Shoes- Fila-Sarenza, jacket- Brixtol, pants and top- Monki

Jag hade inte med mig kameran till Berlin förra veckan, så när vi skulle plåta denna outfit fick vi använda oss av mobilkameran. Långt ifrån bra kvalitet, men på något sätt lite mindre konstlat och mer genuint kanske, jag vet inte.

Just nu befinner jag mig hemma, mitt i flyttkaoset och sorterar mina ägodelar. Alltid när jag sorterar (vilket sker….. alldeles för sällan) delar jag upp sakerna i tre högar; behålla, slänga och ge bort. Även om jag är en hoarder av rang så kan även jag inse att många saker jag samlar på mig skulle göra mer nytta hemma hos någon annan, eller inte göra någon nytta alls. Haha. Att göra sig av med saker är en sådan befriande känsla. Ska runda av dagen med lite kompishäng här hemma, längtar redan. Puss.

I didn’t have my camera with me to Berlin last week, so when we were shooting this outfit we had to use the iphone camera. Far from good quality, but somehow a little less artificial and more genuine perhaps, I do not know.

Right now I’m at home, in the middle of moving chaos, cleaning out my belongings. Whenever I clean out (which happens ….. far too rarely) I divide things into three piles; things to keep, throw away and give away. Although I’m a real hoarder, even I can see that many things I’ve collected would do more good in someone else’s home, or doesn’t do any good at all. Haha. Getting rid of stuff is just such a release. Tonigh I’m ending the day with having some friendsover, I’m already looking forward to it. Kisses.

Hej bejbs! Här kommer en rykande färsk vecko-uppdatering direkt från skolmatsalen. Bon apetit!

Hey babes! Here’s a smoking hot weekly update directly from the school canteen. Bon Apetit!

Veckans huvudbry: Nästa tisdag börjar min praktik. Är så rädd för att jobba 09-18 på kontor. Så rädd för att jag inte ska orka med något annat än att bolla praktik-jobbet och “influencer”-jobbet, och att jag kommer låta det tära på både kärleksrelation och kompisrelationer. Vet ju att människor överallt jobbar heltid varje dag (vilket är helt otroligt), men är rädd att jag inte kommer vara en av dem som klarar av det.

The week’s worries: My internship starts next tuesday. I’m so afraid to work 09-18 an an office. So afraid that I won’t have energy for anything than juggling the internship and my “influencer” -job, and I will let that fact drain on both my love relationship and friendships. I know that people everywhere are working full time every day (which is incredible), but I’m afraid that I won’t be able to do that.

Veckans underhållning: I ett försök att muntra upp mig själv började jag titta på serien Please Like Me på Netflix i lördags. Asrolig dialog, underbara karaktärer, intressant take på psykisk ohälsa. Tänker låta det stå på medan jag flyttstädar och packar i veckan.

The week’s entertainment: As an effort to cheer myself up, I started watching the series Please Like Me on Netflix last Saturday. Suuper funny dialogue, wonderful characters, and an interesting take on mental illness.

Veckans gråtiga: Detta. Den värsta känslan efter attacken var rädslan för hur den skulle komma att påverka oss att bli mer fientliga mot våra medmänniskor, obehaget inför valet 2018’s utfall. Men så tapetseras hela www med solidaritet istället, så otroligt hjärtvärmande. Visst nämnde jag förut att “människor som gör saker tillsammans i grupp” är en soft spot för mig? Gissa vem som lipade till bilderna av kärleksmenifestationen i Stockholm.

The week’s tears: This. The worst feeling after the attack was the fear of how it would affect us to become more suspicious towards the people around us, the bad feeling for the election in 2018’s results. But heartwarming gestures of solidarity spread all over the world wide web instead. I mentioned before that “people doing things together in group” is a soft spot for me, right? Guess who cried to the images of the love manifestation in Stockholm this morning.

Beskriv helgen: Fotade ingenting i helgen, men här är två print screens från en kompis insta-story från lördagens häng. Har varit tvära kast mellan högt och lågt, ensam i lägenheten, långa skypesamtal med de närmsta, tyngd över bröstet, men också: sol, dans, vänner och så himla mycket kärlek. Ang bilden: visste ni att jag har extremt liten mun? Får inte plats med någonting, till exempel är det omöjligt att få in en matsked på högkant eller ett ägg. Nu vet ni.

