Hörni. Ăntligen ska jag fĂ„ berĂ€tta för er om nĂ„got av det bĂ€sta jag gjort.
Guys. Finally I gett to tell you about one of the best things I’ve ever experienced.
Vi hade besökt Moskva, levt i fyra dygn pĂ„ tĂ„get och övernattat i Irkutsk och fiskebyn Listvyanka. Efter en flera timmar lĂ„ng passage lĂ€ngs med Baikalsjön stannades tĂ„get och genomsöktes av mongolisk grĂ€nsbevakning. Det Ă€r mĂ€rkligt hur nervös man blir varje gĂ„ng man ska “granskas” av polis, Ă€ven om alla pass och visum Ă€r pĂ„ plats.
We had visited Moscow, lived for four days on the train and spent a night in Irkutsk. After a several hours long passage along Baikal Lake, the train was stopped and searched through by Mongolian border guards. It’s strange how nervous you get every time you are to be checked by the police, even though your passports and visas are in place.
I gryningen morgonen dÀrpÄ var vi framme i Ulan Bator. Trötta och förvÀntansfulla tog vi oss in till stan.
At dawn the following morning we arrived in Ulan Bator, tired but excited.
Trots den tidiga timman och jetlagen som stÀndigt gjorde sig pÄmind Äkte vi till Gandan-templet för att bevittna morgoncermonin.
Despite the early hour and our jetlag, we went to the Gandan Temple to witness the morning ceremony.
Ljudet av mumlande, nynnande och knarrande golv studsade mellan vÀggarna nÀr templets besökare gick runt den stora guldstatyn i mitten.
The sound of mumbling, humming and creaking floors bounced between the walls when the temple visitors walked around the great gold statue in the middle.
Vi stannade pÄ omrÄdet i nÄgon timme och fick bevittna mÄnga olika slags ceremonier i de olika byggnaderna. Precis innan vi lÀmnade smög vi in i en sal dÀr de allra yngsta munkarna höll hus. De sjöng, drog varandra i klÀderna och hade lika svÄrt att sitta still som barn alltid har. Att tvÄ nyfikna turister kikade in hjÀlpte inte precis koncentrationsförmÄgan, sÄ vi gled dÀrifrÄn ganska snabbt för att inte störa.
We stayed in the area for an hour and witnessed different kinds of ceremonies in the different buildings. Just before we left, we entered a hall where the youngest monks had gathered. They sang, pulled each other’s clothes and had just as big problems to sit still as children always have. The fact that two curious tourists peeked in didn’t just help the concentration level, so we left quite quickly to not disturb.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om besöket i Ulan Bator, men för att undvika att göra detta inlĂ€gg till en roman vĂ€ljer jag att att sammanfatta det kort: Jag gillade Ulan Bator vĂ€ldigt mycket. Det Ă€r en mĂ€rklig stad, mĂ„nga intryck pĂ„minde mig om peking, men utan trĂ€ngseln och med mycket mer amerikanska influenser. Ăven om klyftorna i levnadsstandard var stora bland invĂ„narna fick man ett generellt intryck av att mĂ€nniskor var till freds och vĂ€nliga.
I could write much more about the visit in Ulan Bator, but in order to avoid making this post into a novel, I choose to summarize it like this: I liked Ulan Bator very much. It is a strange city, many impressions reminded me of Beijing, but not as crowded and with much more American influences. Although the gap in living standards was high among the inhabitants, I had a general impression that people were at peace and very friendly.
Efter en natt i Ulan Bator hÀmtades vi upp av Zero, en Mongolisk kille i min Älder som skulle guida oss i naturreservatet Gun Galuut de kommande dagarna. NÀr vi körde ut ur staden passerade vi enorma förorter av skjul och nomad-tÀlt, Zero berÀttade att urbaniseringen lett till att 1,2 miljoner av landets totalt 3 miljoner invÄnare nu bodde eller jobbade i Ulan Bator och att det i sin tur lett till att de som inte lyckats fÄ en bostad i stan fÄtt flytta hit ut.
Hela bilresan bestod av berÀttelser om livet i Mongoliet, nomaderna och inte minst historier om Djingis Kahn, som fÄtt ett enormt monument utanför stan.
After one night in Ulan Bator we were picked up by Zero, a Mongolian guy in my age who would guide us in the nature reserve Gun Galuut in the coming days. As we drove out of the city, we passed huge suburbs of shelters and nomad tents. Zero said that the urbanization had led to the fact that 1.2 million of the country’s total 3 million inhabitants now lived or worked in Ulan Bator, and that those who failed to get an apartment in the city had moved here.
The whole car journey consisted of stories about life in Mongolia, the nomads and stories about Djingis Kahn, who had a huge monument outside the city.
Vi fick bo i en Ger i ett Nomad-camp som lÄg helt avskilt i en stor dal, utan grannar sÄ lÄngt ögat nÄdde.
We got to live in a Ger in a Nomad camp in a large valley, without neighbors as far as the eye reached.
Vi trivdes sÄ bra hÀr (förutom nÀr man vaknade av att kaminens eld slocknade mitt i natten natten sÄ att temperaturerna sjönk under noll-strecket och man huttrande fick dra pÄ sig tÀckjacka och mössa och sedan försöka krama varandra till normal kroppstemperatur igen).
