Dessa två dilemman har surrat som två små irriterande flugor i mitt huvud på sistone:

These two dilemmas have been buzzing around in my head like annoying little flies lately:

Vilken konst ska vi hänga på väggen hemma? Jag har börjat scanna nätet och gallerier jag fått möjlighet att gå på bara för att få en känsla av vad som känns rätt för just mig. De tre personer jag fastnat för är Roger Metto, David Hockney och min fina vän Josefins neonkonst. Med andra ord; jag kan tänka mig allt ifrån en färgmättad oljemålning till ett neon-installation på väggen. Nu har man ju inte budget att investera i dyr konst att hänga på väggarna, men jag tror ändå det är bra att i research-syfte kolla runt på webben för att se vilka verk man känner något för och inte. Några tips eller rekommendationer för inspiration eller potentiella köp?

What art should we hang on our walls? I’ve started search the web and galleries I’ve had the opportunity to visit just to get a sense of what feels right for me. The three artists I’ve felt the most for so far are Roger Metto, David Hockney and my fine friend Josefins neon art. In other words; I can imagine everything from a vivid oil painting to a neon installation. Though we don’t have the budget to invest in that expensive art to hang on the walls, I think it’s good to research online to see what works you feel something for and not. Do you have any tips for inspiring artists or places to buy nice (not extremely expensive) art?

Ska jag bara göra slag i saken och färga håret mörkt? Jag trivs jättebra i blont men det krävs både tid och pengar att hålla det ljust. Jag är sugen på ett mörkt, glansigt svall som inte kräver så mycket fix hela tiden, som ger en fin kontrast till mitt bleka fejs. Suktar efter den fräscha “osminkade” looken med rosiga kinder och mörkt tjockt hår. Problemet är ju att det kommer bli svårt att bli blond igen om jag verkligen bestämmer mig för att bli mörkhårig nu. Vad tycker ni?

Should I just do it, color my hair dark? I really enjoy being blonde but it takes so much time and money to keep it bright. I’m craving a dark glossy hair that doesn’t require so much styling all the time, and which gives a nice contrast to my pale face. I’m craving the fresh “no makeup” look with pink cheeks and dark thick hair. The problem is that it’ll be hard to become blond again if I really decide to get dark hair now. What do you think?

Okej, nu är det dags för mig att visa några bilder från lägenheten. Vi börjar med kontoret tänkte jag.
Anledningen till att det tagit så lång tid för mig att ta dessa bilder är att jag hela tiden väntat på att allt ska bli klart, att det ska vara städat och soligt ute så att ljuset kan strila in genom fönstren. Men för det mesta är det ju inte helt städat, soligt och verkligen inte färdig-inrett (kommer det någonsin bli det?), så varför bemöda sig med att vänta på “rätt tillfälle”? Det är väl i ärlighetens namn roligare för er att se hur det ser ut allt som oftast, med härvor av sladdar på golven och böckerna på sned i bokhyllan? Dåså:

Okay, now it’s time for me to show some pictures from the apartment. Let’s start with the office.
The reason that it took so long for me to take these pictures is that I’m always waiting for everything to be perfect, that everything should be perfectly clean and it’s sunny outside so that the light can shine through the windows. But most of the time it’s not cleaned, sunny and definitely not finished furniture wise (will it ever be?), so why wait to for a “perfect timing”? In the name of honesty, it’s more interesting for you to see what it usually looks like, with wires all over the floor and books in a mess in the bookshelf? Well then:

Hej och välkomna till mitt kreativa krypin! Här sitter jag dag ut och dag in, biter på pennor, fäster mina röriga anteckningar på armeringsjärnet med magneter, sörplar skållhett kaffe och sneglar på Sean som sitter intill och pysslar med sitt eget jobb (bokföring och musikproduktion). Förutom oss två sitter Erik och jobbar med Grafisk Design tillsammans med hunden Helen på vårt kontor.

Hello and welcome to my creative space! Here’s where I everyday, biting on pencils, attaching my messy notes to the reinforcement iron with magnets, sipping on hot coffee and glancing at Sean, sitting next to me with his own work (bookkeeping and music production). In addition to us, the graphic designer Erik and works his dog Helen sits in our office.

Detta är synen man möts av när man kommer hem till oss (vi har nämligen inte ordnat någon dörr till kontoret). Så mysig arbetsplats.

This is the sight you first get when you come to our home (we haven’t arranged a door to the office). Such a cozy place to work.

