THOUGHTS

Sitter på planet mot GBG och passar på att göra ett realtidsinlägg. Kom att tänka på hur jag för ett år sedan, vid ungefär samma tidpunkt satt på ett plan från Berlin till GBG. Reste från min och Saras stora lägenhet i ett turist-tätt sommarBerlin till mina 20-någonting kvadratmeter i Göteborg där golvet fortfarande täcktes av ett tunt lager av Gustafs volleyboll-sand och kidsen som hängde på gården utanför huset skrålade Håkan Hellström-låtar på fyllan inpå småtimmarna. Jag gick långa planlösa promenader i slottsskogen, fyndade porslin och en färgglad randig hängsel-klänning för några kronor på loppis. Satt på uteservering med Louise och lät henne förklara var alla stadsdelar låg i förhållande till varandra.

I’m on the plane to Gothenburg using the travel time to make a real-time post. I came to think about how I one year ago, also sat on a plane from Berlin to Gothenburg. I traveled from Sara’s and mine big apartment in a tourist filled summer Berlin to my 20-something square meter room in Gothenburg where the floor was still covered by a thin layer of Gustaf’s beach volleyball sand and the drunk kids hanging outside the house shouted out indie pop songs every night. I went for long planeless walks in the forest, found porcelain and a colorful striped dungaree dress for a few crowns at a flea market. Sat at a cafe with Louise and let her explain the geography of the city.

Jag föreställer mig hur jag reser tillbaka i tiden för att berätta för mig själv hur allting löst sig. Att jag om 365 dagar skulle komma att sitta på ett plan med en slumrande soulmate bredvid för att packa ihop resterna av tiden i Gbg, lägga dem i flyttkartonger som skulle skickas tillbaka till Berlin. Allt jag ville var att bryta upp och börja om den där sommaren, men istället skulle det visa sig att min flytt var lite som att rymma hemifrån när man var liten.

Plötsligt stod man inte ut hemma längre, man drog ilsket på sig gympadojjorna och klampade ut i skogen. Där satt man på en stubbe, sparkade i blåbärsriset och tänkte minsann aldrig gå hem. Här skulle man leva i symbios med naturen, äta bär och klättra i träd tills mamma och pappa bad på sina bara knän att få sin dotter tillbaka.
Men så blev myggornas surr allt mer hotfullt, anledningen som fått en att smälla igen dörren och lämna familjen för gott allt mer avlägsen, och tanken på den varma middagen som säkert stod och väntade på köksbordet allt mer lockande. Aldrig uppskattade man väl hemmet så mycket som efter en traumatisk halvtimmes-flytt till skogen.

I imagine how I travel back in time to tell myself how it all worked out. That in 365 days, I would sit on a plane from Berlin to Gothenburg with a slumbering soulmate next to me, to pack together the remains of the time in Gbg. Put everything in boxes and send them back to Berlin. All I wanted that summer was to break up and start over, but instead my rebellious move from Berlin was a bit like running away from home as a kid.

You shouted something you’d regret later, put on your sneakers and ran out in the woods. Then you sat there on a rock, kicked some bushes and thought to yourself that you’d never go back home. You would stay right there, live in symbiosis with the nature, eat berries and climb trees until mom and dad prayed on their bare knees to get their daughter back.
But then the buzz of the mosquitoes started to sound threatening, the reason of why you slammed the door and left the family in the first place was suddenly hard to remember, and the thought of the warm dinner that most certainly was waiting on the kitchen table got more and more tempting. You never appreciated your home as much as after a traumatic 30 minute “move” to the forest.

Min poäng är att det kanske inte är helt meningslöst att rymma ibland. Att återvända behöver inte vara ett misslyckande, det kan också vara ett kvitto på att man faktiskt befann sig på rätt ställe hela tiden utan att inse det.

My point is that it may not be completely meaningless to run away sometimes. Returning doesn’t have to be a failure, it can also be a proof of that you were in the right place all along without realizing it.

Här sitter jag bland mina stackars plantor och tänker på framtiden. Sökte precis utbildningar inför hösten. Jag har lärt mig väldigt mycket av den utbildning jag går just nu, men eftersom det är ett helt nystartat program finns det en hel del saker som kunde bli bättre med upplägget. Därför känns det inte som en nackdel att ta studieuppehåll ett år och kanske återvända när alla inblandade har lite mer erfarenhet. En annan anledning är såklart att jag vill vara i Berlin så mycket det bara går, om jag är ärlig mot mig själv vet jag ju att det är där jag mår allra bäst.