Describe the weekend: I didn’t take any photos, but here’s two print screens from a friend’s insta-story from our Saturday evening. It has really been both high and low, being alone in the flat, long skype calls with my closest ones, worries, but also: sun, dancing, friends, and so much love. About the photo: did you know that I have an extremely small mouth? Can’t fit almost anything, for example, it’s impossible to fit a tablespoon on edge or an egg. Now you know.

Veckans pepp: Era helt fantastiska kommentarer. Till exempel fick denna kommentar till inlägget “DEALING WITH BEING A VERY TALL GIRL” mitt hjärta att slå ett extra slag: (älskar att dialogerna i kommenarsfältet fortsätter i gamla inlägg)

The week’s most encouraging:  Your amazing comments. For example this one about the post “DEALING WITH BEING A VERY TALL GIRL”:

Hi Ebba, I’m a bit late to the party, but I’m just now catching up on all your posts after returning from 10 weeks of backpacking through Chile and Argentina. I’m 185cm tall myself and can relate to your post 1000%! Especially the part about wanting to be the cute little girl once in a while and at the same time absolutely recognising I’m being influenced by gender stereotypes (same with wanting a boyfriend who’s taller than me). A colleague I met a few months ago told me how she used to feel the same and now she’s happier than ever with her boyfriend who’s about 10cm shorter than her! So you and that girl are encouraging me not to push short guys away. Thank you so much for that post (and all the others of course)

Planer för veckan:
Måndag: Skola! Skriva klart min allra sista hemtenta innan praktiken.
Tisdag: Bjuda över bästa gbg-vännerna på hejdå-bärs hemma hos mig.
Onsdag och torsdag: Flyttpack och flyttstäd, varvat med jobb/möte.
Fredag: FLYTTDAGEN! Spenderar större delen av dagen i loungen i CPH (bokar ibland flyg med lång mellanlandning bara för att jag gillar att jobba i flygplats-atmosfären).
Lördag och söndag: Vill att helgen ska vara ett enda långt maraton av att pussa på Sean och måla påskägg.

Plans for the week:
Monday: School! Finish my very last home exam before the internship.
Tuesday: Invite my gothenburg friends over for some goodbye-drinks at my place.
Wednesday and Thursday: Packing and cleaning, and some work/meetings.
Friday: Moving day! I’ll spend most of the day in the lounge at the CPH airport (sometimes I book flights with a long stopover just because I like to work in the airport-atmosphere).
Saturday and Sunday: I want the weekend to be one long marathon of kissing Sean and painting Easter eggs.

Livet går vidare, idag är det söndag och jag ligger i sängen med laptopen på magen, slöjobbar och lyssnar när Sean steker pannkakor på facetime. Sinnet känns ganska mycket lättare idag.

Här är mina nyaste skor (känner ni igen dem?). Har nog aldrig fått så många kommentarer om något jag burit på fötterna förut. Disruptors är ju tydligen grejen. (beställde härifrån)

Life goes on, it’s Sunday today and I’m lying in bed with a laptop on my stomach, working while listening to Sean frying pancakes on facetime. I feel much more light hearted today.

Anyway, here are my newest shoes (remember I wrote about them before?). I’ve never received so many comments on something I’m wearing on my feet before. Apparently Disruptors is the thing. (I ordered them here)

Klockan tre igår befann jag mig på en myllrande gata i ett vårsoligt Göteborg med telefonen mot örat. Mamma och Fanny i andra änden av linjen, i andra änden av landet. Mamma sade att något hänt i Stockholm och att hon var tvungen att lägga på, så vi avslutade samtalet och den vårsoliga eftermiddagen fortgick.

När vi satt i parken och uppdaterade nyhetssiterna om och om igen, när jag diskuterade dådet med Sean över skype och när jag chattade med rädda och instängda vänner på facebook kändes nästan ingenting. Inte ens lättnad när anhörig efter anhörig markerades som säker på facebook. Det tog 24 timmar för bedövningen att släppa.
Jag känner mig väldigt skakad idag. Nu har båda länderna jag har mina hem, vänner och familj i drabbats av attentat inom bara ett halvårs tid. Riktningen världen tar blir så äckligt nära och det finns ingen nödbroms att trampa på och inget varmt täcke att dra över huvudet.