Alltså det är ju LÅNGT ifrån klart men jag vill visa er ändå. Så kan jag göra en ny tour när allt är färdigt.
Till exempel har Sean alla sina musik-maskiner i kontoret nu, eftersom han inte är klar med studion han håller på att bygga i rummet intill. När de ryker kommer vi ha bra mycket mer space (och kanske ta in en till person i vårt lilla kontor).

As I told you, it’s FAR from done but I want to show you anyway. Then I can do a new tour when everything is done.
For example, Sean has all his music machines in the office right now, because he’s not ready with the studio he is building in the room next door. When they’re gone, we’ll have a lot more space (and maybe take in another person in our little office).

Jag brukar beställa buketter från bloomon då och då, de håller fett länge och med tanke på hur otroligt fina de är tycker jag att priset är helt okej. Det känns så lyxigt med fina buketter hemma. Postern sattes upp lite spontant ovanför den gamla vintage-fåtöljen efter Seans label night.

I usually order bouquets from bloomon every now and then, they stay happi for a long time and given how incredibly pretty they are, I think the price is quite alright. It feels so luxurious to have nice bouquets at home. The poster was put up slightly spontaneously above the old vintage armchair after Sean’s label night last week.

Min favorit-grej i hela kontoret är detta bord som är handgjort av de fantastiska möbel-makarna på Johanenlies. Jag är så himla glad för det! Så stor skillnad mot de billigaste bockhornsbenen och spånskivorna från Ikea som jag jobbat vid de senaste åren. Armeringsjärnet ska förresten också upp på väggen så fort Seans musikgrejer har flyttats till studion, just nu får det stå lutat mot väggen.

My favorite thing in the whole office is this table handmade by the fantastic furniture makers at Johanenlies. I’m so happy for it! Such a big difference from the cheapest desks from Ikea that I’ve been working on the recent years. By the way, we’ll put up the rebar board on the wall as soon as Sean’s music stuff have been moved to the studio, right now it has to stand leaning against the wall.

Så, det var det! Jag återkommer med bilder från lägenheten om några dagar!

That’s it! I’ll get back to you with pics from our living room within some days!

Tjo! Ett skepp kommer lastat med veckans weekly update (bättre sent än aldrig)!

Here’s this week’s weekly update! Better late than never!

Veckans bästa: Att en trött och varm person blev avsläppt av turnébussen och kröp ner hos mig 04 inatt.

Best thing of the week: That a tired but warm person came home to our bed last night.

Veckans planer: Har SÅ mycket att hålla i huvudet! Imorgon åker jag till Gbg för en plåtning och ska försöka ge så många kompisar jag bara hinner en puss innan jag åker tillbaka till Berlin dagen därpå. På torsdag kommer Mamma och pappa hit med husbilen, och på Söndag åker Sean och jag på vårt Transmongoliska äventyr. En blandning av jobb, packning och familj.

My plans for the week: I have SO much to think about! Tomorrow I’m going to Gothenburg to work but will also try to catch up with as many friends as possible before I’m off to Berlin again, on Thursday my Mum and Dad will arrive to Berlin and on Sunday Sean and I are off to Moscow to start our Trans-Mongolian adventure.

Veckans lyckopiller: Att skypa med personer man tycker om. Det fullkomligen räddade mig förra veckan. Att höra Seans galna historier från giget i Slovenien, prata om allt från livsförändringar till schamaner och bajs med tre bästisar som strösslats ut i Sverige, och att få ta igen flera veckors radiotystnad med Sara. Teknologi alltså.

What made me happy this week: Video chatting with people I love. It completely saved me last week. To hear Sean’s crazy stories from the gig in Slovenia, talk about everything from life changes to schamans and poop with three bffs who are sprinkled out in different cities in Sweden, and to catch up with Sara. Sometimes I just love technology.

Veckans igenkänning: ovanstående ^. Amen.

The recognition of the week: The pictures above. Amen.

Förra veckan:
Fotade extremt lite, mest för att jag spenderade större delen av min tid med jobb. Detta är i alla fall vad som fastnade i kamerarullen:

Last week:
I shot very few pics since I spent most of my time with work, but here’s the few photos I happened to snap:

En gosig torsdagsmiddag hemma hos Tilda. Vi lekte med fidget spinners och snackade om språk (att höra mina tjejkompisarts tyska pojkvänner snacka svenska är en outtömlig källa till humor)

A cozy Thursday dinner at Tilda’s. We played with fidget spinners and talked about languages (to hear my girlfriend’s German boyfriends speak Swedish is an infinite source of humor)

Ett vernissage på König Galleri i fredags. Trots att jag tyckte det var obehagligt mycket människor, och att konsten föreställde alldeles för mycket snubbar blev det ett väldigt mysigt häng när mitt favorit-tjej-kollektiv dök upp.

