobb). Jag har tack vare detta fått lära mig om allt ifrån fotografi och mode till bildrättigheter, företagsekonomi och marknadsföringsstrategi. Ändå finns det en liten röst i mig som tycker att allt hade varit enklare om jag bara varit fotograf, copywriter, modell eller agent. Att inte riktigt kunna prata om något man lägger ner så stor del av sin själ i äter upp en inifrån, det är helt enkelt inte värt det.
Jag tycker att ordet Influencer passar yrket utmärkt, att influera människor genom att uttrycka sin personliga stil är exakt vad det går ut på. Det är absolut inte ytligare eller mindre krävande än något annat jobb, och det är inte förrän vi börjar prata om det som vissa människor kommer sluta fråga “så du har egentligen inget arbete?” eller droppa kommentarer som “det måste vara chill att bara få ta selfies hela dagarna!”.

Jag är ju totalt insyltad i detta eftersom jag själv arbetar med det och tar allting högst personligt. Därför skulle det vara väldigt intressant att få höra eran uppfattning om ordet “Influencer”, och influencer-yrket i sig. Har ni samma känsla som mig eller håller ni inte alls med?

<3<3<3

I just have to write about something I’ve been thinking about for a very long time now: The word “influencer”.
Something Sean reacted strongly to already in the beginning of our relationship was that I have a hard time talking about what I’m working with. He questioned why I avoided the subject when I met new people instead of explaining my profession (something that I really hadn’t thought about myself). To make it as easy as possible, I used to say that I was studying (which I did) or working with “social media”. This is not because I’m ashamed of my job (I’m really proud and happy for everything I’ve accomplished!) but I wanted to avoid the questions and prejudices that almost always follows when I call myself “influencer” .

But who will stand up for the influencer profession if we don’t even want identify with it ourselves? I listened to the “influencer podcast” with Lisa Olsson the other day and got a little sad when Lisa, who I consider to be incredibly professional and conscious, rather called herself a “digital content creator” than ” influencer “. I do not understand why the word has got such a negative vibe.

Although I’m much better at talking about my job today, I still need to remind myself of keeping my head high. I’m twenty-two and have had my own business for many years, where I more or less take care of all the parts of the company. Thanks to this I’ve learned about everything from photography and fashion to image rights, business economics and marketing strategy. Nevertheless, there’s a voice in me saying that everything had been easier if I only had been just a photographer, copywriter, model or agent. Not being able to really talk about something you put som much soul in is really eating you from within, it’s simply not worth it.
I think the word Influencer suits the profession very well, influencing people by expressing your personal style is exactly what it’s all about. It’s definitely not more superficial or less demanding than any other job, and it’s not until we start talking about it some people will quit asking “…so you don’t really have a real job?” or dropping comments like “It must be chill to just get to snap selfies all day!”.

It would be very interesting to hear your opinion about the word “Influencer”, and the influencer profession itself. Do you agree with me or do you have another point of view?

<3<3<3

Okej, ni är flera som bett mig skriva om hur det har varit att flytta ihop med Sean, och bett om tips för hur man får sambo-livet att funka så bra som möjligt. Detta är ett väldigt svårt och individuellt ämne, men detta är vad jag har lärt mig av våra månader tillsammans.

Okay, many of you have wanted me to write about how it’s been to move together with Sean, and asked for tips on how to make life living together easier. I’d say that is very individual, but this is what I’ve learned from our months together:

– För oss var det väldigt naturligt att jag flyttade in i hans lägenhet, eftersom han nyss köpt en stor lägenhet i Berlin där vi båda ändå ville bo (min tredjehands- studentetta i Göteborg var inte lika lockande). Om man flyttar in hos någon är det lätt att känna sig som en gäst, för att undvika det kan det vara bra att investera i en möbel tillsammans, eller att möblera om så att lägenheten känns lite som “bådas”.

– It was very natural for me to move into his apartment because he had just bought a bigger apartment in Berlin where we both wanted to live (my third hand student studio in Gothenburg wasn’t really an option). Moving in to someones apartment makes it easy to feel like a guest. To avoid that, it may be good to invest in some new furniture together, or to refurbish so that the apartment feels like it’s both’s.

– Snacka igenom pengar-frågan direkt. Vi brukar spara kvitton på alla inköp som är gemensamma och dela upp den kostnaden i slutet av månaden. Jag skulle vilja påstå att jag och Sean är ungefär lika dyra i drift så vi delar allt på hälften, men jag känner par som till exempel delat upp matutgifterna beroende på hur mycket man äter.

– Talk about your budget strategy right away. We usually save receipts on all purchases that are food/household stuff and split the cost at the end of the month. I would like to say that Sean and I “costs” around the same every month so we split everything 50-50, but I know couples who, for example, split up food costs depending on how much they eat.

– Ge varandra egentid. Vi är nog rätt dåliga på detta, eftersom vi nästan alltid befinner oss i samma rum som varandra. Men som jag skrev för några veckor sedan så är det lika mycket tiden man spenderar i hop som tiden man spenderar isär som bygger förhållandet, tycker jag. Bli inte kränkt om din partner behöver vara ifred lite.

– Give each other alone-time. Sean and I are probably bad at this because we are almost always in the same room, but as I wrote a few weeks ago, both the time you spend together and the time you spend apart is important for the relationshipk. Don’t feel offended if your partner says that he or she wants to be alone for a while.

– Ha tålamod med varandra och var beredd på att kompromissa. Är man med varandra hela tiden kommer man oundvikligen stöta på varandras mindre charmiga sidor ganska snabbt- var inte så känslig. Ta inte vanligt tanklöst beteende eller stress-misstag på så stort allvar, ge varandra utrymme att göra fel (det är när man känner sig som sämst det är svårast att vara omtänksam och trevlig, tänk på det). Sean är nog mer “artigt” lagd än vad jag är, vissa beteenden som jag hade i början som han störde sig på berodde helt enkelt på oavsiktlig tanklöshet från mig. Då är det bättre att uppmärksamma mig på det än att gå och störa sig på det.