I hela mitt liv har jag varit totalt skyddad från allvarlig sjukdom i familjen, nära personer som gått bort och attentat. Det har aldrig varit något som hört hemma i mitt mitt huvud, inget som angått mig. Plötsligt har alla tre drabbat mig samtidigt och nu står jag mitt i livet och svajar. Jag kan inte formulera mina tankar och känslor kring allt som hänt på ett rimligt sätt just nu, ännu mindre få ner dem i text, därför ska jag fatta mig kort: jag hoppas innerligt att ni mår bra. Snälla låt inte detta få er att misstänkliggöra andra människor. Ta hand om varandra. Puss.

At three o’clock yesterday, I found myself on a bustling street in a sunny Gothenburg with my phone by my ear. Mom and Fanny at the other end of the line, at the other end of the country. Suddenly Mom said something happened in Stockholm and that she had to hang up, so we ended the call and the sunny spring afternoon continued.

As we sat in the park and updated news feeds in our phones again and again, as I discussed the attack with Sean over skype and when I chatted with scared and locked in friends on Facebook I felt almost nothing. Not even relief when person after person was marked as safe on Facebook. It took 24 hours for the anesthesia to release.
I feel very shaken today. Now both the countries I have my home, friends and family has been the target for attacks in less than half a year. The direction the world is taking is really impossible to avoid.

In my entire life I have been totally protected from serious diseases in the family, close people who passed away and threats/conflicts. It has never been something that concerned me. Suddenly, all three has happened to me at the same time and now I’m standing in the middle of it all, swaying. I can’t formulate my thoughts and feelings about everything that happened in a reasonable way right now, much less get them down in the text, so I’ll be brief: Please don’t let this make you suspicious and afraid, take care of each other. We are all in this together ♡

Thinking about my loved ones today.

Tänker även på alla som lidit av liknande dåd, inte bara de otroligt medialt uppmärksammade händelserna i västvärlden den senaste tiden. Överallt. Att det här ger oss en påminnelse om hur viktigt det är att öppna upp och släppa in drabbade, inte gräva djupa vallgravar mellan oss och andra människor i en värld där medmänsklighet blivit viktigare än någonsin.

I also think of everyone who have suffered from other conflicts and attacks, not just the events in the West recently (which has gotten disproportionately much attention in media). Everywhere. This gives us a reminder of how important it is to open up and let other sufferers in, and not to dig deep moats between us and other people in a world where humanity has become more important than ever.

Ett skepp kommer landat med frågesvar! (Har fått så många fina och engagerade kommentarer på sistone, tycker det är så himla kul! Vill bara kramas med er alla!)

Whoop! Here’s another bunch of answers/questions! (I’ve got so many nice and dedicated comments lately, and that makes me so happy. I just want to hug all of you!)

Kommentar 1: Hej Ebba! Har en mycket viktig fråga som jag hoppas du kan svara på. Jag var på ett hipsterfik i Stockholm för ett tag sen och ville dricka Club Mate, men när jag beställde i kassan så rättade killen mitt uttal. Jag sa det aningen engelskt, tänk klabb mejt, medan han sa det med långt a, klubb maaate. Hur uttalas det?! Vill ju inte riskera att förolämpa ännu en hipsterkille :))) Kram!

Kommentar 2: Hejhej! Det uttalas in fact klubb maatee. Nu ska inga mer hipsterkillar förolämpas!

Haha underbar fråga. Blev så förvånad när jag såg Mate på var och varannan matbutik när jag flyttade till götet. Jag säger varken mejt eller maatee, utan har nog mer ett “tyskt” uttal, tänk typ “matte” fast med längre, och mer betoning på a:et. Kanske lite som hipsterduden. Fasiken vad svårt det är att beskriva uttal i skrift, haha.

Comment 1: Hey Ebba! I have a very important question that I hope you can answer. I was on a hipster café in Stockholm a while ago and wanted to drink Club Mate, but when I ordered at the counter, the guy corrected my pronunciation. I said it somewhat English, think “Klabb Mejt”, but he said it with a long, club maaate. How is it pronounced?! Do not want to risk offending another hipster dude :))) Hugs!

Comment 2: Hey! It’s actually pronounced club maatee. Now no more hipster dudes has to be insulted!

Haha I love this question. I was so surprised when I saw that they sell Mate in almost every grocery store nowadays when I moved to Gothenburg. I say neither Mejt or maatee, probably more of a “German” pronunciation, maybe like the hipster dude. It’s so hard to describe pronunciation in writing, haha.