I alla fall! De kurser jag precis sökte för att eventuellt plugga på distans i höst är: *trumvirvel* 1. Tekniskt basår! (Som jag planerade att gå förra året egentligen. Jag gillar ju naturämnena och ett år är en väldigt bekväm längd) 2. Filosofi A (Har velat plugga filosofi superlänge, kanske är det dags att ta tag i’t), samt några bubblare: 3. Fiskfyseologi (fiskar!! jag vill lära mig allt!), 4. Mat, myter och molekyler (gyllene tillfälle att få svar på “varför gråter man när man skär lök? vad händer egentligen när man gör majonäs?” och andra livsviktiga frågor) 5. 3D-animering (alltid velat veta hur det går till)

Som ni ser spretar det åt alla olika håll. Det enda som faktiskt kanske kan bidra till mitt framtida yrkesliv är Tekniskt basår, men jag tror att den viktigaste delen i höstens studier är att vidga mina vyer lite. Jag har ju följt samma spår, sociala medier och digital marknadsföring-spåret, sedan 14-års ålder och är gaaanska så redo att röra om i huvudet lite. Har ni sökt några utbildningar?

Here I am, sitting among my poor plants thinking about the future. I just applied for some educations for the fall. I’ve learned a lot from the education I’m in right now, but since it’s an entirely new program, there are a lot of things that could be improved until next year. Therefore, it does not feel like a disadvantage to take a study break and maybe return when they have a bit more experience. Another reason is that I want to be in Berlin as much as possible, cause if I’m honest with myself, I know that’s where I feel the happiest.

Anyway! The courses I just applied for are: * drum roll * 1. foundation year in natural science! (which I planned to go last year, actually. I like the natural science subjects and one year is a very comfortable length) 2. Philosophy A (I’ve wanted to study philosophy for ages, maybe it’s time to actually do it), and some random ones: 3. Fish physeology (why not learn more about fish haha), 4. Food, myths and molecules (the golden opportunity to get answers to “why do you cry when you cut onions? what happens when you make mayonnaise?” and other vital questions) 5. 3D animation (always wanted to know how you make 3D animations)

As you can see, it’s a little bit of everything. The only thing that actually might contribute to my future career is the Foundation Yeae but I think the most important thing I want to get out of my studies is to broaden my horizons a little bit. I’ve followed the same path, the social media and digital marketing path, since I was 14 and I’m preeeeettty ready to see what else is out there. Have you applied any educations yet?

Hej. Vill bara slänga in en stor jävla dos kärlek till alla fantastiska tjejer som hänger med mig här. Jag hade tänkt skriva en längre krönika kvinnodagen till ära, men ibland orkar man bara inte proklamera det självklara. Jag vet ju att ni helt oundvikligen är väl medvetna om hur galet det är att vi lever i en värld där vi tjejer alltid måste prata lite högre för att höras, där vi förväntas ta det sociala ansvaret, ständigt objektifieras och döms utifrån utseende, där personen på världens mäktigaste position får använda uttryck som “grab them by the pussy”. Där sexism, våld i nära relationer och löneskillnader fortfarande finns. Vi lever mitt i det.

Nä, istället vill jag tacka er brudar för att ni finns. För att ni kämpar, står ut och stöttar. Systerskapet jag har med mig i ryggmärgen hela tiden tack vare er, min mamma, min syster, mina tjejkompisar och alla kvinnor innan oss är det starkaste och finaste jag har. Tack.

Hi. I just want to give all of the amazing girls reading this a big dose of love. I planned to write a long post about feminism to honor the international women’s day, but sometimes you just feel too tired to proclaim the obvious all the time. I know all of you girls are well aware of how mad it is that we still today, year 2017, live in a world where girls always have to speak a little louder to be heard, where girls constantly are judged by looks and objectified, where things like violence in relationships, differences in salary still exists and where a man who uses the expression “grab them by the pussy” can be put on the most powerful position. We all are in the middle of it.

Instead of that, I just want to thank you girls for being there. For fighting, supporting and inspiring every day. The sisterhood I feel every day thanks to you guys, my mum, my sister, my girlfriends and all the women before us is the most important thing I have. Thank you. 

Att jag är introvert är det verkligen ingen fråga om. Kom igen, jag är tjejen som alltid sitter ensam på lunchrasten för att jag behöver lite space, gärna låser in mig på toan då och då på fester för att samla energi (snarare än att uträtta behov) och låter bli att svara i telefon när någon jag egentligen vill prata med ringer bara för att jag inte orkar med small-talk. Som åkte hem från skolan flertalet gånger i högstadiet bara på grund av social utmattning och som har stora problem att koncentrera sig om omgivningarna erbjuder några distraktioner. Som alltid går runt med enorma headphones för att slippa prata med människor.

För någon vecka sedan fick jag en bok av Sean, “Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking”. Jag har fullkomligen slukat den, läst lika girigt som jag gjorde med Harry Potter i mellanstadiet. Quiet rätar ut så många frågetecken.

