Dags att blicka tillbaka till Transsibiriska-resan en sista gång.

Time to look back at our trans-siberian adventure one last time.

Första morgonen i Kina väcktes jag av att Sean försiktigt skakade om mig, och pekade ut genom fönstret. Utanför swischade höga berg, dalar och små kinesiska landsbygdssamhällen förbi. Då och då kunde man se boskap som helt oberörda av den dundrande slingan av tågvagnar betade i dalarna mellan bergen.

The first morning in China, I was awakened by Sean gently shaking my shoulders, pointing out the window. High mountains, valleys and small Chinese villages passed by outside. From time to time one could see sheep and cows calmly ignoring the thundering train passing through.

När vi några timmar senare anlände till Pekings tågstation möttes vi av den diametralt motsatta atmosfären: totalt kaos. Vi banade väg genom havet av människor för att nå ut till gatan. Efter några svettiga diskussioner genom olika taxifönster fick vi acceptera faktumet att inte en enda chaufför skulle gå med på att skjutsa turister som oss till hotellet på taxameter.

When we arrived at Beijing’s train station a few hours later we met the opposite atmosphere: complete chaos. We paved the way through the sea of people to reach the street. After some sweaty discussions through different taxi windows, we accepted the fact that not a single driver would agree to give tourists like us a ride to the hotel on taxameter.

På hotellet bröt jag ihop totalt. Efter att ha rest genom 6 tidszoner, bott i kalla tält och sovit på skakiga tåg-britsar sade min kropp ifrån. Första dagen spenderades således i sängen med feberfrossa, bortsett från en avstickare till apoteket och till restaurangen vi åt middag på, där inte ens soppan baserad på 80% chilifrukter från sichuan kunde väcka liv i mina förkylda smaklökar.

I broke down totally as soon as we arrived to out hotel room. After traveling through 6 time zones, living in ice cold tents in Mongolia and sleeping on shaky train-beds, my body finally gave in. The first day was spent in bed with high fever, apart from a short visit to the pharmacy and to the restaurant we had dinner at, where not even the soup based on 80% chili fruit from sichuan could bring life into my sick taste buds.

Det första vi fick se av peking var alltså insidan av hotellrummet. Vi roade oss med att titta på Kinesisk TV som (trots att vi inte förstod ett skvatt) visade sig extremt underhållande med sina sjuka specialeffekter, kostymer och minspel.

In the beginning, we spent most of our time in the hotel room. We enjoyed watching Chinese TV, which (although we did not understand a thing) proved extremely entertaining with it’s crazy special effects, costumes and facial expressions.

När jag till slut klarade av att lämna hotellet, eftermiddagen dag två, var jag såhär glad. Hotellet låg i ett gammalt hutong-område i centrala Peking. Dessa områden är som ett parallellt universum där bruset från de större gatorna inte når in och solens strålar plötsligt får konturer där de silar in i dammet mellan husen. Det är lätt att gå vilse i de trånga gränderna där man får ducka under tvättlinor som ibland hänger tvärs över gatan och akta sig för knäpptysta el-mopeder som viner förbi.

When I finally managed to leave the hotel, afternoon day two, I was this happy.
The hotel was located in an old hutong area in central Beijing. These areas are like a parallel universes, where noise from the larger streets can’t reach you and the sun’s rays suddenly get contours in the dust-filled air between the houses. It’s easy to get lost in the extremely narrow streets where you get to duck under the clothesline hanging across the street and watch out for the tiny, completely quiet electric mopeds passing by.

Vi firade mitt tillfrisknande med att äta något jag saknat ända sedan jag jobbade i Peking 2011: “jianbing” – pannkakor man kan köpa för någon krona på var och varannan gata, fyllda med koriander, lök, sallad och ägg. Tydligen ska detta vara en av kinas populäraste frukostar, och det är inte svårt att förstå varför. Något som är svårare att förstå är varför de inte finns i Europa ännu.

We celebrated my recovery with eating something I had missed ever since I worked in Beijing 2011: “Jianbing” – Pancakes you can buy for some cents on each and every street, filled with coriander, onion, salad and eggs. Apparently, this is one of China’s most popular breakfasts, and it’s not hard to understand why. Something that is harder to understand though is why it’s not common in Europe yet.

