Sitter pÄ planet mot GBG och passar pÄ att göra ett realtidsinlÀgg. Kom att tÀnka pÄ hur jag för ett Är sedan, vid ungefÀr samma tidpunkt satt pÄ ett plan frÄn Berlin till GBG. Reste frÄn min och Saras stora lÀgenhet i ett turist-tÀtt sommarBerlin till mina 20-nÄgonting kvadratmeter i Göteborg dÀr golvet fortfarande tÀcktes av ett tunt lager av Gustafs volleyboll-sand och kidsen som hÀngde pÄ gÄrden utanför huset skrÄlade HÄkan Hellström-lÄtar pÄ fyllan inpÄ smÄtimmarna. Jag gick lÄnga planlösa promenader i slottsskogen, fyndade porslin och en fÀrgglad randig hÀngsel-klÀnning för nÄgra kronor pÄ loppis. Satt pÄ uteservering med Louise och lÀt henne förklara var alla stadsdelar lÄg i förhÄllande till varandra.
I’m on the plane to Gothenburg using the travel time to make a real-time post. I came to think about how I one year ago, also sat on a plane from Berlin to Gothenburg. I traveled from Sara’s and mine big apartment in a tourist filled summer Berlin to my 20-something square meter room in Gothenburg where the floor was still covered by a thin layer of Gustaf’s beach volleyball sand and the drunk kids hanging outside the house shouted out indie pop songs every night. I went for long planeless walks in the forest, found porcelain and a colorful striped dungaree dress for a few crowns at a flea market. Sat at a cafe with Louise and let her explain the geography of the city.
Jag förestÀller mig hur jag reser tillbaka i tiden för att berÀtta för mig sjÀlv hur allting löst sig. Att jag om 365 dagar skulle komma att sitta pÄ ett plan med en slumrande soulmate bredvid för att packa ihop resterna av tiden i Gbg, lÀgga dem i flyttkartonger som skulle skickas tillbaka till Berlin. Allt jag ville var att bryta upp och börja om den dÀr sommaren, men istÀllet skulle det visa sig att min flytt var lite som att rymma hemifrÄn nÀr man var liten.
Plötsligt stod man inte ut hemma lÀngre, man drog ilsket pÄ sig gympadojjorna och klampade ut i skogen. DÀr satt man pÄ en stubbe, sparkade i blÄbÀrsriset och tÀnkte minsann aldrig gÄ hem. HÀr skulle man leva i symbios med naturen, Àta bÀr och klÀttra i trÀd tills mamma och pappa bad pÄ sina bara knÀn att fÄ sin dotter tillbaka.
Men sÄ blev myggornas surr allt mer hotfullt, anledningen som fÄtt en att smÀlla igen dörren och lÀmna familjen för gott allt mer avlÀgsen, och tanken pÄ den varma middagen som sÀkert stod och vÀntade pÄ köksbordet allt mer lockande. Aldrig uppskattade man vÀl hemmet sÄ mycket som efter en traumatisk halvtimmes-flytt till skogen.
I imagine how I travel back in time to tell myself how it all worked out. That in 365 days, I would sit on a plane from Berlin to Gothenburg with a slumbering soulmate next to me, to pack together the remains of the time in Gbg. Put everything in boxes and send them back to Berlin. All I wanted that summer was to break up and start over, but instead my rebellious move from Berlin was a bit like running away from home as a kid.
You shouted something you’d regret later, put on your sneakers and ran out in the woods. Then you sat there on a rock, kicked some bushes and thought to yourself that you’d never go back home. You would stay right there, live in symbiosis with the nature, eat berries and climb trees until mom and dad prayed on their bare knees to get their daughter back.
But then the buzz of the mosquitoes started to sound threatening, the reason of why you slammed the door and left the family in the first place was suddenly hard to remember, and the thought of the warm dinner that most certainly was waiting on the kitchen table got more and more tempting. You never appreciated your home as much as after a traumatic 30 minute “move” to the forest.
Min poÀng Àr att det kanske inte Àr helt meningslöst att rymma ibland. Att ÄtervÀnda behöver inte vara ett misslyckande, det kan ocksÄ vara ett kvitto pÄ att man faktiskt befann sig pÄ rÀtt stÀlle hela tiden utan att inse det.
My point is that it may not be completely meaningless to run away sometimes. Returning doesn’t have to be a failure, it can also be a proof of that you were in the right place all along without realizing it.