Jag har aldrig riktigt kunnat placera mig själv i facket som den “blyga, osäkra, inåtvända” personen man först föreställer sig när man hör ordet “introvert”. Hur kan jag vara så introvert när jag samtidigt inte har några problem med att tala inför folk, sällan kan låta bli att dela med mig av åsikter och diskutera dem, ofta tar ledar-rollen i grupparbeten och älskar att umgås med mina vänner?
Detta är, tro det eller ej, vanliga drag hos introverta. Det handlar inte om att vara blyg eller gapig egentligen, utan var man hämtar sin energi och känner sig mest bekväm. Visste ni att introverta har en större chans att trivas och spendera mycket tid på sociala medier och tenderar att dras till yrken som antingen kretsar kring artistiska uttryck eller teknik? *träffad*

Den passage i boken som påverkade mig mest var att ny forskning visar att andelen introverta är större än man tidigare trott- upp emot 50%. Det känns verkligen som en enorm lättnad men samtidigt gör det mig ledsen.
Jag menar, hur många gånger har jag inte känt mig som en excentriker när jag funnit mig själv sittandes på pallen i provrummet i någon överbefolkad butik eller på toalocket på någon fest med blicken i väggen bara för att hämta andan? Det är så otroligt skönt att veta att jag förmodligen inte är ensam om detta. Samtidigt gör det så ont i hjärtat att veta att upp emot hälften av alla människor antagligen känner likadant, att flera personer i skolan helst också skulle vilja ta sin lunchlåda till ett litet grupprum för att äta i tystnad men istället (medvetet eller undermedvetet) trycker undan sina introverta drag. Att många precis som jag i hela sina liv skämts över att de inte orkat lika mycket som alla andra, har känt sig otillräckliga om de inte ansträngt sig till det yttersta för att vara utåtriktade och sedan behövt gå hem och kompensera alltsammans med x antal timmar i ensamhet. Detta på grund av att samhället är anpassat efter extroverter snarare än introverta.

Statistiken säger att nästan hälften av er där ute, som sitter vid era datorskärmar och läser detta, bör kunna känna igen er åtminstone lite i vad jag berättat ovan. Kan ni inte lova mig att, om ni inte läser boken, i alla fall se Susan Canes fenomenala TED-talk? Att vara introvert eller extrovert är inget svart eller vitt, det är en skala där vi alla ligger någonstans emellan ytterligheterna. Oavsett var man ligger på skalan tror jag att det kan vara extremt nyttigt att undersöka detta, för att få en större förståelse för sig själv och andra. Är det någonting vi behöver just nu så är det mer förståelse för varandra. Klicka HÄR för at titta. Kram.

I’m an introvert, there’s no question about that.
Come on, I’m the girl who always sits alone at lunch break because I need a little space, often just lock myself in the restroom at parties to collect energy (rather than actually using the toilet) and avoid answering the phone when someone I really want to talk to calls me only because I can’t stand the small-talk. Who went home from school several times in high school just because of social exhaustion and have big problems to concentrate if the surroundings offers distractions. Who always walks around in big headphones just to not have to talk to people.

About a week ago, Sean gave me the book “Quiet: The Power of Introverts in a World That Can not Stop Talking”. I have fullkomligen devoured it, read as eagerly as I did with Harry Potter in the school. Quiet straightens out as many question marks.

I’ve never really been able to place myself in the tray as the “timid, insecure, introverted” person first imagine when you hear the word “introvert”. How can I be so introverted when I at the same time have no problems with speaking in front of a crowd, often can’t resist sharing my opinions and discuss them, often takes a leadership role in group assignments and loves to hang out with my friends?
This is, believe it or not, common characteristics of introverts. It’s not about being shy or out-going, really, but where to collect energy and feel most comfortable. Did you know that introverts have a greater chance of enjoying and spending a lot of time on social media and tend to gravitate to professions that either revolves around artistic expression or technology? *relate*

The passage in the book that influenced me most was that new research shows that the percentage of introverts is greater than we previously thought- it’s up to 50%. It really feels like a huge relief, but at the same time it makes me sad.
I mean, how many times haven’t I felt like a crazy person finding myself sitting on the stool in the changing room in a crowded shop or the toilet lid at a party staring at the wall just to catch my breath? It is so great to know that I’m probably not alone in this. At the same time, my heart hurts realizing the fact that up to half of all people probably feel the same way. That other people in the school time also would like to take their lunch boxes to a small private room to eat in silence, but instead (consciously or subconsciously) ignore their introverted personalities. That many like me all their lives have been ashamed about not talking as much as everyone else, have felt inadequate if not pushing themselves to the limit to be extroverted and then had to go home and compensate it all with x number of hours of loneliness. This is because the community is adapted for extroverts rather than introverts.