Att röra sig på gatorna utanför hutong-gränderna kändes som att stå i en ström flod. Det enda sättet att inte tappa balansen eller tappa bort varandra var att glida med.

Moving on the streets outside the hutongs felt like standing in a strong streaming river. The only way to avoid losing your balance or each other was to follow the stream.

Av en slump sammanföll vårt Peking-besök med den årliga Månfesten (då fullmånen sägs vara som allra klarast). Under denna högtid får Kinas befolkning betald ledighet, vilken många väljer att spendera i Peking. Detta förklarade det överväldigande kaoset vid tågstationen och de omöjligt fulla gatorna. Istället för att trängas med hundra tusentals kineser på semester valde vi bort utflykten till kinesiska muren, klättrade upp på en höjd i en närliggande park för att se Förbjudna staden ovanifrån istället för att försöka få tag i inträdesbiljetter.

Our visit to Beijing happened to be the same week as the annual Moon Festival (when the full moon is said to be the clearest). During this festival, China’s population get paid holidays, which many choose to spend in Beijing. This explained the overwhelming chaos at the train station and the extremely crowded streets. Instead of crowding up with hundreds of thousands of Chineses people on vacation, we skipped the the trip to the Chinese Wall, and climbed up at a height in a nearby park to see the Forbidden City from above instead of trying to get entrance tickets to get inside it.

Mest höll vi oss i hutongerna- där jag personligen trivdes bäst. Vi provade märklig streetfood, besökte mindre tempel, letade upp de hippa haken för att spana på kinesiska inne-kids. Det visade sig att man med lite research kunde hitta barer, cafén och restauranger som lika gärna kunnat ligga i Kreuzberg i Berlin som i centrala Peking. Det är alltid spännande att hitta vattenhål där de jämngamla invånarna hänger, och inte bara är en fasad gjord för att underhålla turister.

Mostly we stayed in the hutongs – where I personally felt the most comfortable. We tried strange streetfood, visited small temples, looked up the some hip bars and restaurants to see some Chinese hipster kids. It turned out that with some research you could find bars, cafes and restaurants that might as well could have been located in Kreuzberg, Berlin, as in central Beijing. I always think it’s fascinating to find urban water holes where the real habitants in my own age are hanging out, and not just a facade made for entertaining tourists.

Efter fyra nätter tog vi våra väskor och reste vidare till Bankok. Det kändes märkligt att resa med flygplan efter två veckors tåg-äventyr. Det blev så tydligt att en flygresa inte är något annat än en transportsträcka från A till B, när en tågresa är en slags upplevelse i sig och en mjukare övergång från en kultur till en annan.

Detta var mitt sista inlägg i följetången om vår transsibiriska resa. Hoppas att ni gillat den! Har ni frågor och funderingar är det bara att säga iväg en kommentar. Slutligen vill jag VARMT rekommendera alla med någon slags nyfikenhet på världen att resa med transsibiriska järnvägen, bristen på solbränna och paraplydrinkar vägs upp hundra falt av unika upplevelser och livslärdomar. Jag är så glad att jag gjorde detta.

After four nights, we said goodbye t Beijing and went on to Bankok. It felt strange to travel by airplane after two weeks of train adventures. It became so clear to me that a flight is nothing but a transport from A to B, when a train journey is an experience in itself and a softer transition from one culture to another.

This was my last post in the series about our trans-Siberian trip. Hope you liked it! If you have any questions, just leave a comment and I’ll answer it as good as I can. Lastly, I would HIGHLY recommend anyone with some kind of curiosity on the world to travel with the Trans-Siberian railways, the lack of tan and pina coladas was more than compensated by unique experiences and life lessons. I am so glad I did this.

Read my other posts about the transsiberian trip here:
PT 1- MOSCOW
PT 2- LIFE ON THE TRAIN
PT 3- LAKE BAIKAL
PT 4- MONGOLIA

Ah, här är några bilder på blå-huvvet, tagna på väg ut för att uträtta några ärenden tidigare idag. Den uppmärksamme kanske redan noterat jackan som skymtar också? Till slut hittade jag en skinnkappa av en slump på röda korset i Stockholm. Visar er hela outfiten så fort jag hunnit redigera bilderna lite. Tusen pussar.

