Okategoriserade

GOING UP NORTH

Pants- Topshop, jacket- Brixtol, shoes- Hogan, tee- Organic Basics, scarf- &other stories

Hallå gullon. Nu har jag med största sannolikhet firat min allra första familjefria jul, och med största sannolikhet haft det väldigt bra ändå. Idag passar jag på att flyga upp till Umeå tillsammans med Siri för att få kramas med mina bästisar, som alla åkt upp över julhelgen. Det är inte ofta man har lyxen att se så många favoritpersoner på samma ställe nuförtiden. Är oändligt peppad. Hoppas ni fick en fin julafton!

Hello amigos! Now I’ve celebrated my very first family-free Christmas, and most likely had a very good time anyway. Today I’m flying up to Umeå with Siri to get to meet my best friends again, who all are in Umeå over the Christmas weekend. It’s not often I have the luxury to see so many of my favorite people in the same place nowadays. No words can describe how excited I am. xx

♥ MERRY CHRISTMAS ♥

God jul på er. Önskar er verkligen en fin dag, hur ni än firar. Jag ska spendera dagen med Sean och hans mamma, och kanske möta upp min storasyster Fanny och hennes kille David på något hak i stan senare ikväll. Det känns pirrigt att göra något helt nytt efter att ha spenderat mina 21 tidigare jular med mamma och pappa, haha (dem kommer jag träffa framöver ändå, och julafton är ju trots allt bara en dag som alla andra).

Jag vill att ni ska veta att jag uppskattar er så himla mycket, vare sig ni hängt med sedan mina julhälsningar såg ut såhär eller om ni hittat hit på senare tid. Vill gruppkrama er allesammans. GOD JUL!

Guys, I wish you a merry christmas! I sincerely hope that you’ll have a super cozy day, however you celebrate. I’m going to spend the day with Sean and his mom, and maybe meet my big sister Fanny and her bf David at a bar later this evening. It feels a little exciting to do spend my xmas in a totally new way after spending my 21 previous ones with mom and dad, haha (I’ll meet them soon enough anyway, and Christmas Eve is after all just a day like all the other days).

I want you to know that I appreciate you guys so much, whether you’ve been around since my Christmas greetings looked like this, or if you’ve started reading my blog more recently. I want to group hug all of you. MERRY CHRISTMAS!

MY 2017 PT 1- JANUARY TO APRIL

När jag skrev detta inlägg var jag väldigt nära att kalla 2017 ”mitt händelserikaste år någonsin”, men när jag går tillbaka i arkivet ser jag att jag mer eller mindre har kallat VARJE år för ”mitt händelserikaste år någonsin”, haha. Så jag tar tillbaka det i år. MEN jag ska inte sticka under stolen med att väldigt mycket har hänt; Ebba för ett år sedan hade nog satt champagnen i halsen om hon vetat att hon idag skulle både bo och jobba i den lägenheten vi firade in nya året i. Låt os kika på hur jag egentligen hamnade här:

When I wrote this post I originally called 2017 ”my most life changing year ever”, but when I went back in the archive I noticed that I’ve more or less called EVERY year ”my most life changing year ever,” haha. So I’ll take it back this year. BUT, I won’t lie and say that this was a boring year either; a year ago I had probably never been able to guess how everything would end up. Let’s take a look at how I actually did ended up here:

2017 började i Berlin. Jag hade utan intentioner bokat biljett tillsammans med Sean för att fira in det nya året, men i samma veva råkade vi också bekänna våra känslor för varandra och bli tillsammans. Minns den första veckan som väldigt omtumlande, då jag kände mig lycklig och vemodig på samma gång. Jag gjorde larviga saker som att köpa rosor på barer och hångla i tid och otid, med den jobbiga vetskapen om att vi i samma sekund som vi ”startade något” också skapat en möjlighet för detta ”något” att ta slut. Känner ni igen den känslan?

The 2017 began in Berlin. Without intentions, I had booked a ticket to Sean to celebrate the new year, but after New year’s eve we also confessed our feelings for each other and became a couple for real. I remember the first week as an emotional rollercoaster, when I felt happy and sad at the same time. I made silly things like buying roses on bars and made out all the time, but knowing that in the same moment as we ”started something” we also created an opportunity for this ”something” to end. Do you recognize that feeling?

Åkte till Köpenhamn med Krille, Moa, Ebba och Linnea, bodde i våningssängar på hostel, provade dyra kläder på acne och dansade i ködbyen.

Went to Copenhagen with Krille, Moa, Ebba and Linnea, lived in bunk beds at a hostel, tried fancy clothes at acne and danced in Kødbyen.