A vernissage at König Gallery on Friday. Even though I thought it was too much people there and that the art represented too many dudes, it was a very nice evening thanks to my favorite girl collective who showed up after a while.

Tilda fyllde år i lördags så vi inledde dagen med 754653 plättar, paket och mimosas. Sedan gick vi på en yard sale några kompisar anordnade innan kvällen avrundades med chirre och dart på en bar.

Tilda turned 22 last Saturday so we started the day with 754653 pancakes (“plättar”), gifts and mimosas. Then we went to a yard sale a friend arranged before the evening ended with snacks and dart-games at a bar.

Veckans inlägg: Satsar på att visa er lite BTS-bilder från plåtningen i GBG, lite inspo, bilder från kontoret och så en liten hejdå-look innan vi flyger till Ryssland för att påbörja vår resa.

Posts of the week: I’ll try to show you some BTS pictures from the shoot in GBG, some inspo, pictures from the office and then a little goodbye-look before we’re flying to Russia to start our Adventure.

Jag var SÅ nära att skriva en lång brasklapp till detta inlägg om hur mycket geggigt förhållande-tjafs jag postat på sistone, men vad tusan. Det är ju precis det här som rör sig i mitt huvud så det är väl inte mer än rätt att jag skriver av mig om det på min egen blogg, eller hur? Here we go: Idag har den här personen och jag varit ifrån varandra nästan en vecka (som jag berättade för i er i måndags har han varit i Slovenien och gjort musik åt ett teaterperformance).

Det har varit väldigt speciella dagar. Det känns främmande att inte komma hem till någon när man varit ute på kvällen, ha någon som bär ut spindeln som hänger i badrummet eller någon att tjafsa med i matbutiken. En vecka är så otroligt kort tid, men eftersom vi spenderat så gott som varje dag tillsammans sedan jag flyttade in i April har det känts speciellt, trots att jag alltid varit en person som alltid föredragit att vara ensam framför att spendera för mycket tid omgiven av människor.

Att leva själv är så himla lyxigt. Att få rikta allt sitt fokus på vad man känner för stunden, utveckla alla tankar och resonemang fullt ut i huvudet och inte behöva kompromissa med någon. Att ha tid och lust att helhjärtat bygga på alla sina andra relationer, spontanhänga med tjejerna och ringa mamma, syrran eller barndomsvänner för att fylla ut tystnaden i lägenheten.
Det jag tycker är läskigast med att gå in i ett förhållande och nästan växa ihop med en annan människa är att förlora min självständighet, och till viss del även identitet. Att låta sig bli beroende av någon innebär att man samtidigt gör sig själv extremt sårbar. När man  hackar gul lök och tomater sida vid sida innan middagen, snor varandras täcke på natten, omedvetet pillar varandra i håret när man ser film på kvällen och dividerar om hur mycket plats man egentligen ska få ta i garderoben är det inte ögonblicken i sig som är det fina, utan de insatser båda lagt för att de ska få upplevas. När dessa vardagliga ögonblick lyser med sin frånvaro uppskattar man dem som mest.
Jag tror att jag är lite extra känslig för distans av många olika anledningar (en cocktail av mitt utanförskap i skolan, flyktiga tidigare partners och faktumet att Sean och jag började vårt förhållande bosatta i olika länder) men jag är helt övertygad om att det är otroligt viktigt att faktiskt vara isär ibland. Att det inte bara är den tid man spenderar tillsammans som bygger förhållandet men även den tid man spenderar isär.
Nu ska jag njuta av mitt sista dygn som gräsänka, imorgon har jag någon att dela vardagen med igen.

Today, this person have been away for almost a week (as I told you last Monday, he has been in Slovenia to make music for a theater performance).

These days have felt endless. It’s strange to not come home to anyone when I’ve have been out in the evening, have someone helping me catching the spider in the bathroom or someone to argue with in the grocery store. One week is so incredibly short, but since we spent almost every day together after moving in together in April, it has been an odd feeling. Although I’ve always been a person who prefers to be alone rather than spending too much time surrounded by people.