Ta-da! Here’s New Blue Ebba on her way out to run some errands earlier today. You might already have noticed the jacket I’m wearing- I finally found a nice leather coat waiting for me in a 2hand store in Stockholm. I’ll show you the entire outfit as soon as I’ve edited the pictures a bit. A thousand kisses.

Hej kompisar! Hej ny vecka!

Hei friends! Hei new week!

Veckans tanke: Med det nya året kom identitetskrisen som ett brev på posten. Behöver förändring! Har varit besatt av att hitta en ny frisyr det senaste dygnet, har varit inne på allt från att göra en Britney-rakning till att inte göra något alls, haha, men just nu känns riktigt mörk page som ett bra alternativ.

The thought of the week: The New Year came with a serious identity crisis. I need change! I’ve been obsessed with finding a new hairstyle few days, and have considered everything from making a Britney shave to not doing anything at all, haha. At the moment, a really dark page feels like a good alternative.

Veckans spontana: Denna lilla kris resulterade i att jag slängde i en blå hårfärg i håret när jag duschade efter gymmet alldeles nyss. Ojdå. Visar er ordentligt senare i veckan men såhär ser jag ut exakt nu (av någon anledning ser det lila ut på bilden men i verkligheten är det blått, yeye).

The week’s most spontaneous: This little crisis resulted in me putting a blue hair dye in my hair when I showered after the gym just recently. Oops. I’ll show you better pics later this week but here’s a peek of how I look right in this moment. (For some reason it looks purple in the picture, but I would say that it’s more blue IRL. Yeye.)

Veckas läsning: “Just nu är jag här” av Isabelle Ståhl. Någon som läst?

Book of the week: “Just nu är jag här” by Isabelle Ståhl, unfortunately it’s only available in Swedish. Next time I’ll read something more international, haha. 

Veckans Inspo: En bieffekt av identitetskrisen är att jag pinterestar som en GA-LEN människa. Det senaste som fångat mitt intresse är dessa bilder:

The Inspo of the week: Another side effect of my identity crisis is that I pinterest like a CRA-ZY person. The last photos that caught my interest are these:

Veckans inlägg: Tänkte berätta om vistelsen i Kina (sista delen på min lilla transsibiriska-följetång), visa en outfit featuring mitt nya hår och leverera ett av de lite matigare inläggen jag skrev om igår, på temat “body image”. (TACK för era fantastiska kommentarer och meddelanden angående det, jag har läst och tagit till mig varenda ord. Det gör mig så motiverad!)

The week’s post: I’ll tell you about our stay in China (the last part of my little transibirian recap), show you an outfit featuring my new hair and delivering one of the posts I wrote about yesterday, on the theme of “body image”. (Thank you for your messages and comments regarding that post btw, your input makes me SO motivated!!)

Okej, här kommer ett rätt genomskinligt inlägg om mitt jobb som influencer. Hoppas ni är okej med att få komma in lite bakom kulisserna igen, för jag skulle kunna behöva input från bloggläsarproffs som er.

Över jullovet har jag haft tid att fundera över jobb-året 2017. De mest positiva förändringarna har varit:
– Bättre kontakt med er! (Sedan jag började göra mina weekly updates förra våren känns det som att vi har haft en öppnare dialog med varandra. Att våga publicera spontana mobil-bilder och ofärdiga resonemang höjde snarare kvalitén på vår relation än tvärtom!)
– Proffsigare förhållningssätt till kunder och uppdrag (jag känner att jag blir betrodd med fler och fler uppdrag, vilket ger mig massor av motivation att fortsätta producera bra material).
– Fastare arbetstider.
– Att ha Sean som min högra hand och kreativa bollplank.

Det som naggat mitt självförtroende har varit min statistik, som för första gången inte gått uppåt, och känslan av att sakna ett konkret mål och mening med mina plattformar. Jag tror detta grundar sig i min obeslutsamhet- för spretig stil för att driva modeblogg, för fotointresserad för att fokusera helt på texterna, för babblig och personlig för att driva en clean och redaktionell blogg. I grund och botten är mitt mål med det jag gör inget annat än att inspirera, väcka nya tankar och utvecklas tillsammans med er- det finns inget mer tillfredställande än att känna att jag producerat entent som ni kommer kunna bära med er ett tag, vare sig det är en nytänkande outfit eller en aktuell diskussion. Därför vill jag ändå helt enkelt leverera fler välskrivna, planerade inlägg någon gång i veckan (utan att tappa mina outfits och spontana weekly updates såklart). Jag tror att det skulle få mig att känna att jag har ett större “mission” med bloggen, att ge mer tillbaka till er. Hur låter det?