Skolstarten nalkades så till slut var det dags att återvända till Gbg, där jag var tvungen att flytta in i en ny lägenhet. Hjälten Krille spenderade en eftermiddag med att hjälpa mig skruva ihop mina Ikea-möbler, och vips kändes det helt okej trots bristen på kvadratmeter.

The school start came so it was time to return to Gbg, where I had to move into a new apartment. The Krille spent an afternoon helping me putting my Ikea furniture together, and after that my apartment felt quite alright despite the lack of square meters.

Alla hjärtans dag kom och gick, och Berlin kändes längre bort än någonsin. Distans har aldrig funkat speciellt bra för mig.

Valentine’s Day came and went, and Berlin felt further away than ever before. Distance has never worked really well for me.

Såhär såg jag ut en tidig vår-eftermiddag.

I looked like this an early spring afternoon.

Sedan en dag i slutet av Februari kom Sean äntligen till min lilla etta. Han satte upp hyllor på mina väggar, vi lagade mat på min lilla kokplatta och jag njöt av att introducera honom för mina Gbg-vänner.

Then one day in the end of February, Sean finally came to my little apartment. He put up shelves on my walls, we cooked on my little cooktop and I loved introducing him to my Gbg friends.

Vi gjorde vårt första fotojobb tillsammans, dessa 12 bilder för Junkyard och sweet skbts blev det första i en rad av kommande projekt.

We made our first photo job together, these 12 photos for Junkyard became the first in a series of upcoming projects.

Sean åkte hem och jag åkte till Paris för att fotas för Loreal’s colorista-kollektion. Kom hem med rosa hår efter två dagars intensivt plåtande.

Sean went home to Berlin and I went to Paris to shoot for Loreal’s colorista collection. I came home with pink hair after two days of intense shootings.

Sedan dröjde det inte länge innan jag fick sammanstråla med Sean igen- denna gången i Schweiz för att gå på event med Fossil. Våren hade börjat göra entré på riktigt och jag var så tacksam för den lilla mini-semestern. Det var en otroligt fin helg.

Then it did not take long before I got to see Sean again – this time in Switzerland to go on an event with Fossil. The spring had begun to make an entrance and I was so grateful for this little mini-vacation. It was an incredibly nice weekend.

I Göteborg väntade tentor och beskedet att jag skulle få göra min praktik utomlands, i Berlin närmare bestämt.

In Gothenburg, exams were waiting for me. Finally I got to know that I was allowed to do my internship abroad, so I chose to do it in Berlin, of course.

Så jag tog avsked från Göteborg och, mina vänner och min lilla etta med en fest och visste nog innerst inne att jag inte skulle komma tillbaka.

So I said goodbye to Gothenburg and my friends with a party and I probably knew deep within that I wouldn’t come back.

Sedan började min praktik på agenturen Cover PR i Berlin. Det var en riktig chock för mig att sitta på kontor 09-18 varje dag, all min vakna tid slukades av praktiken och jobbet, den lilla tid som blev över ville jag bara spendera i sängen. Var inte världens roligaste flickvän eller kompis den här perioden.

Then my internship at the Agency Cover PR begun. Working in an office 09-18 every day came as a chock for me, all my awake time was spent on internship and work, and the little time that was left I just wanted to spend in bed. I probably wasn’t a very nice girlfriend or friend during this period.

Avslutade april med en resa till Paris med Lacoste för en plåtning och event. Att få cruisa runt i en av Europas vackraste städer, äta god mat vid Eiffeltornet och strosa i Montmartre var precis vad jag behövde. Jag kom hem lagom till den stora första maj-festen i Berlin, men det ska jag berätta om i fortsättningen på min lilla årsresumé. Stay tuned!

I finished April with a trip to Paris with Lacoste for a shoot and event. Cruising around in one of Europe’s most beautiful cities, eating good food at the Eiffel Tower and strolling in Montmartre was just what I needed. I came home just in time for the big first of May party in Berlin, but I’ll tell you about that in the next part of my little annual summary. Stay tuned!

LET IT BEGIN


New shoes from Hogan!

Dåså. Låt jullovet börja! Efter en veckas intensivt jobb, städ, julfirande och avsked kan vi äntligen ta våra ryggsäckar och bege oss till flygplatsen för att resa till Seans familj i Stockholm. Jag lämnar min dator hemma för att säkra 100%ig julefrid, men jag har såklart förhandsinställt ett helt gäng mysiga inlägg som ni kan underhålla er med mellan julborden, släktträffarna och mellandagsshoppingen, och på IG kan ni hänga med som vanligt. Fet kram.