– Be patient with each other and be prepared to compromise. If you are together all the time, you will inevitably encounter each other’s less charming sides fairly quickly – don’t be so sensitive about it. Don’t take thoughtless behavior or common stress mistakes so seriously, give each other space to make mistakes (keep in mind that it’s when you’re feeling the worst, it’s hardest to be caring and nice).

– Glöm inte att umgås aktivt! Gå på dejt, se en film på bio eller gå på bar bara ni två. När man är med varandra hela tiden är det lätt att glömma att “umgås aktivt”, att konversationerna kommer att handla om hur man ska sortera tvätten och vem som ska gå och köpa mjölk, och man glömmer att ge varandra kvalitetstid.

– Do not forget to hang out actively! Go on a date, watch a movie at the cinema or go to a bar just the two of you. When you’re together all the time it’s easy to forget to “socialize actively”, and that all your conversations ends up being about how to sort the laundry and who’s turn it is to go and buy milk. Don’t forget to give each other quality time.

Har ni några bra flytta ihop-tips? Shoot!

Do you guys have any good moving together tips? Shoot!

Jag var SÅ nära att skriva en lång brasklapp till detta inlägg om hur mycket geggigt förhållande-tjafs jag postat på sistone, men vad tusan. Det är ju precis det här som rör sig i mitt huvud så det är väl inte mer än rätt att jag skriver av mig om det på min egen blogg, eller hur? Here we go: Idag har den här personen och jag varit ifrån varandra nästan en vecka (som jag berättade för i er i måndags har han varit i Slovenien och gjort musik åt ett teaterperformance).

Det har varit väldigt speciella dagar. Det känns främmande att inte komma hem till någon när man varit ute på kvällen, ha någon som bär ut spindeln som hänger i badrummet eller någon att tjafsa med i matbutiken. En vecka är så otroligt kort tid, men eftersom vi spenderat så gott som varje dag tillsammans sedan jag flyttade in i April har det känts speciellt, trots att jag alltid varit en person som alltid föredragit att vara ensam framför att spendera för mycket tid omgiven av människor.

Att leva själv är så himla lyxigt. Att få rikta allt sitt fokus på vad man känner för stunden, utveckla alla tankar och resonemang fullt ut i huvudet och inte behöva kompromissa med någon. Att ha tid och lust att helhjärtat bygga på alla sina andra relationer, spontanhänga med tjejerna och ringa mamma, syrran eller barndomsvänner för att fylla ut tystnaden i lägenheten.
Det jag tycker är läskigast med att gå in i ett förhållande och nästan växa ihop med en annan människa är att förlora min självständighet, och till viss del även identitet. Att låta sig bli beroende av någon innebär att man samtidigt gör sig själv extremt sårbar. När man  hackar gul lök och tomater sida vid sida innan middagen, snor varandras täcke på natten, omedvetet pillar varandra i håret när man ser film på kvällen och dividerar om hur mycket plats man egentligen ska få ta i garderoben är det inte ögonblicken i sig som är det fina, utan de insatser båda lagt för att de ska få upplevas. När dessa vardagliga ögonblick lyser med sin frånvaro uppskattar man dem som mest.
Jag tror att jag är lite extra känslig för distans av många olika anledningar (en cocktail av mitt utanförskap i skolan, flyktiga tidigare partners och faktumet att Sean och jag började vårt förhållande bosatta i olika länder) men jag är helt övertygad om att det är otroligt viktigt att faktiskt vara isär ibland. Att det inte bara är den tid man spenderar tillsammans som bygger förhållandet men även den tid man spenderar isär.
Nu ska jag njuta av mitt sista dygn som gräsänka, imorgon har jag någon att dela vardagen med igen.

Today, this person have been away for almost a week (as I told you last Monday, he has been in Slovenia to make music for a theater performance).

These days have felt endless. It’s strange to not come home to anyone when I’ve have been out in the evening, have someone helping me catching the spider in the bathroom or someone to argue with in the grocery store. One week is so incredibly short, but since we spent almost every day together after moving in together in April, it has been an odd feeling. Although I’ve always been a person who prefers to be alone rather than spending too much time surrounded by people.

Living by yourself is so luxurious. To be able to focus all your attention on what you, and nobody else, feel like for the moment, develop all your thoughts fully in your mind and don’t have to compromise with anyone. Having the time to wholeheartedly build all other relationships, spontaneously hang out with the girls or call your mother, sister or childhood friends to fill out the silence in the apartment.
To me, the scariest thing about getting into a relationship and almost growing together with another person is losing my independence, and to some extent also my identity. Being dependent on someone means making yourself extremely vulnerable. When chopping onion and tomatoes side by side in the kitchen before dinner, taking each other’s blanket at night, unconsciously touch each other’s hair when watching movies in the evening and arguing about how much space one should actually take in the wardrobe, it’s not the moments themselves that are beautiful, but everything both have invested to get to experience them. When these everyday moments shine with their absence, you’re able to appreciate them the most.
I think I’m a bit extra sensitive for distance because of many different reasons (a cocktail of feeling like an outsider in school, unstable previous partners, and the fact that Sean and I started our relationship residing in different countries) but I’m totally convinced that it’s incredible important to actually be apart too. It’s not only the time you spend together that builds the relationship but also the time you spend apart. I’m sure many of you realized that years ago, but much with this period in life is so new to me, and sharing it with you is so natural to me. Now I’m going to enjoy my last day as a grass widow, tomorrow I have someone to share my everyday moments with again.