Nu skulle jag vilja ha lite förslag på vad dessa inlägg skulle kunna handla om!
Ämnen jag fått föreslagna har till exempel varit: Kroppsideal (“Hur ser du på kroppsideal och fysiska/mentala förväntningar inom modellbranschen nu jämfört med när du började? Vad har förändrats med tiden och hur resonerar du som äldre och klokare?”) fest/alkohol (“hur förhåller du dig till tobak och alkohol, ärligt? Berlin är ju en hardcore party-stad, och alla norrlänningar snusar väl? Kan du inte skriva ett inlägg om det?”) och förhållande-tips (“vad bråkar du och Sean mest om? Hur definierar du ett bra förhållande och vilka tips har du för att bibehålla ett?”).

Vilka inlägg gillar ni mest? Resor, relationer, tips? Vad vill NI läsa mer om? Har ni några andra kloka tankar och önskemål kring mina kanaler? Tack bubbies <3

Okay, here’s a pretty honest and straightforward post about my job as an influencer. Hope you’re okay with coming in behind the scenes again, because I need input from blogreader-experts like you.
Over Christmas, I’ve had time to think about hy progress in work 2017. The most positive changes have been:
– Better contact with you guys! (Since I started doing my “weekly update” posts last spring, it feels like we have had a more open dialogue with each other. Daring to publish shitty iPhone images and spontaneous thoughts actually increased the quality of our relationship!)
– A more professional approach to business relationship and work assignments (I get trusted with more and more assignments, which is giving me lots of motivation to continue producing good material).
– A beter balance of working hours and free time.
– Having Sean as my right hand and creative advisor.

BUT, what neglected my self-esteem has been my statistics, which for the first time haven’t been pointing up, and the feeling of missing a concrete goal and meaning with my platforms. I think this feelings are based on my indecisiveness – my style its too schitzo to run a fashion blog, I’m too photography-interested to focus entirely on the texts, too personal to run a clean and editorial blog. But after all, my one big goal with what I do is to inspire, awaken new thoughts and develop together with you – there’s nothing more satisfying than feeling when I’ve produced content that you will be able to carry with you for a while. Therefore, I want to simply deliver more well-written, thought through posts once a week or so (without losing my outfit posts and spontaneous weekly updates of course). I think that would make me feel like I have a bigger meaning with the blog, if I could give more back to you. How does that sound?

Now I’d like some suggestions on what these posts could be about!
Topics you guys have suggested the past weeks as been: Body ideals (“How do you look at body ideals and physical/mental expectations in the model industry now compared to when you started? What has changed over time and how do you handle it now when you’re older and wiser?”), Party/Alcohol (“How do you handle tobacco and alcohol, honestly? Berlin is a hardcore party city, and everyone from the north of Sweden uses snus, right? Can you make a post about that?”) and relationship-tips (“What do you and Sean fight most about? How do you define a good relationship and what tips do you have to maintain one?”).

– What posts do YOU like most? Travel diaries, Relationships, Recipes? What does YOU want to read more about? Do you have any other wise thoughts and wishes regarding my channels? Thank you bubbies <3

Såhär såg jag ut när jag vågade mig ut i 2018 för första gången för att knäppa några bilder för märket Hailys- fortfarande med nyårsfestens glitter i håret, haha. En overload av klar-rött i protest mot det gråa januarivädret.
Hur är det med er annars? Jag sitter ensam på kontoret idag, med en febrig bf nerbäddad i sovrummet i lägenhetens andra ände. Har i ärlighetens namn fått en rätt seg start på 2018, men sakta sakta börjar saker och ting falla på plats igen. Fet kram.

So, this is how I looked when I stuck my nose out in 2018 for the first time to snap some pictures for the brand Hailys- still with glitter from the nye party in my hair,haha. Went for a bright red overload as a protest against the gray January weather.
How are you guys? I’m sitting alone in the office today, poor Sean never made it out of bed since he’s sick. Slowly things begin to fall back into place after the long break and all the celebrations. Big hugs.