Well then. Let the Christmas holidays begin! After a week of intensive work, cleaning, Christmas celebrations and parting, we can finally take our backpacks and head to the airport to travel to Sean’s family in Stockholm. I’m leaving my computer at home to secure 100% Christmas peace, but of course I’ve prepared a whole bunch of cozy posts for you to entertain yourselves with between the Christmas parties and family gatherings, and I’ll be updating my IG account as usual. Big hugs <3

THE TRANS-SIBIRIAN TRIP PT 4- MONGOLIA

Hörni. Äntligen ska jag få berätta för er om något av det bästa jag gjort.

Guys. Finally I gett to tell you about one of the best things I’ve ever experienced.

Vi hade besökt Moskva, levt i fyra dygn på tåget och övernattat i Irkutsk och fiskebyn Listvyanka. Efter en flera timmar lång passage längs med Baikalsjön stannades tåget och genomsöktes av mongolisk gränsbevakning. Det är märkligt hur nervös man blir varje gång man ska ”granskas” av polis, även om alla pass och visum är på plats.

We had visited Moscow, lived for four days on the train and spent a night in Irkutsk. After a several hours long passage along Baikal Lake, the train was stopped and searched through by Mongolian border guards. It’s strange how nervous you get every time you are to be checked by the police, even though your passports and visas are in place.

I gryningen morgonen därpå var vi framme i Ulan Bator. Trötta och förväntansfulla tog vi oss in till stan.

At dawn the following morning we arrived in Ulan Bator, tired but excited.

Trots den tidiga timman och jetlagen som ständigt gjorde sig påmind åkte vi till Gandan-templet för att bevittna morgoncermonin.

Despite the early hour and our jetlag, we went to the Gandan Temple to witness the morning ceremony.

Ljudet av mumlande, nynnande och knarrande golv studsade mellan väggarna när templets besökare gick runt den stora guldstatyn i mitten.

The sound of mumbling, humming and creaking floors bounced between the walls when the temple visitors walked around the great gold statue in the middle.

Vi stannade på området i någon timme och fick bevittna många olika slags ceremonier i de olika byggnaderna. Precis innan vi lämnade smög vi in i en sal där de allra yngsta munkarna höll hus. De sjöng, drog varandra i kläderna och hade lika svårt att sitta still som barn alltid har. Att två nyfikna turister kikade in hjälpte inte precis koncentrationsförmågan, så vi gled därifrån ganska snabbt för att inte störa.

We stayed in the area for an hour and witnessed different kinds of ceremonies in the different buildings. Just before we left, we entered a hall where the youngest monks had gathered. They sang, pulled each other’s clothes and had just as big problems to sit still as children always have. The fact that two curious tourists peeked in didn’t just help the concentration level, so we left quite quickly to not disturb.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om besöket i Ulan Bator, men för att undvika att göra detta inlägg till en roman väljer jag att att sammanfatta det kort: Jag gillade Ulan Bator väldigt mycket. Det är en märklig stad, många intryck påminde mig om peking, men utan trängseln och med mycket mer amerikanska influenser. Även om klyftorna i levnadsstandard var stora bland invånarna fick man ett generellt intryck av att människor var till freds och vänliga.

I could write much more about the visit in Ulan Bator, but in order to avoid making this post into a novel, I choose to summarize it like this: I liked Ulan Bator very much. It is a strange city, many impressions reminded me of Beijing, but not as crowded and with much more American influences. Although the gap in living standards was high among the inhabitants, I had a general impression that people were at peace and very friendly.

Efter en natt i Ulan Bator hämtades vi upp av Zero, en Mongolisk kille i min ålder som skulle guida oss i naturreservatet Gun Galuut de kommande dagarna. När vi körde ut ur staden passerade vi enorma förorter av skjul och nomad-tält, Zero berättade att urbaniseringen lett till att 1,2 miljoner av landets totalt 3 miljoner invånare nu bodde eller jobbade i Ulan Bator och att det i sin tur lett till att de som inte lyckats få en bostad i stan fått flytta hit ut.
Hela bilresan bestod av berättelser om livet i Mongoliet, nomaderna och inte minst historier om Djingis Kahn, som fått ett enormt monument utanför stan.

After one night in Ulan Bator we were picked up by Zero, a Mongolian guy in my age who would guide us in the nature reserve Gun Galuut in the coming days. As we drove out of the city, we passed huge suburbs of shelters and nomad tents. Zero said that the urbanization had led to the fact that 1.2 million of the country’s total 3 million inhabitants now lived or worked in Ulan Bator, and that those who failed to get an apartment in the city had moved here.
The whole car journey consisted of stories about life in Mongolia, the nomads and stories about Djingis Kahn, who had a huge monument outside the city.

Vi fick bo i en Ger i ett Nomad-camp som låg helt avskilt i en stor dal, utan grannar så långt ögat nådde.

We got to live in a Ger in a Nomad camp in a large valley, without neighbors as far as the eye reached.

