Klockan tre igÄr befann jag mig pÄ en myllrande gata i ett vÄrsoligt Göteborg med telefonen mot örat. Mamma och Fanny i andra Ànden av linjen, i andra Ànden av landet. Mamma sade att nÄgot hÀnt i Stockholm och att hon var tvungen att lÀgga pÄ, sÄ vi avslutade samtalet och den vÄrsoliga eftermiddagen fortgick.
NÀr vi satt i parken och uppdaterade nyhetssiterna om och om igen, nÀr jag diskuterade dÄdet med Sean över skype och nÀr jag chattade med rÀdda och instÀngda vÀnner pÄ facebook kÀndes nÀstan ingenting. Inte ens lÀttnad nÀr anhörig efter anhörig markerades som sÀker pÄ facebook. Det tog 24 timmar för bedövningen att slÀppa.
Jag kÀnner mig vÀldigt skakad idag. Nu har bÄda lÀnderna jag har mina hem, vÀnner och familj i drabbats av attentat inom bara ett halvÄrs tid. Riktningen vÀrlden tar blir sÄ Àckligt nÀra och det finns ingen nödbroms att trampa pÄ och inget varmt tÀcke att dra över huvudet.
I hela mitt liv har jag varit totalt skyddad frÄn allvarlig sjukdom i familjen, nÀra personer som gÄtt bort och attentat. Det har aldrig varit nÄgot som hört hemma i mitt mitt huvud, inget som angÄtt mig. Plötsligt har alla tre drabbat mig samtidigt och nu stÄr jag mitt i livet och svajar. Jag kan inte formulera mina tankar och kÀnslor kring allt som hÀnt pÄ ett rimligt sÀtt just nu, Ànnu mindre fÄ ner dem i text, dÀrför ska jag fatta mig kort: jag hoppas innerligt att ni mÄr bra. SnÀlla lÄt inte detta fÄ er att misstÀnkliggöra andra mÀnniskor. Ta hand om varandra. Puss.
At three o’clock yesterday, I found myself on a bustling street in a sunny Gothenburg with my phone by my ear. Mom and Fanny at the other end of the line, at the other end of the country. Suddenly Mom said something happened in Stockholm and that she had to hang up, so we ended the call and the sunny spring afternoon continued.
As we sat in the park and updated news feeds in our phones again and again, as I discussed the attack with Sean over skype and when I chatted with scared and locked in friends on Facebook I felt almost nothing. Not even relief when person after person was marked as safe on Facebook. It took 24 hours for the anesthesia to release.
I feel very shaken today. Now both the countries I have my home, friends and family has been the target for attacks in less than half a year. The direction the world is taking is really impossible to avoid.
In my entire life I have been totally protected from serious diseases in the family, close people who passed away and threats/conflicts. It has never been something that concerned me. Suddenly, all three has happened to me at the same time and now I’m standing in the middle of it all, swaying. I can’t formulate my thoughts and feelings about everything that happened in a reasonable way right now, much less get them down in the text, so I’ll be brief: Please don’t let this make you suspicious and afraid, take care of each other. We are all in this together âĄ
Thinking about my loved ones today.
TĂ€nker Ă€ven pĂ„ alla som lidit av liknande dĂ„d, inte bara de otroligt medialt uppmĂ€rksammade hĂ€ndelserna i vĂ€stvĂ€rlden den senaste tiden. Ăverallt. Att det hĂ€r ger oss en pĂ„minnelse om hur viktigt det Ă€r att öppna upp och slĂ€ppa in drabbade, inte grĂ€va djupa vallgravar mellan oss och andra mĂ€nniskor i en vĂ€rld dĂ€r medmĂ€nsklighet blivit viktigare Ă€n nĂ„gonsin.
I also think of everyone who have suffered from other conflicts and attacks, not just the events in the West recently (which has gotten disproportionately much attention in media). Everywhere. This gives us a reminder of how important it is to open up and let other sufferers in, and not to dig deep moats between us and other people in a world where humanity has become more important than ever.