We loved staying in our Ger (except from the times we woke up when the fire went out in the middle of the night so the temperatures dropped below zero, and we had to put on our jacket and then try to hug each other to normal body temperature again under the covers).
En dag tog Zero med oss pÄ en tur för att försöka se vilda fÄr i solnedgÄngen.
One day Zero brought us to look for wild sheep in the sunset.
Men resans absoluta höjdpunkt var nĂ€r “grann”-nomaden besökte oss med nĂ„gra av sina hĂ€star.
But the best day of the trip was when our “neighbor” nomad visited us with some of his horses.
Han tog med oss pÄ en ridtur, över ett berg och ner i dalen dÀr han hade sin egen Ger. NÀr man tog sig genom naturreservatets stepper möttes man ofta av hÀst-, fÄr- eller ko-flockar. Alla boskap vandrade fritt omkring i naturen, under uppsikt av sin Àgare. Relationen mellan nomad och djur kÀndes ömsesidig pÄ ett sÀtt man sÀllan fÄr se hÀr, det var sÄ fint.
He took us on a horseback ride, across a mountain and down the valley where he had his own ger. As we traveled through the nature reserve steppes, we often met horse, sheep or cow herds. All the animals walked freely around in nature, under the supervision of their owners. The relationship between nomad and animal felt mutual in a way that we rarely see here.
NĂ€r vi kom till hans ger blev vi bjudna pĂ„ mongoliskt te (mjölkigt te med salt i) och bröd. Trots bristen pĂ„ engelska-kunskaper förvĂ„nades jag av hur bra vi lyckades kommunicera. “TĂ€nk att det finns mĂ€nniskor som spenderar sina liv sĂ„, i en Ger pĂ„ en mongolisk stepp tillsammans med sina djur. Eller snarare, tĂ€nk att det finns mĂ€nniskor som inte lever sĂ„”, skrev jag i min dagbok pĂ„ kvĂ€llen. För en liten stund sĂ„g jag framför mig hur Sean och jag flyttade ut i ett naturreservat och lĂ€mnade city-livet bakom oss, haha.
When we came to his ger, we were invited to have Mongolian tea and bread. Despite the lack of English skills, I was surprised by how well we managed to communicate. Afterwards, I wrote this in my diary: “Imagine that there are people who spend their lives in one of the Mongolian steppes along with their animals. Or rather, imagine that there are people who doesn’t live like that”. For a moment I imagined how Sean and I moved into a nature reserve and left the city life behind, haha.
Familjen hade skaffat en ny hund, som skulle fÄ hjÀlpa till att valla kor och fÄr sÄ fort han vuxit sig stor och stark.
The family had a new dog, who would help to herd cows and sheep as soon as he had grown big enough.
Efter att vi sagt hejdÄ och Äkt tillbaka till vÄrt camp kunde vi inte sluta tÀnka pÄ vad vi just varit med om, sÄ vi övertalade Zero att frÄga nomaden (som jag tyvÀrr inte minns namnet pÄ) om vi kunde fÄ lÄna tvÄ hÀstar igen. Han gick med pÄ det förutsatt att han skulle lyckas fÄnga in dem, eftersom han precis slÀppt ut dem i flocken igen.
Eftersom han sjĂ€lv behövde arbeta, fick vi rida ivĂ€g sjĂ€lva. HĂ€starna hade mer egen vilja Ă€n de vĂ€ldresserade ridskoleponnys jag Ă€r van vid (dĂ„ de större delen av sina liv lever vilt i flock), och istĂ€llet för smacka lyssnade de endast om man ropade “tjo!”. Jag var rakt igenom lycklig den eftermiddagen.
After saying goodbye to the family, we couldn’t stop thinking about what we just had experienced, so we persuaded Zero to ask the nomad if we could borrow two of his horses again. Luckily he agreed.
Since he had to work, we got to ride off by ourselves. The horses had a stronger own will than the well-trained riding school ponies I’m used to (probably since they live most of their life wild), and the only word they listened to was when we shouted “tjo!”. I was completely overwhelmed by happiness, that afternoon.
NĂ€r vĂ„r tid i Campet nĂ€rmade sig sitt slut ville Zero visa oss en sista sak; “turtle rock”. Det var precis vad det lĂ€t som- en (jĂ€ttestor) sten som sĂ„g ut som en sköldpadda. En lokal stolthet.
When our time in the camp reached its end, Zero wanted to show us one last thing; the “turtle rock”. Thats right, a giant rock that looked like a turtle. Apparently a local pride, haha.
Vi fick klÀttra upp och sÀtta oss pÄ sköldpaddans rygg för att blicka ut över landskapet.
We got to climb up on the back of the turtle to look out over the landscape.
Magiskt.
Breathtaking.
NÄgon dag senare befann vi oss pÄ tÄget Äter igen. Denna gÄngen pÄ vÄr mot Peking.
Some day later we found ourselves on the train again. This time on our way to Beijing.
Read my other posts about the transsiberian trip here:
PT 1- MOSCOW
PT 2- LIFE ON THE TRAIN
PT 3- LAKE BAIKAL