Statistics say that almost half of you out there, sitting at your computer screens reading this, are able to recognize yourselves at least a little bit in what I told you above. Could you promise me that, if you do not read the book, you devote 20 minutes to watch Susan Canes phenomenal TED talk? Being an introvert or extrovert is not black or white, it is a scale where we all lie somewhere between the extremes. No matter where you are on the scale, I think it’s extremely useful to investigate this, to get a greater understanding of yourself and others. If there’s something we need in this society its more understanding for each other. Click HERE to watch. Hugs.

Så otroligt mycket har hänt i mitt huvud sedan jag samlade mina bästa Berlinare och hade världens utflyttningsfest. Mitt liv och mina tankegångar ser verkligen annorlunda ut nu än vad de gjorde för bara ett par månader sedan. Här är några av de insikter jag fått tack vara min nya livssituation.

Sooo much has happened in my head since I gathered my favorite Berliners and had the best moving out party. My life and my thoughts are so different now than they were just a few months ago. Here are some things I’ve realized since my new life began:

– Att omge sig med människor som är väldigt olika dig själv är extremt nyttigt. Jag har ofta tytt mig till människor som mer eller mindre liknar mig (vem har inte det), för att känna mig förstådd och slippa bli ifrågasatt. Att jag nu hänger i en klass där större delen är ganska mycket äldre snubbar med helt annan bakgrund och livssituation än mig, har gett mig sjukt mycket. Dels för att bekräfta sin egen identitet och för att testa sina värderingar och tankesätt mot människor som fungerar helt olika.

– You can learn so much by surrounding yourself with people who are very different from you. I have often resorted me to people more or less like me (who does not), to feel understood and avoid being questioned. I now hangs in a class where most are pretty much the older guys with very different backgrounds and life situation than me, has given me very sick. Partly to confirm its own identity and to test their values ​​and mindset towards people who are very different.

– Att bygga relationer och ett socialt sammanhang i en ny stad är som att ta hand om ett husdjur, det kräver tid och engagemang. Det går liksom inte att vänta på att människor kommer till en, eller hoppa direkt in på bästis-nivå. Man måste bjuda in och bjuda till. Försöka tillföra något och framför allt vara närvarande. Jag menar: Har en person redan en umgängeskrets sedan tidigare krävs det en anledning för att hen ska bemöda sig att släppa in någon ny. Detta låter kanske som ett trist resonemang, men jag menar bara att det är lätt att ta relationer för givet.

– Building relationships and a new social context in a new city is like taking care of a pet, it requires time and commitment. You just can’t sit and wait for people to come to you, or jump right into the bff-level in a group. You have to try to add someting to the group, and be present. I mean: If a person already is in a social context, he or she needs a good reason to engage in building a new relationship. This may sound like a unsensitive way of reasoning, but I just mean that it’s easy to take relationships for granted.

– Att ha spetskompetens inom något, oavsett vad, är så himla bra för självförtroendet. Detta är kanske den största fördelen med att plugga.

– To have expertise in something, no matter what, is extremely good for the confidence. This is one of the best effects you get out of studying.

– Att tiden för slacktivism är över. Vi har haft en sådan slapp syn på politisk aktivism, det har liksom räckt med att likea en meme på Trump för att känna att man är en del av en motståndsrörelse, nog med varningsklockor har ringt den närmsta tiden för att vi ska inse att det är dags att mobilisera oss och inte bara klappa varandras axlar i statements i sociala medier. Faktum är att risken att dessa tweets eller inlägg inte ens når ut till någon den kan göra skillnad för, en människa av motsatt åsikt, är väldigt stor eftersom alla flöden numera anpassas efter vad vi vill se. Och det sista vi vill är ju att bli ifrågasatta.

– The time of Slacktivism has to be over. We’ve had such a lazy approach to political activism, it’s been considered enough to like a meme of Trump to feel that you are part of a resistance movement. Enough warning bells have rung the recent months for us to realize that it’s time to mobilize and not just patting each other’s shoulders in statements in social media.

– Det är okej att vara lite egoistisk i relationer. Jag har alltid haft problem med förväntningar. Många gånger har jag dragit mig tillbaka i en relation av rädsla för att göra någon besviken eller inte kunna leva upp till vad som förväntas av mig. Detta gäller alltså både i vänskap och kärlek. Ibland måste man få ge sig hän lite, våga riskera att något spricker och någon blir sårad istället för att inte ge det en chans alls. Var människa måste ta ansvar över sina egna känslor. Ibland kanske man bara ska fokusera på om det känns bra en själv i stunden, och inte hur det kan kännas i framtiden.

– It’s okay to be a little selfish in relationships. I’ve always had problems with expectations. Many times I’ve avoided relationships of fear of disappointing someone, or not living up to what’s expected of me. This applies to both friendship and love. Sometimes you have to let go a little, dare to risk that someone gets hurt instead of not giving it a chance at all. Sometimes maybe we should just focus on if it feels good in the moment, and not how it can be felt in the future.