Living by yourself is so luxurious. To be able to focus all your attention on what you, and nobody else, feel like for the moment, develop all your thoughts fully in your mind and don’t have to compromise with anyone. Having the time to wholeheartedly build all other relationships, spontaneously hang out with the girls or call your mother, sister or childhood friends to fill out the silence in the apartment.
To me, the scariest thing about getting into a relationship and almost growing together with another person is losing my independence, and to some extent also my identity. Being dependent on someone means making yourself extremely vulnerable. When chopping onion and tomatoes side by side in the kitchen before dinner, taking each other’s blanket at night, unconsciously touch each other’s hair when watching movies in the evening and arguing about how much space one should actually take in the wardrobe, it’s not the moments themselves that are beautiful, but everything both have invested to get to experience them. When these everyday moments shine with their absence, you’re able to appreciate them the most.
I think I’m a bit extra sensitive for distance because of many different reasons (a cocktail of feeling like an outsider in school, unstable previous partners, and the fact that Sean and I started our relationship residing in different countries) but I’m totally convinced that it’s incredible important to actually be apart too. It’s not only the time you spend together that builds the relationship but also the time you spend apart. I’m sure many of you realized that years ago, but much with this period in life is so new to me, and sharing it with you is so natural to me. Now I’m going to enjoy my last day as a grass widow, tomorrow I have someone to share my everyday moments with again.

Ni har antagligen märkt att Fossil dykt upp lite här och var på min Instagram och blogg på sistone. Detta beror på att jag är med och stöttar deras senaste kampanj, #FossilFirsts. De gav mig ett uppdrag; att antingen berätta om min första upplevelse med min Fossil Q Smartwatch, eller att berätta om ett annat fint tillfälle som Fossil varit en del av. Jag kan bocka av båda; för min första upplevelse med min Fossil Q-klocka var nämligen ett väldigt fint minne.

I mars tidigare i år reste jag från Göteborg till Basel för att möta upp Sean (som i sin tur rest från Berlin), vi var ditbjudna av just Fossil för att få en introduktion av denna smarta klocka. Alla balla features fick mig att tappa hakan, exempelvis att den trackar din fysiska aktivitet och sömn, att du kan använda den som självutlösare till mobilkameran, byta musik, få den att varna när människor ringer och skicka ut en signal om du tappat bort din telefon. Dessutom behöver den aldrig laddas eller bytas batteri på och att den alltid går i tid eftersom den synkas mot smartphonens klocka.

Det var en så fin resa: vi drack bubbel, åt middag och dansade på Fossil Q’s högkvarter, strosade i idylliska Colmar (den franska by vårt hotell låg i) och upptäckte Basel. Vi stannade bara över en natt men eftersom detta var tiden innan vi flyttat ihop kändes varje dag tillsammans spännande och viktig.
Det var på flygplatsen på vägen hem som vi (STARK varning för ostighet) för första gången sa De Tre Orden till varandra (HAHA förlåt). Det kanske mest är en blandning av komiskt och cute såhär i efterhand, men det kändes viktigt där och då. Även om det var jobbigt att skiljas åt så satt jag och tok-log i flygplanssätet.
Såhår golliga var vi på Fossil’s högkvarter och på gatan i Colmar:

You probably have noticed that Fossil showed up here and there on my Instagram and blog lately. This is because I’m supporting their latest campaign, #FossilFirsts. They gave me the assignment to either tell you guys about my first experience with my Fossil Q Smartwatch, or to write about another beautiful experience that Fossil was a part of. This post contains both of them; because my first experience with my Fossil Q watch was a beautiful experience.

In March earlier this year I traveled from Gothenburg to Basel to meet Sean (who had traveled from Berlin), we were invited by Fossil to get an introduction of this smart watch. All the cool features made my jaw drop- the tracking of your physical activity and sleep, the fact that you can use it as self-timer to your mobile camera, change music, make it warn when people call and send out a signal if you lost your phone. That it never needs to be charged and always shows the right time because it is synced to the smartphone clock.
Anyway, it was such a nice trip: We drank champagne, ate dinner and danced at Fossil Q’s headquarters, strolled around in idyllic Colmar (the French village our hotel happened to be located in) and discovered Basel. We only stayed one night but because this was the time before we moved in together, each day we got to hang out with each other felt exciting and important.
It was at the airport on the way home we (warning for cheesy-ness) for the very first time said Those Tree Words to each other ( :’) ). Even though I mostly think it’s a combination of cute and funny now when I look back at it, it felt important to me back then. Though it was hard to say goodbye, I was smiling all the way home in my aircraft seat. Here’s a lil reminder of how it looked at the event at the Fossil HQ and in Colmar the day after:

Läs mer om Fossil Q Smartwatch HÄR. PUSS!
Read more about Fossil Q Smartwatch HERE. HUGS!