Hej. Tack för en inspirerande blogg! Kan snart knappt räkna på fingrarna hur många år jag följt dig hehe, känns som vi växt upp tillsammans. Och aldrig har jag kommenterat heller! Meeeeeen tycker det är så spännande det här med din relation och Gbg/Berlin och hur allt funkar så undrar bara hur det kommer sig att du flyttar tillbaka till Berlin nu. Hur gör du med skolan då? Pluggar distans? Varför måste Sean bo i Berlin? Är han från Sverige? Är det Berlin du ser dig själv bo i när du tänker på framtiden?

Alltså! Vad fint! Det känns ju verkligen som att jag växt upp med er också!
Förstår verkligen att allt flyttande hit och dit blir förvirrande! Jag ska ha 3 månaders praktik på en pr-agentur i Berlin från mitten av april till mitten av juni, det var därför jag bestämde mig för att åka till Berlin nu ursprungligen. Jag har väl inte riktigt sett det som en flytt riktigt förrän nu, när jag känt mig så kär och glad där att risken att jag stannar kvar även efter praktiken är vääldigt överhängande. I så fall kommer jag ta studieuppehåll i min nuvarande utbildning och plugga något intressant på distans i höst. Vi har ju aldrig bott tillsammans på riktigt innan, så det hänger ju såklart på att allt funkar. Just nu känns det väldigt lovande.
Yes, Sean är svensk och uppvuxen i Stockholm. Anledningen till att vi hamnar i Berlin är dels för att jag gillar Berlin mer än vad han gillar Göteborg, och att jag liksom har massor med jobb och vänner i Berlin redan, medan han skulle få problem med sin musik-karriär i Götet. Dessutom äger han en lägenhet i Berlin, när jag hyr i andrahand, så jag har helt enkelt bättre förutsättningar för att flytta. Jag vet inte var jag ser mig själv långt i framtiden, tänker att Berlin nog är roligast att bo i som ung vuxen och kanske inget ställe man verkligen vill slå rot eller skaffa kids på. Men jag vet inte. Det finns inget ställe jag känner mer för just nu i alla fall.

Hi! Thank you for an inspiring blog! I can barely count on my fingers how many years I’ve followed you hehe, I feel like we’ve grown up together. And I have never commented either! Buuuut I think it’s so exciting this with your relationship and Gothenburg/Berlin and how everything works, I just wonder why you move back to Berlin now. What will happen with your school? Will you study on distance? Why does Sean have to live in Berlin? Is he from Sweden? Do you see yourself staying in Berlin when you think of the future?

Wow, thank you! It really feels like I have grewn up with you, too!
I really understand that all my moving back and forth is confusing! I’m going to have a 3-month internship at a PR agency in Berlin from mid-April to mid-June, that was why I decided to go to Berlin again originally. I haven’t really seen it as a real “move” until recently, since I’ve been feeling so in love and happy there that the risk that I’ll stay even after the internship is veeery big. In that case, I’ll take a study break in my current education and study something interesting on distance in the autumn. But Sean and I haven’t really lived together for real before, so of course it all depends on that everything works out fine. Right now that feels very likely.
Yes, Sean is Swedish and raised in Stockholm. The reason we’ll live in Berlin is partly because I like Berlin more than he likes Gothenburg, and I already have lots of work and friends in Berlin, while he would have problems with continuing his music career in Gothenburg. In addition, he owns an apartment in Berlin, and I am renting mine second hand, so I simply have better opportunities to move than he does. I don’t know where I see myself far in the future, Berlin is probably most fun to live in as a young adult and perhaps no place you really want to settle down or get kids at. But I don’t know. There’s no place I like more for the moment, anyway.

Does it feel a bit odd not to belong to vegan/vegetarian community anymore? I was omnivore for 12 years, then lacto-ovo vegetarian for 10 years, and now I’m pescetarian. I still eat mostly veggies but I do eat fish couple times a month. I noticed it’s a pretty touchy subject because ”real” vegetarians/vegans often frown upon any eating behavior that differs from theirs. On the other hand, meat-eaters often have totally different mindset and different morals than I, so I find it hard to relate to anyone lately.

Yes, I really relate to this! I feel exactly the same way. In heart I still feel like a vegan (I know some of you might find that provocative), and I have absolutely no valid arguments at all for eating meat or fish even though I sometimes do. But I’m not allowed to be a part of that community anymore, just as you said. Don’t really know what to do about that though, I guess I just have to get used to it or go back to vegan.