Jag har funderat fram och tillbaka pĂ„ hur jag pĂ„ bĂ€sta sĂ€tt ska kunna berĂ€tta för er om mitt sommarlov. Jag har sĂ„ mycket intryck jag vill dela med mig av, men vill liksom inte tvinga er att lĂ€sa en hel roman heller. DĂ€rför har jag valt att dela upp det i korta stunder som pĂ„ nĂ„got vis fastnade i mig. HĂ€r, frĂ„n vĂ„r allra första semestervecka, har vi nio smĂ„ vykort frĂ„n Ăland:
I’ve been thinking about how to tell you about my summer vacation in the best way possible. I have so many impressions I want to share with you, but I don’t want to bore you with an entire novel either. Therefore, I’ve chosen to divide it in short moments that somehow stuck with me after the trip. Here’s nine moments from our very first vacation week spent on Ăland:
Semesterns första dag spenderades pÄ flygplan och flygplatser. Vi försökte slumra mot varandras axlar och i varandras knÀn i olika skeva konstellationer, men jag lyckades aldrig zona ut tillrÀckligt mycket för att somna. Satt och funderade pÄ hur de kommande veckorna skulle te sig, hur det skulle vara att bo tillsammans med Seans familj, jobbet jag lÀmnat bakom mig och vilka vÀnner vi skulle anförtro vattnandet av vÄra plantor Ät.
We spent the first day of the holiday on airplanes and airports. We tried to sleep on each other’s shoulders and in each other’s knees in different skewed constellations, but I never managed to relax enough to fall asleep. Reflected on how the coming weeks would be, how it would be to live with Sean’s family, the work I left behind me and which friends we should entrust with the watering of our plants.
Han visade mig skogen pĂ„ Ălands norra spets, dĂ€r vinden format trĂ€dstammarna till slingrande blĂ€ckfisk-armar och vrak frĂ„n bĂ„tar som gĂ„tt pĂ„ grund spolats upp pĂ„ strĂ€nderna. Samma stigar som han sprungit pĂ„ som barn och “alltid haft en pinne i handen”.
He showed me the forest on the northern tip of Ăland, where the wind has shaped the trees to winding octopus arms and wrecks from ships had flushed onto the beaches. We walked on the same paths he sprung on as a child “always had a stick in his hand”.
De första mornarna vaknade jag med en dunkande huvudvÀrk och försÀmrad syn. Som nÄgon slags baksmÀlla efter det senaste halvÄrets jobb och plugg, lÀkaren jag besökte misstÀnkte migrÀn. Tack och lov hann vÀrken försvinna innan jag hann fÄ tag pÄ vÀrktabletterna jag fick utskrivna.
The first mornings I woke up with a throbbing headache. Almost like some kind of hungoverness from the last six months of work and studies, the doctor I visited suspected migraines. Thankfully the pain disappeared before I got hold of the painkillers I got prescripted.
Det var svĂ„rt att anpassa sig efter den nya livsrytmen, inte kolla mailen varje kvart och inte se sina omgivningar som “potentiellt content”. DĂ„ humöret sjönk och det kliade i fingrarna som mest smet jag ivĂ€g pĂ„ springturer lĂ€ngs med kusten och genom det nĂ€rliggande samhĂ€llet. Stannade till och blev kompis med ett gĂ€ng kossor som spenderade sitt allra första sommarbete med att i lugn och ro avverka grĂ€set som vĂ€xte vid vattenbrynet. Jag kĂ€nde den klassiska löpar-euforin precis dĂ„ himlen öppnade sig och det började regna. NĂ€r jag kom tillbaka till gĂ„rden sprang jag rakt ut i havet istĂ€llet för in i huset eftersom jag Ă€ndĂ„ var helt genomvĂ„t. “Du blir sĂ„ himla lugn och glad varje gĂ„ng du sprungit” sa Sean senare pĂ„ kvĂ€llen.
Sometimes it was hard to adapt to the new rhythm of life, not check the mail every ten minutes and not see my surroundings as “potential content”. When the mood dropped and the restlessness stroke me the hardest, I went out running along the coast and through the nearby community. Stopped and became friends with a bunch of cows who spent their very first summer outside calmly eating the grass growing by the waterline. I felt the classic runner’s high just as the sky opened and it began to rain. When I got back to the yard I ran straight into the ocean instead of entering the house since I was completely soaked anyway.
“You always get so calm and happy after a run,” Sean said later that evening.
Vi klÀttrade pÄ raukarna och studerade fossiler frÄn utdöda djurarter i kalkstenen. PÄ vissa av dem hade svarta och lila glittrande kristaller bildats.
We climbed the rauks and studied fossils from extinct animal species in the limestone. On some of them, black and purple sparkling crystals had formed.
En eftermiddag virvlade Susanna, Lou och Ellen in pÄ gÄrden. Efter flera dagars lugnt semester-liv blev vi omtumlade av det nya tempot. Vi badade, pratade, lagade mat och morgonen dÀrpÄ försvann de ivÀg i fina klÀnningar för att gÄ pÄ det bröllop de egentligen besökt ön för att gÄ pÄ- och lÀmnade gÄrden lika tyst och lugn som innan.
One afternoon, Susanna, Lou and Ellen swirled into the yard. After several days of peaceful vacation life, we were overwhelmed by the new pace. We bathed, talked, cooked food and the morning after they disappeared in nice dresses to go to the wedding they in the first hand visited the island to attend, and left the yard as quiet and calmly as it was before.
En kvÀll hörde Seans mamma nÄgonting krafsa inne i kaminen. DÀr inne lÄg en sotig fladdermusbebis som ramlat ner frÄn boet uppe vid skorstenen pÄ taket. Jag fick akut hjÀrtkramp av att titta pÄ den förvirrade krabaten som klamrade sig fast pÄ Seans tygklÀdda hÀnder, jag hade aldrig sett nÄgot liknande.
One night, Sean’s mom heard something strange inside the stove. When Sean opened, there was a sooty baby bat that had fallen down from the roof through the chimney. I heart cramped just by looking at the cute and confused little creature clinging to Sean’s fabric covered hands. I had never seen anything like that.
Sista kvÀllen gjorde Krille oss sÀllskap. Vi pratade om livet, Ät chips och kvÀllsbadade bland alla maneter i havet (Àven dessa varelser var en helt ny bekantskap för mig, men som istÀllet för nÄgot i stil med moderskÀnslor fick mig att kÀnna en mÀrklig blandning av fascination och obehag).
Our last night, Krille made us company. We talked about life, ate chips and swam among all the jellyfish in the ocean (also these creatures were a totally new acquaintance for me, an acquaintance which made me feel a strange mixture of fascination and discomfort).
Det kĂ€ndes lite vemodigt att lĂ€mna Ăland, tio dagar efter att vi först landat. Framför allt landskapet pĂ„ ön var sĂ„ mycket hĂ€ftigare Ă€n jag förestĂ€llt mig. Alvaret, de enorma majsfĂ€lten, raukarna och fornlĂ€mningarna.
It felt a bit sad to leave Ăland ten days after our arrival. Especially the landscape on the island was so much more exciting than I could have imagined beforehand. “Alvaret”, the huge cornfields, the rauks and all the ancient remains.