Vi trivdes så bra här (förutom när man vaknade av att kaminens eld slocknade mitt i natten natten så att temperaturerna sjönk under noll-strecket och man huttrande fick dra på sig täckjacka och mössa och sedan försöka krama varandra till normal kroppstemperatur igen).

We loved staying in our Ger (except from the times we woke up when the fire went out in the middle of the night so the temperatures dropped below zero, and we had to put on our jacket and then try to hug each other to normal body temperature again under the covers).

En dag tog Zero med oss på en tur för att försöka se vilda får i solnedgången.

One day Zero brought us to look for wild sheep in the sunset.

Men resans absoluta höjdpunkt var när ”grann”-nomaden besökte oss med några av sina hästar.

But the best day of the trip was when our ”neighbor” nomad visited us with some of his horses.

Han tog med oss på en ridtur, över ett berg och ner i dalen där han hade sin egen Ger. När man tog sig genom naturreservatets stepper möttes man ofta av häst-, får- eller ko-flockar. Alla boskap vandrade fritt omkring i naturen, under uppsikt av sin ägare. Relationen mellan nomad och djur kändes ömsesidig på ett sätt man sällan får se här, det var så fint.

He took us on a horseback ride, across a mountain and down the valley where he had his own ger. As we traveled through the nature reserve steppes, we often met horse, sheep or cow herds. All the animals walked freely around in nature, under the supervision of their owners. The relationship between nomad and animal felt mutual in a way that we rarely see here.

När vi kom till hans ger blev vi bjudna på mongoliskt te (mjölkigt te med salt i) och bröd. Trots bristen på engelska-kunskaper förvånades jag av hur bra vi lyckades kommunicera. ”Tänk att det finns människor som spenderar sina liv så, i en Ger på en mongolisk stepp tillsammans med sina djur. Eller snarare, tänk att det finns människor som inte lever så”, skrev jag i min dagbok på kvällen. För en liten stund såg jag framför mig hur Sean och jag flyttade ut i ett naturreservat och lämnade city-livet bakom oss, haha.

When we came to his ger, we were invited to have Mongolian tea and bread. Despite the lack of English skills, I was surprised by how well we managed to communicate. Afterwards, I wrote this in my diary: ”Imagine that there are people who spend their lives in one of the Mongolian steppes along with their animals. Or rather, imagine that there are people who doesn’t live like that”. For a moment I imagined how Sean and I moved into a nature reserve and left the city life behind, haha.

Familjen hade skaffat en ny hund, som skulle få hjälpa till att valla kor och får så fort han vuxit sig stor och stark.

The family had a new dog, who would help to herd cows and sheep as soon as he had grown big enough.

Efter att vi sagt hejdå och åkt tillbaka till vårt camp kunde vi inte sluta tänka på vad vi just varit med om, så vi övertalade Zero att fråga nomaden (som jag tyvärr inte minns namnet på) om vi kunde få låna två hästar igen. Han gick med på det förutsatt att han skulle lyckas fånga in dem, eftersom han precis släppt ut dem i flocken igen.
Eftersom han själv behövde arbeta, fick vi rida iväg själva. Hästarna hade mer egen vilja än de väldresserade ridskoleponnys jag är van vid (då de större delen av sina liv lever vilt i flock), och istället för smacka lyssnade de endast om man ropade ”tjo!”. Jag var rakt igenom lycklig den eftermiddagen.

After saying goodbye to the family, we couldn’t stop thinking about what we just had experienced, so we persuaded Zero to ask the nomad if we could borrow two of his horses again. Luckily he agreed.
Since he had to work, we got to ride off by ourselves. The horses had a stronger own will than the well-trained riding school ponies I’m used to (probably since they live most of their life wild), and the only word they listened to was when we shouted ”tjo!”. I was completely overwhelmed by happiness, that afternoon.

När vår tid i Campet närmade sig sitt slut ville Zero visa oss en sista sak; ”turtle rock”. Det var precis vad det lät som- en (jättestor) sten som såg ut som en sköldpadda. En lokal stolthet.

When our time in the camp reached its end, Zero wanted to show us one last thing; the ”turtle rock”. Thats right, a giant rock that looked like a turtle. Apparently a local pride, haha.

Vi fick klättra upp och sätta oss på sköldpaddans rygg för att blicka ut över landskapet.

We got to climb up on the back of the turtle to look out over the landscape.

Magiskt.

Breathtaking.

Någon dag senare befann vi oss på tåget åter igen. Denna gången på vår mot Peking.

Some day later we found ourselves on the train again. This time on our way to Beijing.

Read my other posts about the transsiberian trip here:
PT 1- MOSCOW
PT 2- LIFE ON THE TRAIN
PT 3- LAKE BAIKAL